Holger Nohrström, 1885–1939

Foto: Svenska litteratursällskapet

En av de mest kända finlandssvenska biblioteksmännen genom tiderna, Frans Holger Nohrström, föddes som enda barnet den 10 mars 1885 i Suonenjoki i Norra Savolax i Finland. Hans far, som vid tiden för sonens födelse var borgmästare i Nyslott (Savonlinna), hette Arndt Wilhelm Nohrström, och modern var den adliga Anna Ottilia Nohrström, född Schauman. Unge Nohrström var en flitig student, och efter att ha tagit studentexamen som sjuttonåring 1902 fick han tre år senare anställning som yngre amanuens vid Helsingfors universitetsbibliotek. Nohrström fortsatte ihärdigt sina studier och blev fil.kand. 1907 vid Helsingfors universitet, vilket flera år senare påbyggdes i flera steg och ledde till en doktorsexamen, med en avhandling om Borgå gymnasiebibliotek (1927). Han gifte sig med Karin Nyberg 1909; äktenskapet förblev barnlöst. Redan 1908 anställdes Nohrström som redaktionssekreterare och sedermera huvudredaktör för Finsk tidskrift för vitterhet, vetenskap, konst och politik, där han stannade i sammanlagt över trettio år fram till sin död.

Nohrström författade och utgav 1918 verket Helsingfors universitetsbiblioteks Fennica-samling, ett betydande arbete om det finska biblioteksväsendet. Tack vare detta verk etablerade han sig som erkänd biblioteksman. Som rutinerad litteraturkännare verkade Nohrström under många år som kritiker för Hufvudstadsbladet, och han skrev artiklar även för Biblioteksbladet. Bland dessa artiklar kan nämnas hans ”Några bidrag till de finska Runeberg-översättningarnas bibliografi” (1916). Under sin livstid hade Nohrström tillika ett flertal uppdrag som styrelseledamot, bland andra vid Statens litteraturkommission och vid Söderström & Co förlag.

Sin egen författarkarriär började Holger Nohrström under 1910-talet, och hans verk, artiklar och översättningar utgavs då främst av de inhemska bokförlagen, men snart också av betydande svenska förlag. Översättargärningen inleddes mycket tidigare, redan under tiden som student och amanuens. Från finska översatte han Hilja Haahtis religiösa roman Israels döttrar och Johannes Linnankoskis skådespel Den eviga striden, som enligt en recension skriven av signaturen ”Hj. L.” i Hufvudstadsbladet 22/12 1904 ”länder honom [Nohrström] till icke ringa beröm”. Andra viktiga skådespel som Nohrström framgångsrikt tolkade var Larin-Kyöstis Ad astra, en nattmålares dröm i sex tablåer (1911), som sattes upp på Svenska Teatern i Helsingfors, samt Juhani Ahos skådespel Domen (1907).

Helmi Setäläs berättelser Sorgens barn (1905) samt Svunna dagar. En själsstrid (1906) handlar om kvinnans villkor i samhället i början av det tjugonde århundradet och skildrar en kvinnlig konstnärs verksamhet som gick emot den gängse normen: kvinnan som en mild och uppoffrande moder. Kvinnoemancipationen var vid tiden ett aktuellt ämne, och Nohrström tog sig tidigt an översättningen av verk skrivna av kvinnliga författare. År 1914 översatte han Maila Talvios realistiska roman Förödelsen, som beskriver den samtida kvinnans och den fattiga landsbygdsbefolkningens stundtals mycket hårda livsvillkor och det dagliga slitet för brödfödan. Samtliga översättningar har tryckts i nya upplagor sedan den första utgivningen.

