Svenskt översättarlexikon

Ernst Wallmark kan ha varit Sveriges flitigaste sångöversättare under 1800-talet. Han översatte ett tjugotal operor och otaliga operetter, folklustspel, visor och kupletter. Han föddes den 3 april 1834 som ende sonen till litteratören Pehr Adam Wallmark och Hedvig Elisabeth, född Wallgren. Det var faderns andra äktenskap; Ernst hade flera halvsystrar och en helsyster, Clara Wallmark, som 1914 utgav en biografi över fadern. Denne hade bland annat varit chef för Kungliga biblioteket, publicist och lärare åt kronprins Karl Johan och sonen Oscar. Han är mest känd som utgivare av den litterärt konservativa tidskrift, Journal för Litteraturen och Theatern, som blev de unga, romantiska författarnas främsta angreppsmål. Trots häftiga strider med romantikens företrädare försonades han på äldre dar med flera av dem, däribland Vilhelm Fredrik Palmblad och P.D.A. Atterbom.

På faderns gård i Kungsör fick sonen Ernst delta i samtalen mellan tidens intellektuella och tränades tidigt i verskonst och amatörteater, då man i familjen roade sig med att läsa och skriva vers och framföra pjäser som Ernst regisserade. Hans versförsök uppskattades av fadern, så till den grad att han gärna strängt kritiserade dem, eftersom ”en poets vänner äro ej de, som smickra honom, utan de, som upplysa honom om hans fel, som älska personen, men än mer hans rykte”, som han förklarade i ett brev. Sonen skaffade sig därmed goda förutsättningar för att översätta musikteater. Trots det önskade fadern att han skulle bli präst och inte inrikta sig helt på sitt favoritämne musiken.

Till viss del blidkade Ernst Wallmark sin far och skaffade sig livslång försörjning genom statlig anställning: efter studier i Uppsala avlade han kansliexamen 1857 och blev extra ordinarie amanuens på Riksarkivet 1859. Under de år det hölls riksdag arbetade han därtill med riksdagens trycksaker. Under en period försökte han sig på en karriär som teaterchef: först två gånger i samarbete med andra (Södra Teatern 1871–1873, Djurgårdsteatern 1873), sedan ensam (Ladugårdslandsteatern 1873–1874). Därefter fortsatte han på Riksarkivet, men tycks inte ha visat något större engagemang eftersom han utnämndes till ordinarie amanuens först 1898, ett år före pensioneringen. Wallmark gifte sig två gånger: 1864 med Lilly Amalia Scott och 1886 med Hulda Albertina Holmström. Wallmark förblev barnlös.

Under åren 1864–1867 var Wallmark bosatt i Paris, där han grundligt bekantade sig med musikteaterutbudet, som han skrev om i svenska tidningar. Det bidrog till att han kallades till associerad medlem av Musikaliska Akademien 1866. Han var också hornblåsare och violinist och spelade i flera stråkkvartetter.

På Mindre teatern i Stockholm spelades 1859 Wallmarks första teateröversättning, Den svaga sidan, en vaudeville av den franske populäre dramatikern Clairville. Därefter följde en lång rad uppdrag för Kungliga teatern: 37 operor och operetter, elva lättare sångpjäser och en talpjäs av Molière, Svartsjuka i otid (1864), på parrimmade alexandriner. Några hörde till de mest uppskattade verken som ständigt återkom på repertoaren. Mest spelad blev Faust (efter Goethes drama, med libretto av Jules Barbier och Michel Carré och musik av Charles Gounod) som hade premiär 1862 och som gavs i totalt 618 föreställningar i Wallmarks översättning, sista gången så sent som 1954. De därefter oftast spelade av Wallmarks librettoöversättningar är, i ordningsföljd: Ruggiero Leoncavallos Pajazzo (1893), Charles Gounods Romeo och Julia (med libretto av Jules Barbiér och Michel Carré, 1868), Adolphe Adams Konung för en dag (med libretto av Adolphe d’Ennery och Jules-Henri Brésil, 1882), Arrigo Boitos Mefistofeles (1883), Pjotr Tjajkovskijs Eugen Onegin efter Puskjins roman (med libretto av Konstantin Sjilovskij, 1903) och Giuseppe Verdis Den vilseförda (med libretto av Francesco Maria Piave, 1868), senare mer känd under originaltiteln La Traviata.

