Gösta Olzon, 1886–1949
Gustaf (Gösta) Olaus Olzon föddes i Valbo utanför Gävle den 5 februari 1886. Han var son till styrmannen, sedermera försäkringsagenten Anders Olsson och dennes hustru Elin, född Fröling. Olzon tog studentexamen i Gävle 1904. Han kom tidigt in i huvudstadens tidningsvärld, var fast medarbetare vid Stockholms Dagblad 1906−1915 och redaktör vid Stockholms telegrambyrå 1915−1916. Åren 1916−1918 drev han ett bokförlag tillsammans med journalisten Hjalmar Lundberg och publicerade då en strid ström av proengelska skrifter med anknytning till det pågående världskriget. Från 1919 var Olzon medarbetare vid Stockholms-Tidningen och dess andreredaktör 1929−1931. Åren 1933−1934 var han chefredaktör för Göteborgs Morgonpost. Olzon gifte sig 1917 med Lydia Alice Nilsson, med vilken han fick en dotter. År 1934 gifte han om sig med Ingrid Maria Tegnér; paret fick en dotter och en son.
Som skönlitterär översättare framträdde Olzon ganska sent, på 1930-talet, då han inledde ett samarbete med förlaget Åhlén & Söner. Hans första översättningar var från norska respektive tyska 1934: Ranka Knudsens flickroman Jessie från Afrika och Paul Ernsts historiska roman Skatten i Morgenbrotstal. Snart blev engelskan Olzons främsta språk. En av hans första större översättningsinsatser var Kipps (1936) av H.G. Wells. Av samme författare översatte han senare Stjärnornas barn. En biologisk fantasi och Brynhild (båda 1939). För Bonniers översatte Olzon med start 1937 en rad titlar av den amerikanska författaren Pearl Buck, som tilldelades Nobelpriset i litteratur året därpå. En annan blivande Nobelpristagare (1944) var dansken Johannes V. Jensen, vars roman Gudrun utkom 1936 i Olzons översättning.
Olzon upprätthöll en hög produktionstakt under hela 1940-talet fram till sin bortgång 1949. Förutom ett par av W.E. Johns Biggles-böcker och flera idag mer eller mindre bortglömda skrifter och romaner översatte han flera av sin tids mer uppburna författare, däribland Graham Greene, Aldous Huxley och Richard Wright, en klassiker som Daniel Defoes Moll Flanders (1944) och väl återutgivna titlar som Richard Llewellyns Jag minns min gröna dal (1940) och Erich Maria Remarques Triumfbågen (1946).
Olzons namn har kanske främst varit förknippat med två översättningar från 1946: F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby och Jane Austens Stolthet och fördom.
Olzons Gatsbyöversättning var inte den första: redan året efter originalet hade Siri Thorngren Olin publicerat en version under titeln En man utan skrupler (1928). Fitzgeralds postuma popularitet efter andra världskriget skapade möjligheter för en nyöversättning. Olzon åstadkom en ledig svensk text, men hans höga produktivitet gjorde att hans version blev väl flyhänt och inte riktigt finkalibrerad nog för originaltextens alla nivåer. Olzon – eller hans redaktör – drog sig till exempel inte för att utelämna vissa besvärliga partier eller att helt enkelt chansa när det kom till svårtydda ord eller uttryck. Att det gått undan i arbetet märks också på en del missförstånd – så blev exempelvis upplysningen i romanens tredje kapitel om att champagne was served in glasses bigger than finger-bowls (alltså sköljkoppar) till det absurda ”champagne serverades i glas som var större än fingerborgar”. Christian Ekvall, som nyöversatte Den store Gatsby 2010, påpekar dock i sin essä ”Den store Gösta”:
På Göstas tid var det ännu inte fråga om en klassiker, knappt ens ett tidsdokument. Fitzgeralds text var inte på något sätt helig. Gösta kunde bara lita på sin fina språkkänsla och förmåga att skapa flyt i en redan elegant komposition.
Bristerna i Olzons text har för övrigt inte hindrat förlagen från att löpande trycka om översättningen ända in på 2010-talet. Styckevis är det också en högst kvalificerad återgivning i såväl texttrohet som rytm.
Fallet med Olzons version av Jane Austens Stolthet och fördom var ett ganska typiskt exempel på hur äldre översättningar – och översättare – kunde hanteras av de stora svenska förlagen vid denna tid. När texten gavs ut första gången – i Forumbiblioteket 1946 − angavs att den var en ”reviderad översättning”, som gick tillbaka på Carl Axel Ringensons (1854−1925) version i två band från 1920. Ringenson hade disputerat i fransk 1500-talssyntax och verkat som lektor på Östra Real i Stockholm. Vid sidan om läraryrket hade han varit verksam som läromedelsförfattare och bland annat givit ut den många gånger omtryckta Selected adventures and memoirs of Sherlock Holmes (1904) med egna förklarande anmärkningar. Ringensons enda större skönlitterära översättning var Stolthet och fördom – den första översättningen av Austens klassiker till svenska. I alla senare nyutgåvor av den reviderade texten saknades dock denna upplysning − istället angavs att Olzon hade översatt boken, förutom i några av nyutgåvorna, där informationen flyttats till kolofonsidan och omformulerats till det kryptiska: ”Första svenska uppl. 1920. Första uppl. i denna version 1946”.
En jämförelse mellan Ringensons och Olzons översättningar ger vid handen att det i grunden rör sig om en och samma svenska text, som Olzon endast justerat och moderniserat. Följande stycke ur romanens avslutning ger en fingervisning om hur texterna förhåller sig till varandra:
Med mr och mrs Gardiner stodo Darcy och Elisabet alltid på den förtroligaste fot. Båda två höllo verkligen av dem, och de kände båda den varmaste tacksamhet mot de personer, som, genom att föra Elisabet till Derbyshire, i väsentlig mån bidragit till deras förening.
– Ringenson
Med mr och mrs Gardiner stod Darcy och Elisabet alltid på god fot. De höll verkligen av dem och kände båda den varmaste tacksamhet mot de två som genom att ta Elisabet med till Derbyshire i väsentlig grad hade bidragit till deras förening.
– Olzon
Vad gäller interpunktionen skiljer sig Olzon och Ringenson tydligt åt. Den senare håller sig närmare Austens engelska bruk av semikolon och återskapar mer noggrant hennes meningsbyggnad. Olzon däremot tar gärna bort semikolonen och delar upp och rätar ut många långa, bisatstäta konstruktioner, möjligen i linje med dåtidens svenska översättningspraxis. Det händer också att Olzon förtydligar eller förenklar mångordiga omskrivningar åt läsaren. Ett typiskt exempel återfinns i bokens inledning, där originalets kärnfulla, förvisso svåröversatta konstaterande This was invitation enough av Ringenson återges med ”Detta var en tillräckligt tydlig uppmaning”, medan Olzon väljer det yvigare, utbroderande ”Mer behövdes inte för att få henne att avslöja hemligheten”.
Nu kan emellertid inte Olzon beskyllas för vad som vid en första anblick förefaller vara ett fall av översättningsstöld: han avled 1949, innan Ringensons namn föll bort. Beklagligt är dock att Ringensons pionjärinsats fallit i glömska – i grunden har det trots allt varit hans text, om än i Olzons reviderade version, som länge har utgjort den svenska standardöversättningen av Jane Austens klassiska roman.
Gösta Olzon avled den 14 september 1949.