Dagny Henschen, 1885–1960

Foto: Privat

Dagny Henschen föddes den 30 maj 1885 i Ronneby. Modern Gerda Sandell kom från Blekinge; hon hade bra betyg från flickskolan och blev lärare i Uppsala där hon träffade sin blivande make. Gerda Sandell var bildad och språkkunnig och skrev verser i Uppsalatidningen Fyris. Fadern, Salomon Eberhard Henschen, var en framstående professor i praktisk medicin. Han upptäckte bland annat syncentrum i hjärnan och var en av de läkare som kallades till Lenins dödsbädd 1923.

Dagny Henschen växte sålunda upp i ett intellektuellt och högborgerligt Uppsalahem där vetenskap, litteratur och musik fick stort utrymme. Själv döptes hon efter en rollfigur i Henrik Ibsens Hærmændene på Helgeland (1857), och som sextonåring fick hon följa med sin far till den första Nobelfesten 1901, det år då Wilhelm Conrad Röntgen fick priset i fysik.

Vid Uppsala universitet studerade Henschen språk och tog en fil.kand. Efter utbildningen arbetade hon en tid som lärare och träffade då sin blivande man Wilhelm Nyman som var lektor i franska och tyska. De gifte sig 1910. Paret bodde de första åren i Umeå, och där föddes de första i barnaskaran. År 1917 flyttade familjen till Visby där de bodde fram till parets skilsmässa 1926. Paret hade då sex barn tillsammans, fem pojkar och en flicka. Dottern Britt G. Hallqvist kom att bli välkänd författare och översättare.

Efter skilsmässan flyttade Henschen med dottern och två av sönerna till Lund, där hennes två systrar bodde. Genom systern Ingegerd lärde hon känna många i det dåtida Lunds intellektuella kretsar, som Hjalmar Gullberg, Frans G. Bengtsson, Olle Holmberg och Ivar Harrie. Dessa och andra författare och kulturpersonligheter samlades ofta hemma hos Henschen. Med Ivar Harrie var Dagny Henschen gift under åren 1933–1938, då de också utförde flera översättningar tillsammans.

Liksom föräldrarna lät Henschen det egna hemmet genomsyras av kultur, och hon brukade läsa högt för barnen, oftast verk av vuxenförfattare som Erik Axel Karlfeldt, Zacharias Topelius och Oscar Levertin, men även H.C. Andersens sagor. Dottern Britts ungdomsvänner har senare vittnat om den höga intellektuella nivån i det henschenska hemmet. Dagny Henschen hade lätt för att umgås med ungdomar och behandlade dem som vuxna. På det hela taget var ”Dan”, som hon kallades av sina vänner, en social person som med stor intelligens och skarp formuleringsförmåga brukade underhålla sina gäster.

Det var också i Lund som Henschens översättargärning tog sin början. Förmodligen var de ekonomiska skälen avgörande: det behövdes en inkomst för att försörja familjen. Hennes första översättning var Walter och Leonard Townsends Prinsen av Wales, en biografi över prins Edward (sedermera Edward VIII) som kom ut 1930. Därefter följde en stadig produktion av översättningar under nästan hela återstoden av hennes liv. Totalt översatte hon runt femtio titlar från engelska, tyska, danska och norska. Den största delen av produktionen består av skönlitteratur för vuxna. Flera kriminalromaner återfinns här; Ellery Queens Konsthandlarens kista (1933), Dorothy Sayers Oskuld och arsenik (1934) och Daphne Du Mauriers Rebecca (1939) är kanske de mest kända titlarna. Alla tre har kommit ut i flera upplagor sedan 1930-talet. Queen och Sayers översatte Henschen tillsammans med dåvarande maken Ivar Harrie och Du Maurier tillsammans med Hilda Holmberg. Den sistnämnda var en erfaren kollega med en liknande produktion som Henschens.

Under 1930-talets första år utförde Henschen många översättningar för Bonniers förlag, främst skönlitteratur och biografier. Från 1935 började uppdragen istället komma från Gebers och Hökerbergs förlag. Till en början fortsatte de att omfatta romaner och biografier, men 1945 skedde ett trendbrott. Henschen och Hilda Holmberg översatte då från engelska det första i en rad verk om Sovjetunionen utgivna av Natur och Kultur: Paul Wintertons Rapport från Ryssland. Dessa fackböcker hade oftast ett politiskt och/eller samhällsvetenskapligt perspektiv, men även ämnet pedagogik var representerat som i B. P. Esipovs och N.K. Gontjarovs ”Jag vill bli lik Stalin” – rysk uppfostran enligt den officiella handboken i pedagogik (1948). Originalspråket var ryska, liksom i fallet David Dallins Rysslands verkliga ansikte (1947), men Henschen och Holmberg utgick från den engelska översättningen. Bland Henschens första översättningar återfinns en förkortad version av M.G. Hindus Uppryckt med rötterna – rysk samhällsomdaning (1932), så viss erfarenhet i ämnet hade hon sedan tidigare.

