Erik Rudolf Henschen, 1823–1910
Erik Rudolf Henschens översättargärning omfattar åren 1854–1856. Erik Rudolf hörde till den så kallade Bergslagsgrenen av släkten Henschen och var avlägset släkt med översättaren Dagny Henschen samt illustratören och författaren Helga Henschen. Erik Rudolf Henschen avled den 4 januari 1910 i Uppsala. Hans egen främsta insats inom översättningsområdet är att han verkade för utgivningen av två romanserier där han själv översatte ett par verk. I serierna ingår exempelvis tidiga översättningar av verk av Charlotte Brontë och Charles Dickens. Bland översättarna återfinns namn som Thekla Knös och Carl Johan Backman.
Erik Rudolf föddes den 3 oktober 1823 i uppländska Älvkarleby som son till Karl Vilhelm och Anna Helena Henschen, född Nyblæus. 1840 började Erik Rudolf studera i Uppsala och tog kandidatexamen där 1845 med uppsatsen ”Metriska öfversättningar från sanscrit”. Han avlade doktorsexamen i filosofi 1848; ämnet för avhandlingen var den italienske 1500-talsfilosofen Giordano Bruno. 1853 blev Henschen amanuens i Uppsala konsistorium och därmed började hans karriär inom kyrkan där han 1867 uppnådde graden av konsistorienotarie (en titel som idag motsvaras av stiftssekreterare). Han satt i stadsfullmäktige 1865–1872 och var sekreterare i Universitetskommittén 1874. 1897 blev han riddare av Kungl. Nordstjärneorden och året därpå jubeldoktor. Under sin tid inom kyrkan stod han som utgivare till flera upplagor av Kyrkohandboken samt Ärkestiftets Matrikel.
Henschens första hustru hette Emilia Unander och tillsammans med henne fick han sonen Carl Erik, sedermera vice häradshövding i Uppsala. Den andra hustrun var syster till Emilia och hette Elisabet Unander.
Henschens översättningsproduktion var liten, endast fyra romaner kan säkert tillskrivas honom, och den begränsade sig till engelsk skönlitteratur. De första utgivna översättningarna var Charlotte Brontës Shirley och Felicia M.F. Skenes Informatorns myndling, båda 1854. Året efter kom Charles Dickens Dombey och son, och 1856 publicerades Henschens sista översättning: Charles Kingsleys Vesterut! eller riddaren sir Amys Leighs resor och äfventyr under drottning Elisabeths regering. På titelsidorna tituleras Henschen ”phil. mag.”, trots att samtliga översättningar gavs ut efter hans promovering 1848.
Dombey och son verkar vara den enda titeln som kom ut i flera upplagor, tre stycken; den sista gavs ut 1924. (Först 1927 gjordes en nyöversättning av Edvin Möller.) Det är också den enda översättningen där Henschen samarbetade med någon annan. Partnern var Carl Johan Backman, doktor i litteraturhistoria (även han i Uppsala) och en mycket flitig översättare av dansk, engelsk och tysk skönlitteratur under 1800-talet. I Dombey och son är de båda översättarna dock inte namngivna, utan uppgiften har istället hämtats från äldre bibliotekskataloger.
Samtliga Henschens översättningar ingick i två serier med översatt skönlitteratur utgivna av C. Wasmuth och C.A. Leffler i Uppsala. Henschen var också en av initiativtagarna till dessa serier. Enligt den anmälan som återfinns i slutet av tredje delen av Dombey och son var syftet ”att utgifva goda romaner […] hvilka med ett konstnärligt fulländadt språk skildra menniskan”, ett ambitiöst företag som i anmälan beskrivs som mycket framgångsrikt. De två serierna omfattade samtida romaner, och Henschens översättningar kom ut bara ett eller ett par år efter de engelska originalupplagorna. Dombey och son gavs ut sju år efter originalet, Shirley fem år, Informatorns myndling tre år och Vesterut! ett år efter.
Den första serien hette Engelsk skön-litteratur i svensk öfversättning och utkom mellan 1853 och 1855. Serien omfattade femton titlar i tjugonio delar och koncentrerade sig på engelska romaner. Förutom Henschen bidrog Carl Johan Backman med sex översättningar, Thekla Knös med två och Julius Axel Kiellman-Göranson med en översättning.
Engelsk skön-litteratur i svensk öfversättning fortsattes av serien Utländsk roman-litteratur i svensk öfversättning som gavs ut av samma förlag mellan 1856 och 1858. Den andra serien omfattade endast tre titlar i åtta delar och var ett försök att utöka antalet originalspråk. Detta lyckades dock inte nämnvärt: en av titlarna var en översättning från tyskan, de övriga två från engelskan. Henschen, Backman och Samuel Ödmann bidrog här med var sin översättning.
Henschens översättningsstil var mycket texttrogen vad gäller syntax och interpunktion, med undantag för styckeindelningen som han hanterade mer fritt. Han strävade uppenbarligen efter att följa originalets form med inskjutna bisatser och ymnig kommatering. Detta kan dock resultera i en ganska omständlig stil där olika formord som pronominella adverb behöver läggas till för att göra texten begriplig. Intrycket att den engelska texten lyser igenom förstärks av att verbformer som presens particip (huserande, gående) har använts i större utsträckning än vanligt i svenskan. I andra fall höll sig Henschen mer fritt till originaltexten. Förklarande tillägg förekommer, liksom strykningar, ibland av hela stycken.
I de fall då romantexten innehåller diktcitat av andra författare har dessa översatts till svenska om de ingår i brödtexten, medan de har lämnats oöversatta när de inleder kapitel som i exempelvis Informatorns myndling. Kulturella inslag som geografiska egennamn översatte Henschen till viss del. Däremot behöll han engelska titlar som mr, miss, M. St. och Esq. I Dombey och son har enstaka personnamn försvenskats. Henschen bevarade även inslag av andra främmande språk som längre avsnitt på franska i Shirley. I Brontës roman finns exempel på andra språkliga varianter. En del av dialogen förs på Yorkshiredialekt, och denna har Henschen översatt till dåtida svenskt talspråk utan markanta dialektala inslag. Framför allt har sammandragningar som så’na, sån’t använts, men även varianter som di (för de), ögona och menska. Översättarens språkval betonar här den talandes samhällsklass mer än dennes geografiska hemvist.
I Dombey och son är stilen bitvis något lättare än i Henschens andra översättningar, vilket kan påvisa Backmans inflytande. Emellertid syns en generell utslätning av stilen eftersom Dickens karakteristiska humor ofta har försvunnit i översättningen. Det är dock svårt att avgöra hur de två översättarna lade upp översättningsarbetet och vem av dem som har översatt vad; det märks till exempel ingen större skillnad mellan stilen i romanens början och slut.
Henschen kan ha översatt fler verk än de fyra romaner som säkert kan tillskrivas honom. Ett par av titlarna i serien Engelsk skön-litteratur i svensk öfversättning saknar namngivna översättare både i verken och i bibliotekskataloger. Eftersom förlagen verkar ha anlitat ett begränsat antal översättare kan man misstänka att Backman, Knös eller Henschen står bakom även dessa. Utifrån den språkliga stilen är det därför möjligt att anta att Henschen översatte en eller ett par noveller ur antologin Smärre berättelser (1854) samt Jemima von Tautphoeus roman Initialerna (1855).
Henschen gick bort den 4 oktober 1910.