Wallmark var den flitigaste operaöversättaren av dem som inte också var anställda vid operan, såsom regissörerna Frans Hedberg och Fritz Arlberg. På den tiden sjöng man i stort sett alltid på svenska, men Wallmark fick också uppleva gästspel av italienska sångare, som sjöng de två huvudrollerna i La Traviata på italienska, medan resten av ensemblen sjöng Wallmarks svenska text.

Att översätta opera för med sig som en särskild svårighet att vissa ord och fraser måste sjungas som del av en mycket krävande musikalisk komposition. Gilda, dottern till Rigoletto i operan med samma namn, har en aria som kan illustrera problemet:

Gualtier Maldè!
nome di lui sì amato,
ti scolpisci nel core innamorato!
Caro nome che il mio cor
festi primo palpitar,
le delizie dell'amor
mi dei sempre rammentar!
Col pensier il mio desir
a te sempre volerà,
e fin l'ultimo mio sospir,
caro nome, tuo sarà.
(Francesco Maria Piave, 1851)

Carlo Baldi!
namn, som så högt jag älskar
Aldrig skall du gå bort utur mitt minne!
Dyra namn, hvars ljud alltre’n
Trängt sig djupt in i min själ,
Ack, du är mitt hjertas fröjd,
Allt mitt hopp, min framtids väl!
Se, på längtans vingar förd,
Söker städs min tanke dig,
Och du blir den sista suck,
Som med livet flyr från mig!
(Ernst Wallmark, 1861)

Detta utgör arians hela text. Men när den sjungits igenom en gång fortsätter arian med en rad omtagningar och variationer, där Verdi släpper lös sin kompositionsförmåga. I partituret är det tydligt att han särskilt utnyttjar den öppna vokalen ”a”. På orden ”volerà”, ”caro nome” och ”sarà” väljer han att placera de högsta och längsta tonerna, melismerna och koloraturdrillarna, i olika upprepningar – en gång på ”sa-”, nästa gång på ”-rà”. Wallmarks många enstaviga ord kan möjligen tänkas ha inspirerats av den första delens korta, ljusa toner (som väl gestaltar Gildas oskuld och ungdom), men han har inte uppmärksammat de fonetiska kvaliteter som Verdi gjorde bruk av. Att ”a” i ”volerà” blir ”dig” och sjungs på en mycket starkt markerad ton är förstås lämpligt, men de andra virtuosa sånginslagen faller på bindeorden ”som” och ”från”.

Wallmark skrev på det hela taget en välflytande vers, men hans operaöversättningar utmärktes av att rimmen fick främsta företräde. Det skedde på bekostnad av en ofta tillkonstlad ordföljd och dunkla ordvändningar, vilket den samtida publiken sannolikt accepterade som normalt för operans upphöjda diktion. Jämförelsevis verkar Wallmark mer bekväm med stiltonen i operetterna, som byggde på lustiga rim och lätt satiriska slängar. Här ett exempel ur Franz von Suppés operett Donna Juanita, när stadens skrivare gör sin entrékuplett:

Ich schreibe deutlich und klar, gegen baar;
Höflich und grob, je nachdem’s Honorar!
Bald schreib’ ich Briefe voll Wiß und voll Geist,
Bald bin ich naiv, und bald wieder dreist;
Wie es bestellt wird, bald bringend, bald schüchtern,
Bald sehr poetisch – bald wieder nüchtern.
In jedem Style geübt und zu Haus,
Führe ich prompt alle Aufträge aus.
(Friedrich Zell och Richard Genée, 1880)

Allting jag skrifver i tydliga drag,
Höfligt och grovt –  efter hvarens behag.
En önskar qvickhet, en ann’ ironi,
En vill passion och en annan geni,
En vill poetiskt sin kärlek utmåla,
En vill med ovett sin granne tilltvåla;
Jag lika lätt i hvar genre mig rör
Och hvarje uppdrag i blinken fullgör.
(Ernst Wallmark, 1880)