Som översättare av prosalitteratur blev Nohrström med tiden skicklig. Redan tidigt hade han förmågan att i sina tolkningar bibehålla originalspråkets nyanser, vilket bland annat en jämförelse med originaltexten i Juhani Ahos romansvit Kevät ja takatalvi (Vårdagar och frostnätter) från 1906 väl demonstrerar. Skildringen av de nationella stämningarna av nyromantisk väckelse i Finland under det sena 1800-talet och en tid inpå det tjugonde århundradet och den detaljerade lyriska naturskildringen, där den enstaka individens inre upplevelser och känslor i samklang med naturen är centrala, är kännetecknande för Vårdagar och frostnätter:

Hän hiipi hiljaa, varpaillaan käyden märällä nurmikolla, pirtin perään, jossa kasvoi kukkiva, tuuhea tuomi, imien voimaa alla olevasta ruispellosta. Talossa väki vielä nukkui, eikä tuvasta kuulunut luiskahdustakaan, mutta talon ympäristössä kiihtyi kiihtymistään kukunta ja yltyi yltymistään laulu. Koko tuo suuri sumumerikin tuntui soivan. Ikäänkuin sen pohjalta, sen läpi ja pitkin sen loivia laineita kohosi ja kuului satakielten viserryksiä, teerten kuherrusta, sorsan ääntelemistä, vihellystä, piipitystä ja jostain loitolta kosken kohinaa. Yht'äkkiä haihtui sumu, kohosi kuin kansi vakkasesta, pullahti pilvimuodostumina ylös taivaalle ja paljasti kaiken, mikä oli alhaalla. Hän näki äärettömän avaran metsäisen alueen, niinkuin puolikattilan Vesistöjen varsilla viherteli lehtoja ja niittyjä kuin reunustimia metsäisissä vaipoissa, joita vedet erottivat toisistaan

 

Han smög sig sakta på tåspetsarna öfver det våta gräset till stugknuten, där det växte en blommande, lummig hägg, som sög sig näring ur den strax nedanom belägna rågåkern. Ännu sof allt gårdsfolket, icke ett ljud hördes i stugan, men rundt omkring tilltog fågelsången för hvar minut i liflighet. Hela det väldiga dimhafvet tycktes klinga af musik. Ur dess djup, längs dess böljande vågor brusade talltrastens sång, orrarnas kutter, ändernas snattrande, hvissel och pip, och någonstädes i fjärran hördes dånet af en fors. Plötsligt skingrades dimman, lyftes som ett lock af en ask, sväfvade som ett moln upp i rymden och blottade allt hvad den dolt. Han såg ett blånande vidsträckt skogsområde  På sjöarnas stränder lyste löfträdslundar och ängar som ljusa bårder på de vida mantlar af furuskog, hvilka vattendragen åtskilde från hvarandra 

I en recension av översättningen av Vårdagar och frostnätter i lokaltidningen Tammerfors Nyheter 23/5 1906 står att Holger Nohrströms översättning ”är förtjänstfull genom godt och rent språk. Stundom följer öfvers. dock alltför troget den finska satsbyggnaden, och de svenska perioderna blir oviga. Dialogen faller ej heller alltid så naturlig som den borde och kunde” (signaturen E. Lds.). Tilläggas bör att Nohrström blott var tjugoett år gammal vid tiden för översättningen. Hans tolkning av Helmi Setäläs Två människor i dagstidningen Nya Pressen 14/12 1909 fick avsevärt bättre recensioner tre år senare: ”I jämförelse med tidigare arbeten måste ett stort framsteg i språkbehandlingen konstateras”, skriver signaturen A. S−N. Bland Nohrströms övriga översättningar bör nämnas Juhani Ahos satiriska skärgårdsskildring Samvetet (1914) och en novellsamling med titeln Ett fall. Kampen om Heikkilä gård och andra noveller (1916) av Johannes Linnankoski.

Utöver sin omfattande verksamhet som översättare, redaktör och styrelseledamot arbetade Nohrström under åren 1934−39 som huvudbibliotekarie och ansvarig för den utländska avdelningen vid Helsingfors universitetsbibliotek och ävenså som skribent på tidningen Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen. År 1936 tilldelades han det så kallade Falckenska priset, som är Svenska litteratursällskapets i Finland (SLS) pris.

Nohrström avled plötsligt i Helsingfors den 12 november 1939 vid 54 års ålder. År 1991 skrev och publicerade Olof Mustelin, överbibliotekarie vid Åbo Akademi, levnadsberättelsen Holger Nohrström. Biblioteksman och forskare, publicist och översättare för att ära minnet av Nohrströms enorma livsverk inom det litterära fältet.