Vid mitten av 1940-talet flyttade Henschen från Lund till Hagalund i Solna. Snart kom den första titeln inom ett annat viktigt ämne i Henschens produktion. Det var Maurice Levines Psykoterapi i medicinsk praktik (1946) som hon översatte tillsammans med sin son, läkaren Olle Henschen-Nyman. Dagny Henschen översatte sedan flera titlar inom psykiatri/psykologi, oftast ensam, men titeln Nutida psykoanalys (1949) gjordes tillsammans med en annan av sönerna: Eberhard Henschen-Nyman, professor i psykiatri.

Mot slutet av sitt liv översatte Henschen tillsammans med Hilda Holmberg Nya tidens världshistoria (1958), som snart blev ett standardverk och kom ut i flera tryckningar samt i en utökad upplaga 1969. Nya tidens världshistoria hade som syfte att återge fakta, inte nödvändigtvis längre analyser, och detta märks i den närmast telegramartade stilen. Den typen av korta, högertunga meningar kan även ses i många andra av Henschens facköversättningar. Det finns dock undantag i produktionen som J.C. Flugels Klädernas psykologi (1951) där stilen är mer formell. Vad gäller inslag från andra språk som ryska eller franska i engelska texter valde Henschen oftast att behålla dem. Ryska ord har däremot transkriberats och fått förtydligande förklaringar. Till skillnad från Henschens övriga facklitterära produktion var flera av de biografier som hon översatte av mer återberättande än analyserande karaktär, vilket ger en stil som liknar hennes romanöversättningar.

I sina skönlitterära översättningar var Henschen en skicklig stilist som utan svårighet hanterade kontrasterande stilnivåer. Detta märks exempelvis i Edith Whartons Barnet (1952, tillsammans med Holmberg), men kanske allra mest i översättningen av Dorothy Sayers Oskuld och arsenik (orig. Strong poison). Denna typiskt engelska detektivroman översatte Henschen tillsammans med Harrie 1933 i Greifswald i Tyskland, vid tiden för Adolf Hitlers maktövertagande och riksdagshusbranden i Berlin. Den rappa dialogen, ett centralt drag hos Sayers, har de båda översättarna elegant överfört till svenska, bland annat genom att välja att behålla den korta meningslängden och grafiska markörer som kursiver. En viss klumpighet märks dock i översättningen av originalets ordlekar. Många av de franska, italienska och latinska uttrycken finns kvar vilket gör att inslagen av högre stilnivå bibehålls. Möjligen kan man se en viss utslätning i återgivningen av tjänstefolkets talspråk. Ett par strykningar har gjorts i texten; det är osäkert om dessa har gjorts av översättarna eller av förlagsredaktören; oftast är det ett par repliker i en dialog som har strukits.

Hanteringen av kulturella markörer ger ett blandat intryck. Översättarna har behållit engelska mått som uns (med fotnot) och grain, medan de har gjort om längdmåttet inches till centimeter. Den här blandningen av engelska och svenska måttenheter återkommer i andra av Henschens översättningar. Vad gäller hantering av titlar växlar bruket också genom Henschens skönlitterära produktion; en del har behållits, som sir och mylord, medan miss och mrs ibland har översatts till fröken och fru.

En intressant aspekt är hanteringen av de många kulturella referenser och anspelningar som är vanliga i Sayers romaner. Här blir Henschens (och Harries) stora bildning speciellt framträdande. I en del fall har översättarna valt att behålla allusionen, kanske med en förtydligande förklaring, som i en anspelning på Sherlock Holmes eller i citatet från A.E. Housman mot slutet av boken. I andra fall har en anspelning ersatts med en annan. Så har parafrasen på en replik ur Lewis Carrolls Through the looking-glass blivit en parafras på ett par rader ur dikten ”Smycket” av Verner von Heidenstam, och ett lord Tennyson-citat blivit ett citat på latin från Lucretius. Översättarna har även lagt till anspelningar på Shakespeares Hamlet och översatt engelska uttryck till latin istället för till svenska.

Oskuld och arsenik är bara ett exempel på Henschens skicklighet som översättare. Samma höga nivå märks i alla hennes skönlitterära översättningar; hon hanterar barnspråket i Whartons Barnen lika säkert som ironin över vetenskapsmännen i Wells Gudarnas föda (1952). Den mångåriga vännen och journalisten Elsa Brandell skrev vid Henschens död 1960 att hon hade en ”fyndighet och inlevelseförmåga” som inte minst märktes i romanöversättningarna. Under sin trettioåriga översättarkarriär översatte Dagny Henschen nästan två titlar om året, samtidigt som hon som ensamstående förälder tog hand om en stor familj, och trots att hon hade långvariga bekymmer med hälsan. Hon var visserligen ett barn av 1800-talets högborgerliga kultur, men i hennes privatliv och i hennes arbete som översättare synliggörs 1900-talets nya familjeförhållanden, dagsaktuella frågor och populära litterära genrer.

Dagny Henschen avled den 30 mars 1960.