Wallmarks egen, tryckta förteckning (1904) över de verk han utbjöd för spelning på svenska teatrar innehåller, jämte 21 operor (seriösa och komiska), hela 111 operetter och 36 enklare sångspel och talpjäser: vaudeviller, enaktare, lustspel med kupletter eller spexartade upptåg.  Ur den långa operettlistan kan nämnas Jacques Offenbachs Orfeus i underjorden (med libretto av Ludovic Halévy och Hector-Jonathan Crémieux, 1860), Johann Strauss den yngres Läderlappen (med libretto av Karl Jaffner och Richard Genée, 1875), Franz von Suppés Boccaccio (med libretto av Friedrich Zell och Richard Genée. 1879). Trots att de populäraste verken efter några decennier ersattes av nyöversättningar, som kanske var ledigare i tonfallen, behölls gärna vissa av Wallmarks fraser och blev till bevingade ord: ”Nu är jag pank och fågelfri” och ”Det täcka könet jag studerat” ur Tiggarstudenten, liksom ”Skratta Pajazzo” och slagnumret ur Rigoletto: ”Ack som ett fjun så lätt är varje kvinna”. Därutöver skrev han bland annat text till ett par hymner av August Söderman, försåg varietéföreställningar med kupletter och ska – ofta anonymt – ha gjort hundratals sångtextöversättningar till musikförläggares nottryck. De mest sjungna torde vara ”I djupa källarvalvet” (efter tyska ”Im tiefen Keller”), ”Duvan” (efter spanska ”La paloma”), ”Efter balen” och ”Min kruslockiga baby” (efter engelska ”After the ball” och ”My curly-headed baby”).

Wallmark verkar ha varit en pålitlig textleverantör, men själv fick han ibland jaga efter betalning för sitt arbete, vilket ett par efterlämnade brev till vännen Johannes Svanberg vittnar om (i arkiv hos Statens musikverk):

Vidk. ”Svaga sidan” så kan det nästan vara likgiltigt om den är dyr eller billig, eftersom det flere gånger händt mig vid s.k. sommartournéer att vederb. resande artistsällskap för detta ändamål köpt åtsk. pjesers uppföranderätt med löfte om ersättning, men sådan har det oaktadt aldrig ingått.

Var af den godheten underrätta mig med omgående om Herr direktör Lindberg är i Göteborg eller i landsorten på resor! Jag har nemligen skrifvit 2:ne bref till honom i penningeangelägenheter och icke en gång hugnats med ett svar […] Han lofvade mig här i Stockholm att få pengar straxt efter hans sista representation härstädes men höll icke sitt löfte. Det måtte vara en högst opålitlig herre i penningeaffärer.

Allmänt beskrivs Wallmark som fryntlig, vänlig och anspråkslös. Han var en ivrig sällskapsbroder och medlem i flera herrklubbar och ordenssällskap, bland annat Par Bricole, i vars diktartävlingar han flera gånger vann pris. Han gjorde ett större, seriöst diktarförsök med ett originallibretto till en svensk opera, Blenda, i samarbete med Ludvig Josephson, som med musik av Per August Ölander spelades 17 gånger 1876 men sedan aldrig gavs igen. Ett annat verk av mer lärd kaliber var en rimmad översättning av Plautus antika komedi Spöket som trycktes och belönades med guldmedalj av Vitterhets- och vetenskapssamhället i Göteborg 1898. Wallmark utgav sina egna kupletter och operettöversättningar i fyra sånghäften 1879–1889 och samlade äldre och nyare dikter i boken Från ungdomstid – vid höstetid 1887. Det är lyriska övningar på bunden vers av traditionell art: patriotiska hyllningar, tillfällesdikter, situationsbilder och rolldikter. Författaren och översättaren Wallmark verkar ha gått genom livet oavbrutet rimmande.

Ernst Wallmark avled den 12 november 1910.