Svenskt översättarlexikon

Gemma Funtek-Snellman föddes i Viborg den 17 januari 1910 som enda dotter till kompositören och kapellmästaren Leo Funtek och sångerskan Ingeborg Liljeblad. Fadern var sloven från Ljubljana och hade i unga år varit ett underbarn som violinist. I vuxen ålder hamnade han i Helsingfors som konsertmästare vid Filharmoniska orkestern, och under första världskriget verkade han vid operan i Stockholm för att sedan återvända till Finska operan. Hustrun Ingeborg Liljeblad var sopran från Finland, utbildad i Tyskland och under många år sångpedagog vid Sibelius-Akademin. Dottern växte upp i Helsingfors och Stockholm, men under uppväxten gick hon också i klosterpension i Frankrike. Hon gifte sig 1937 med blivande tandläkaren Helge Snellman och paret bosatte sig i Borgå. Paret ska ha skilt sig 1950. Vid det laget hade Gemma Funtek-Snellman gjort sig ett namn som barnboksförfattare och översättare av litteratur för barn och unga. Strax efter kriget flyttade hon till Stockholm.

Bland Funtek-Snellmans tidigaste översättningar fanns flera välkända titlar, däribland ett urval sagor av bröderna Grimm, andra folksagor i eget urval, Lewis Carrolls Alices äventyr i underlandet (1945), Jack Londons Varghunden (1946), Victor Hugos Samhällets olycksbarn och Dumas Mannen med järnmasken (1950). De första åren i Sverige översatte hon huvudsakligen för Ljus och Lindqvist, men från 1953 var hon litterär medarbetare vid Norstedt och översatte därefter främst för detta förlag. Med åren kom hon att översätta ett stort antal titlar, varav många var kortare böcker för små barn.

En reservation för Funtek-Snellmans produktivitet behöver göras med tanke på tidens praktik vid nyutgivning av översatta barn- och ungdomsböcker. Hon står till exempel som översättare för ett flertal nummer i bilderboksserien om den kunglige elefanten Babar av Jean de Brunhoff, vilka gavs ut på 1960-talet, men vid en granskning verkar det troligt att flera av dessa var moderniseringar av Ingrid Prytz översättningar från 1940-talet. Det var vid tiden vanligt att en förlagsredaktör som omarbetat en äldre översättning för en nyutgåva angavs som dess översättare.

Som översättare var Funtek-Snellman i hög grad just en förlagsarbetare, och man tycker sig märka att hon nog ofta var mer angelägen om att få klar en läsbar text på tid än att bearbeta den konstnärligt i förhållande till originalet. I rollen som litterär medarbetare fick hon ofta ta på sig att översätta eller bearbeta redan väletablerade ungdomsklassiker.

Ibland utlöstes sådana förlagsutryckningar av aktuella händelser på andra håll i det populärkulturella kretsloppet. Så utkom till exempel Anthony Hopes äventyrsroman Fången på Zenda i hennes nyöversättning 1952, samma år som ännu en Hollywoodfilmatisering hade premiär. Texten är självständig, men saknar något av intensitet och närvaro: en ganska tidstypisk, något mekaniskt utförd översättning där den brittiskt skämtsamma tonen lyser igenom för mycket här och var. (”För att säga som saken var så såg de så rädda ut som någon”.) En liknande tendens märks i översättningen av den viktorianske äventyrsberättaren Henry Rider Haggards äventyrsroman Hon (1948), den sjunde svenska översättningen av denna bok sedan 1887. Också här studsar läsaren till vid anglicismerna (”Jag […] anställde en pålitlig man vid namn Job för att ta vård om barnet”), men äventyrsberättelsen tycks ändå ha passat översättaren bättre än den brittiska humorn. 

Också Funtek-Snellmans Alice-tolkning kritiserades på liknande grunder. Så skrev till exempel Greta Bohlin i Svenska Dagbladet (14/11 1953):

Nu har översättningen blivit ganska valhänt och ibland insprängd med anglicismer. Versen, som skulle nå oss med den sköna klangen av obegriplighet, har bara blivit obegriplig.

Vid de få tillfällen då den produktiva Funtek-Snellman insatser som översättare överhuvudtaget nämndes i recensioner handlade det påfallande ofta om ”grodor” eller om en mindre ledig stil. Det ska dock sägas att kritikerna vid denna tid nästan enbart uppmärksammade översättare när de hittat problem i deras arbeten.

Längre fram översatte Funtek-Snellman också detektivromaner, kärleksromaner av Barbara Cartland och George Gissings klassiker Udda kvinnor (1980). Hon översatte någon enstaka titel från finska, men huvudsakligen böcker skrivna på engelska. I urvalet av kapitelböcker för pojkar och flickor återfinns flera danska titlar.

En mycket stor mängd titlar i Funtek-Snellmans verkförteckning, både egna och översatta, handlar om fiktiva eller verkliga djur, främst smådjur i stil med akvariefiskar, igelkottar, kaniner och hamstrar. Gemma Funtek-Snellman utvecklade med åren ett varmt intresse för smådjur. Hon blev uppmärksammad som medgrundare av Smådjursklubben 1973, och hennes lägenhet på 17 kvadrat i Gamla stan ska ha varit så full av hamsterburar, undulater och ökenråttor, vid sidan av böckerna och pianot, att hon till slut fick ge upp och flytta till en större lägenhet vid Mälartorget. I sammanhanget kan nämnas en uppmärksammad översättning av Konrad Lorenz I samspråk med djuren (1953), som fick beröm för sina ”friska iakttagelser och skarpsinniga tolkningar” (Dagens Nyheter 7/11 1953).

På 1980-talet flyttade Funtek-Snellman till byn Östanvik nära Furudal i Dalarna. Där arbetade hon som pensionär fortfarande med översättningar.

Gemma Funtek-Snellman avled den 27 augusti 1996 i Furudal.