Eugen Albán, 1892–1941
Eugen Albán föddes i Stockholm den 23 februari 1892. Fadern Nils Andersson var bokhållare vid Tanto sockerbruk och modern hette Edla Katarina, född Petterson. Eugen hade en äldre syster och en yngre bror. Varifrån efternamnet Albán kommer är inte bekant; möjligen var det en signatur som skulle signalera hans hemvist i radikala kretsar.
Redan vid 18 års ålder emigrerade Albán till USA. I Chicago kom han i förbindelse med den revolutionära arbetarrörelsen och var en tid redaktör för den svenskspråkiga tidningen Revolt. Efter ett par år återvände han till Sverige och blev en entusiastisk anhängare av lantbruksreformatorn och civilisationskritikern Per Rösiö. Under första världskriget arbetade Albán som förvaltare i Danmark samt på gods i Pommern och i Sverige. Det resulterade i boken Lantarbetarnas kamp (1920), en uppgörelse med orättfärdiga arbetsförhållanden på den svenska landsbygden. Redan 1917 hade Albán utgivit sin första debattskrift, Den fria kärlekens mission och raskulturens grundvalar på Axel Homströms förlag – en uppgörelse med både äktenskapet och eugeniken. Albán skrev flera småskrifter om mänskliga rättigheter, revolutionära spörsmål och kanske främst om sexualfrågor: i nymalthusianismens efterföljd handlade det om skydda sig mot nedslitande barnrikedom. Han skrev också en bok om Charlie Chaplin. Filmkonstens mästare (1928), vilken i entusiastiska överdrifter likställer Chaplins filmkonst med Leonardo Da Vincis karikatyrer och Max Klingers drömska etsningar.
Under mellankrigstiden verkade Eugen Albán som kringresande agitator och förläsare och var en flitig medarbetare i Brand, Nya Folkviljan och i synnerhet Arbetaren. Ett av hans mål i den senare tycks ha varit att skjuta den förhatliga skvallertidningen Fäderneslandet i sank. Senare lämnade han den radikala pressen för att bli redaktör för Stockholms Villastäder och Trafiken.
Eugen Albán kom också att verka som översättare åt Axel Holmströms förlag, med vars vänstersinnade, syndikalistiska inriktning han sympatiserade. En författare som kom att bilda något av en stöttepelare i förlagets utgivning var amerikanen Upton Sinclair. Denne hade översatts i Sverige i tjugo år innan Holmström gav sig på honom, men från 1926 till 1934 intensifierades utgivningen då Albán översatte ytterligare ett tiotal titlar. Verken kretsade kring samhällskritiska ämnen. Det första, Olja (1926), motsvarade endast originalets första tredjedel, men i övrigt översatte Albán hela verken. I urvalet fanns flera romaner, samt några titlar som är svårare att genrebestämma. Exempelvis Gyllene länkar (1928; orig. Mammonart. An Essay on Economic Interpretation) är ett slags socialistisk kritik av USA:s litterära kanon; i sin bedömning av författarna utgår Sinclair från deras förhållande till de maktägande strukturerna, men han rör sig fritt mellan allehanda andra ämnen, från antikens samhällsliv till Hollywoods syndfullhet. Verket ingick i den serie om sex böcker som Sinclair kallade Den döda handen − som kontrast till Adam Smiths ”osynliga hand”. I samma serie ingick också Under religionens täckmantel, översatt av Albán 1928.
Sinclairs digra roman Boston (1928−1929) handlar främst om den uppmärksammade rättegången mot de två italienarna Sacco och Vanzetti, vilka enligt folklig opinion dömdes till döden på grund av sina politiska åsikter och inte för det rånmord som de anklagades för. Om den skriver Aftonbladets recensent (25/8 1928):
Tolkningen är god och vårdad men tyngs av att översättaren, i onödig omsorg, återgivit italienarnas brutna engelska på originalspråket (med svenska inom parentes) då en någorlunda antydande enbart svensk tolkning varit tillräcklig.
Eugen Albán upptäckte också den mystiska tyskspråkiga signaturen B. Traven och lyckades skaffa utgivningsrättigheterna till hans verk åt kamraten Holmströms förlag. De första översättningarna, Dödsskeppet och Sierra Madres skatt (båda 1929), blev stora framgångar. Dessa titlar utgör en lycklig förening av spännande fabel och politisk radikalitet, och Albán tycks ha känt sig mer befryndad med Travens kärva, lakoniska stil än med Sinclairs ymniga ordflöde. Författarnamnet inneslöt dessutom ett mysterium i sig och gav upphov till spekulationer. I förordet till Dödsskeppet tar översättaren Travens mystifieringar i försvar: ”en skapande människas biografi är helt och hållet betydelselös, bör inte ha några andra biografier än sina verk”.
Albán var en översättare som aktivt sökte upp sina författare och verk. Hans översättningar blev en förlängning av hans eget författande och av hans egen politiska verksamhet. Exempelvis Emma Goldmans reportage Mina två år i Ryssland (1924) var ett uttryck för författarens besvikelse över den bolsjevikiska sovjetstatens auktoritära tendenser, storskalighet och fjärmande från syndikalismens tro på medbestämmande och småskalighet − åsikter som säkert låg nära översättarens.
Eugen Albáns sista större arbete var en översättning av Sinclairs Våta paraden (1934). Emellertid drabbades den febrilt aktive skribenten och föreläsaren av multipel skleros och blev oförmögen att arbeta. Albán avled den 21 februari 1941. Axel Holmströms son Arne kom nu att ta över hans författare. Albáns hustru har i en minnesartikel 20 år efter Albáns bortgång beskrivit makens bitterhet över att behöva tyna bort istället för att finna döden på barrikaderna. Hans översättningar av B. Traven och Upton Sinclair trycktes om ända in på 1980-talet.