Hans Magnus Melin, 1805–1877
Hans Magnus Melin föddes den 14 september 1805 i Vemmerlöfs socken, Kristianstad län, som son till J.U. Melin, kvartermästare vid Skånska karabinjärregementet i Ystad, och hans hustru Brita Katarina, född Seeberg. Familjen splittrades tidigt. Hans Magnus Melin fick sin skolgång i Ystad. Han inskrevs vid Lunds universitet 1822 och gick vid magisterpromotionen 1829 fram som primus. Han avsåg att ägna sig åt grekiska och skulle längre fram ge ut en svensk bearbetning om 2 300 sidor av ett grekiskt-tyskt lexikon, men genom sedermera ärkebiskopen Reuterdahls försorg blev Melin 1834 istället docent i exegetik och 1847 professor i ämnet. Melin var gift tre gånger och blev två gånger änkeman. Melin avled den 17 november 1877.
Som teolog gjorde sig Melin bemärkt genom att ifrågasätta motsättningen mellan naturvetenskapens landvinningar och kristen tro. Han spelade en framträdande roll i den häftiga debatt som utbröt efter att D.F. Strauß Das Leben Jesu 1841 utkommit i svensk översättning av Gustaf Thomée. Melin var därtill närmast lidelsefullt intresserad av astronomi och tog i Skapelsehistorien och naturvetenskapen (1854) med sig läsarna på en rundtur bland Vintergatans ljusstarkaste stjärnor.
Den intensiva debatten under 1840-talet hade uppmärksammat Melin på behovet av en ny bibelöversättning. Åren 1858−1865 utkom det som skulle bli hans främsta insats som översättare: Den heliga skrift, eller ”Melins bibelverk” som den kom att kallas. Melin eftersträvade i sin bibelöversättning att behålla ordalydelsen i Gustav Vasas bibel, dock ”beriktigad” (korrigerad) och med förklarande anmärkningar – som det anstod en exeget. Texten var alltså språkligt konservativ men samtidigt modern på så vis att de många noterna öppnade för en strävan efter att nå en syntes mellan religionshistoria och naturvetenskap.
”Melins bibelverk” var mycket uppskattat både bland kyrkomän och allmänhet och kom att få en stor betydelse för bibelstudiet i Sverige. Översättningen fick många upplagor redan under hans livstid, bland annat en upplaga med Gustave Dorés berömda planscher för första gången i en svensk utgåva samt flera nordamerikanska praktutgåvor för svenskamerikanernas fromma. Peter Wieselgren har kallat översättning för ”kronan på vår nya bibellitteratur”.
Nedan följer några exempel på hur Melins översättningar och förklaringar kunde se ut:
1 Mos 7:11 Noa och floden:
Då uppbrusto alla det stora djupets* källor, och himmelens fenster öppnade sig.
*Hafsbottnen uppkastades av underjordiska krafter, sådana som i jordbäfningen, så att hafwets watten steg högt i sky och kastade sig öfwer det fasta landet.
1 Mos 19:24–25 Herren förstör Sodom och Gomorra:
Då lät Herren* regna swafwel och eld från Herran**.
*Guds Son och uppenbarare. **Herren Gud den förborgade, som bor i ett otillgängligt ljus.
Melin invaldes 1861 i den bibelkommission som då hade varit i arbete sedan 1773. Han kom att få ansvar för flera av Gamla testamentets profeter. Även här var han språkligt konservativ. Hans textkritik kom att ligga till grund för 1877 års utgåva av Nya testamentet men övergavs senare i slutarbetet inför 1917 års Bibel.
Hans Magnus Melin blev också den förste att översätta andra delen av Goethes Faust till svenska, ”ett alltför ädelt verk för att förbli ofullbordat”. Utgåvan från 1872 kompletterade den första delen, som 1852 utkommit i översättning av biskopen i Växjö Johan Andersson. Denne hade anslutit sig till tidens många belackare av Fausts andra del; bland annat hade han i kommentarerna till sin översättning skrivit att de ”friska lefvande gestalterna i första delen förvandlas i den andra till lätta blodlösa skuggor” samt att allegorierna i den andra delen var allmänt obegripliga och godtyckliga. Melin försökte häremot att ge en uttolkning av den filosofi genom vars prisma man skulle utläsa den andra delen och göra dess allegori mera begriplig. Liksom föregångaren Andersson lyfte han fram Faust som en protestantisk motsvarighet till den förment katolska Divina commedia och som ett vapen i den protestantiska kampen ”gentemot den öfverhandtagande materialismen med dess praktiska utlöpare, socialism och kommunism”.
Melins Faust fick dock betydligt blygsammare framgångar än Anderssons och kom inte heller att åtnjuta det bästa rykte. Delvis hängde det nog samman med att Fausts andra del ansågs som ett klart sämre verk än den första delen, men det fanns också problem i själva översättningen, som här och var blev ganska klumpig och oklar. I en recension avfärdades översättningen med orden ”kunde ej fordra en bättre plats inom den svenska litteraturen än hvad originalet äger inom den tyska: det respektfulla olästas hedersrum på hyllan”. Nedanstående jämförelse med originalet och Britt G. Hallqvists betydligt yngre översättning åskådliggör något av detta:
Wenn der Blüten Frühlingsregen
Über alle schwebend sinkt,
Wenn der Felder grüner Segen
Allen Erdgebornen blinkt,
Kleiner Elfen Geistergrössse
Eilet, wo sie helfen kann;
Ob er heilig, ob er böse,
Jammert sie der Unglücksmann.
– J.W. von Goethe (1833)När om våren blomregn flöda
Öfver allas hufvud ner.
När de rika fältens gröda
Emot jordebarnen ler,
Elfvor små, högsinnad skara,
Skynda dit, der hjelpas kan.
Helig eller ond – må vara!
Ondt dem gör om olycksman.
– H.M. Melin (1872)När ett vårligt blomregn dalar
över alla, fint och lätt,
och när gröna fält hugsvalar
med sitt skimmer jordens ätt,
skyndar älvorna att verka.
Små, och mäktiga likväl,
vill de stödja, trösta, stärka
ond och god – var sorgsen själ.
– Britt G. Hallqvist (1961)
Melin invaldes i Kungl. Vetenskapsakademien 1859, i Svenska Akademien 1866. Ett större område i Lunds östra utkant, Linero, är uppkallat efter det lantställe Melin köpte där åt sig och sin tredje hustru, Carolina (Lina), född Bååth. Där finns också en Melins väg.