Eyvind Johnson, 1900–1976
Eyvind Johnson föddes den 29 juli 1900 i Björkelund i Överluleå församling. Fadern var stenarbetare. Johnson blev filosofie hedersdoktor i Göteborg 1953, ledamot av Svenska Akademien 1957 (stol nr 11), fick Nordiska rådets pris 1963 (för Hans nådes tid) och Nobelpriset i litteratur 1974 (tillsammans med Harry Martinson). Johnson anslöt sig som ung till den ungsocialistiska rörelsen, uppmuntrades att bege sig till Stockholm och inledde sitt författarskap som skribent i Brand och Arbetaren. Han tillbringade större delen av 1920-talet i Tyskland och Frankrike och kom i samband därmed att börja översätta skönlitterära verk. I flera omgångar var han knuten till tidningar – i början av 1920-talet till Norrländska Socialdemokraten som utrikeskorrespondent, under senare delen av 1920-talet till Ny Tid som litteraturskribent och under 1930-talet till Arbetet som recensent. Den skönlitterära debuten kom med novellsamlingen De fyra främlingarna 1924. I en rad romaner förnyade Johnson sedan den svenska berättarkonsten. De främsta verken anses vara Romanen om Olof (1934–1937), trilogin om Krilon (1941–1943), Strändernas svall (1946), Drömmar om rosor och eld (1949) och Hans nådes tid (1960). Johnson gick bort den 25 augusti 1976.
Johnson översatte från språk i vilka han saknade formell utbildning. Han kom i kontakt med den franska litteraturen genom bosättning i Frankrike. Hans första hustru, Aase Christoffersen, var norska, vilket förklarar intresset för norskan. Under andra världskriget intensifierades kontakterna med de nordiska grannländerna, vilket resulterade i flera nära bekantskaper bland norska, danska och finländska författare. Johnsons andra hustru, Cilla Johnson, var från Finland och arbetade i många år som översättare från bland annat norska till svenska. Under en period använde Eyvind Johnson, Cilla Johnson och andra pseudonymen Håkan Bergstedt som översättarnamn. Örjan Lindberger har utrett vem som översatt vad (Människan i tiden, 1990, s 457, not 1).
Det finns flera försök av Johnson att lansera författarskap som stod honom nära. Det första är den belgiske författaren André Baillon, som behandlas i artiklar i Ny Tid 1928 och Stockholms-Tidningen 1929; ett större anlagt porträtt publiceras i Bonniers Litterära Magasin 1945 (omtryckt i Personligt, politiskt, estetiskt, 1992). Det andra är de efter andra världskrigets slut högaktuella Sartre och Camus, vilka behandlas i två artiklar i Dagens Nyheter 1945. En betydande del av Johnsons översättargärning kom att ägnas dramatiken. Johnsons översättningar av Sartres pjäser, samlade i Fem dramer (1964), kom att spela en central roll i den franske dramatikerns framgångar på svenska scener.
Eyvind Johnson avled den 25 augusti 1976