Svenskt översättarlexikon

Fram till år 1930 var Gösta Högelin verksam som affärsman. Han arbetade i ett familjeföretag i trävarubranschen som han mer eller mindre tvingades lämna efter svåra motsättningar inom släkten. 1930-talet var en ekonomiskt mycket påfrestande tid inom de flesta branscher efter den amerikanska börskraschen 1929, följd av den så kallade Krügerkraschen 1932.

Gösta Högelin var född den 12 februari 1890. Han hade gift sig med Lisa Norell år 1919 och året därpå föddes deras dotter Inger. Under namnet Lisa Högelin debuterade hustrun som författare 1935 och kom så småningom att publicera ett fyrtiotal böcker, främst för flickor. När Göstas bana som affärsman stäcktes valde också han att börja skriva böcker, främst äventyrsböcker för pojkar. Debuten skedde 1936 vid 46 års ålder. Dottern Ingers tonårstid måste således ha ackompanjerats av ljudet från flitigt slamrande skrivmaskiner. Hon upplevde konflikter i sin närmaste omgivning, inte bara i relation till kamrater och lärare, utan också till föräldrarna. Redan 1939, medan hon gick i gymnasiet, fick hon sin debutbok Elsies svåra år utgiven, varefter hon tog studenten, gifte sig och 1940 flyttade till Norrland. Inger Brattström kom sedan själv att bli en mycket produktiv ungdomsförfattare.

Både Gösta och Lisa Högelin drygade ut sina författarinkomster med översättningar. När de var verksamma var barn- och ungdomslitteraturen ofta hårt genrestyrd. När läsarna kom upp ett stycke i åldrarna delades de in i pojkar eller flickor. Eftersom flygböcker kommit i ropet kom många av Gösta Högelins egna böcker att utspela sig i den miljön. En svit böcker handlar om en svensk flygofficer, Rolf, som uppträder i sammanlagt sju titlar 1941–1953. Fram till 1959 blir det sammanlagt 35 verk, varav några under pseudonym. Antalet översättningar under samma tid uppgår till omkring 50 stycken. I de böcker som Högelin publicerade under beredskapstiden, skriver barnboksforskaren Ulf Boëthius, framstår Sovjet och kommunismen som huvudfienden, under det att Tyskland snarast behandlas med viss sympati.

Djurbiografier var ett annat slags berättelser som åtnjöt en viss popularitet vid den aktuella tiden. De behandlade olika djurs liv, både vilda och tama. Djuren kunde tänka men inte tala. Författarna gjorde sig till uttolkare av de olika djurarternas känsloliv, men i övrigt var de fiktiva dokumentärer. Livet skildras efter darwinistiskt mönster som en kamp för överlevnad. Man skulle kunna hänvisa till djurmålaren Bruno Liljefors, som gärna porträtterar djur som drabbar samman i en dramatisk strid på liv och död i naturen. En av de tidigaste berättelserna var den om Simba, djurens konung, av Niels Meyn. Till de svenska författare som bidrog till genren hörde Högelin själv med bland annat historier om en tax, en travhäst, en terrier, ett gotlandsruss och en räv.

Numera tycks den djurbiografiska genren ha insomnat för gott, och det är inte undra på. Niels Meyns berättelse om ekorren Kurre (översatt till svenska av Gösta Högelin) inleds med en flera sidor lång kulturgeografisk exposé om vilka förändringar som skett i landskapet under årtusenden. Och det omständliga sättet att berätta kan exemplifieras av Gustav Harders (pseudonym för samme Niels Meyn) bok om Raggen, också den översatt av Gösta Högelin: ”Terriervalpen rullade sig i gräset. Han kände sig besudlad av den fräna stanken från bilens avgasningsrör och det fuktiga, friska gräset hade en härlig arom, som i hög grad tilltalade hans luktsinne.” Man kan lägga märke till att bokens satsyta, för att lätta upp den tungflytande berättarstilen, har försetts med ovanligt många indrag, som bryter upp sidorna i många korta stycken.

Högelins verksamhet som författare och översättare gick i mångt och mycket hand i hand. Han översatte böcker med samma genretillhörighet som de han skrev själv. Han var nära förknippad med B. Wahlströms förlag. När han 1948 kom att ingå i den grupp som grundade Sveriges ungdomsförfattareförening blev en av de första fackliga uppgifterna att förhandla med just B. Wahlströms för att få bättre ekonomiska villkor.

Högelin översatte böcker från engelska och danska och tog sig bland annat an W.E. Johns Bigglesböcker, som kom att bli så populära att två svenska förlag tävlade med varandra: B. Wahlströms och Bonniers. I arbetet med Bigglesböckerna visade det sig att översättaren hade uppenbara svårigheter med de talspråkliga vardagsfraserna. Utropet ”I’ll be hanged” översätter Gösta Högelin ordagrant med ”Jag vill bli hängd”, när en mer idiomatisk översättning vore något i stil med ”Det var tusan” eller ”Har man sett på maken”. Även Johns sex första böcker om Biggles kvinnliga motsvarighet Worrals översattes av Högelin, under åren 1943–1946.

De första Bigglesböckerna utspelar sig under första världskriget. Under mellankrigstiden överlever flygarhjälten som frilansande äventyrare, innan han enrolleras på nytt för Englands sak under andra världskriget. I denna överflyttning till svenska kan man lägga märke till en liten detalj som förmodligen är ideologiskt betingad. I Biggles i öknen (1950; orig. Biggles sweeps the desert) kan man läsa: ’Are you suggesting’, Biggles inquired icily, ’that we arrange our code of behavior by what the Nazi would do?’. I Högelins version bearbetas slutsatsen till: “att vi skulle rätta vårt uppförande efter vad fienden förmodas göra”. Den avgörande ändringen är att Nazi utbytts mot det mer allmänt hållna begreppet ”fienden”. En annan samtida Bigglesöversättare, verksam för Bonniers förlag, Birger Hultstrand, har i efterhand gett mig en muntlig förklaring till detta, nämligen att förlagen ville undvika att provocera i onödan och framför allt ville undvika att göra alla tyskar till nazister. Gösta Högelin översatte även sex titlar av Edward S. Ellis, som med sin hjälte Hjortfot kom att bli en av USA:s största bästsäljare i indianboksgenren.

Högelins aktiva tid som författare och översättare pågick fram till 1956, då han blev 69 år. Han framstår trots allt som en samvetsgrann översättare. Omständligheten blir ibland något tyngande, varför ingen av hans översättningar längre finns i nyutgåvor. De titlar som blivit utgivna på nytt handlar alla om Biggles, men från 1970-talet har Högelins bidrag blivit hårt redigerade och moderniserade, alternativt nyöversatta. Det går dock inte att utan ett nostalgiskt leende njuta av den tafatta jargongen i några på måfå valda repliker ur W.E. Johns böcker om Worrals: ”Om jag rapporterar det för chefen kanske han släpar ut mig vid öronen ”. Ett par tyskars oförskämda beteende kommenteras med: ”Bevare oss, flämtade Frecks. – Dom kastar ögon. Jag skulle vilja örfila upp dem.” (Worrals vid flyget). Men faktum kvarstår: muntlig jargong har alltid varit en färskvara.

Gösta Högelin avled den 25 april 1966