Hugo Hultenberg, 1870–1947
Hugo Hultenberg föddes den 19 februari 1870 på Öland som son till arrendatorn Ludvig Hultenberg och Sofia, f. Eneman. Efter avlagd studentexamen i Kalmar 1890 kom han till Uppsala, där han läste moderna språk, framför allt franska. Han studerade även i Paris, London och Dresden. År 1901 blev han fil.lic. varefter han två år senare disputerade och blev docent i romanska språk i Uppsala. Han tjänstgjorde fram till pensioneringen som lektor i franska och engelska vid en rad olika skolor: Uppsala enskilda läroverk, läroverket i Luleå, Norra real och Högre lärarinneseminariet i Stockholm. I skolvärlden var han känd som en uppskattad pedagog men också som författare till en rad läroböcker (bland annat en fransk skolgrammatik och textutgåvor) som genomgick ett flertal upplagor.
För den stora allmänheten blev Hugo Hultenberg mest bekant genom sin omfattande översättningsverksamhet. Ett av hans tidigaste uppdrag var Ur folklifvet III: Berättelser av Anatole France och Paul Bourget m.fl. (anonym 1898, med översättarens namn 1902). Den första mer betydande översättningen utkom 1904: Den underbara trädgården av Maurice Maeterlinck, en författare som han skulle följa länge (minst 14 översatta titlar). Hultenberg kom att bli en av 1900-talets mest produktiva svenska översättare av kvalitetslitteratur. Tillsammans med sin hustru Maud överförde han till svenska närmare trehundra verk av författare som Stefan Zweig, Herman Melville, Anatole France, Sinclair Lewis, Maeterlinck, Romain Rolland och Rabindranath Tagore, därtill populärvetenskapliga arbeten, biografier och politisk litteratur. I många fall brevväxlade han med författarna, som ibland också blev hans personliga vänner.
Under första världskriget översatte Hugo Hultenberg – parallellt med heltidstjänsten som lektor – förutom skönlitteratur även material för de tunna häften med de allra senaste nyheterna som före radions etablering var tidens snabbaste informationskanal. Texterna översattes och trycktes på natten för att distribueras på morgonen. Frankrike och den franska litteraturen var Hultenbergs huvudintresse. När utgivningen av franska böcker avtog i Sverige på 1930-talet översatte Hultenberg alltmer från engelska och därnäst från tyska. Från norska översatte han Johan Falkbergets stora svit Christianus Sextus (1–3, 1938). Även om Hultenberg aldrig yttrade sig offentligt i politiska frågor tycks han ha haft en tydlig preferens för antinazistiska författare – från Romain Rolland och Henri Barbusse över Stefan Zweig, Joseph Roth, Sinclair Lewis och Falkberget till Winston Churchill. Sitt mest krävande tolkningsarbete ansåg Hultenberg vara Melvilles Moby Dick, som utkom första gången 1943 (omtryckt 1955, 1963, 1983, 1984). Den av hans översättningar som har nått störst publik torde vara Eric Linklaters Det blåser på månen från 1945, som under femtio års tid kommit i en rad upplagor.
Om Hugo Hultenbergs offentliga status i samtiden vittnar en publikation på Dagens Nyheters Namn och Nytt-sida i samband med hans 75-årsdag den 20 januari 1945. Under en godmodig karikatyr återfinns följande karaktäristik: ”Hugo Hultenbergs värv är att översätta. Och en överdängare är han i detta. Han var lektor i franska i många år. Det är tydligt att nämnda språk han förstår. Från skolan haver han numera skolkat. Men France, Molière och Hugo har han tolkat. Hans samlade tolkningars antal är stort. Alla läste vi mycket som denne gjort.”
Hultenbergs stora produktivitet förbryllade. Många trodde att han lejde bort en del av arbetet till andra men kunde aldrig få några bevis på det. ”Helt naturligt”, skriver dottern Gunnel Lilja: ”det fanns inga andra medarbetare än Mor, men hon översatte aldrig själv något under Fars livstid”. Samarbetet mellan makarna har beskrivits i Bertil Kugelbergs memoarer:
Genom sin språkskicklighet och sin förmåga att på ett elegant sätt formulera även de svåraste och tekniskt mest invecklade satser kunde han med en bok i handen promenera fram och tillbaka genom sitt vardagsrum och för sin fru diktera en översättning av engelska och franska skrifter.
Trots kvantiteten var Hultenberg en mycket noggrann översättare, som i många fall vände sig direkt till författarna med sina frågor. Svaren var dock inte alltid så klargörande. Dottern Gunnel Lilja beskriver detta i en minnesanteckning:
Vid översättningen av Barbusses krigsroman Elden grubblade Far över en passus där det stod att de hemvändande soldaternas kängor såg ut som violknippor. Far skrev och bad om ett förtydligande, men fick bara till svar: ’Jag tyckte de såg ut så’.
Hultenbergs noggrannhet är omvittnad. Dottern skriver:
Far var alltid rädd att han skulle hamna i någon av de fallgropar som lurar på översättare. Det kunde gälla bokstavlig översättning av en bildligt använd fras, eller tvärtom. En av hans kolleger råkade t.ex. översätta uttrycket ”flooding possibilities”, vilket betecknar Hollands möjligheter att sätta delar av landet under vatten vid krig, med ”en uppsjö möjligheter”.
Jag tror att Far förskonades från sådant, men han kom aldrig över oron att bli utskrattad i en recension för någon tabbe han gjort och kollade gång på gång tveksamma passager i sina texter.
Hultenberg översatte till en början gärna för det år 1910 startade Nordiska Förlaget, vars program att som motvikt mot kolportagelitteraturen erbjuda billighetsutgåvor av världslitteraturens pärlor han sympatiserade med. Under sin långa bana samarbetade han med en rad förlag – dock inte med Bonniers: ”Han ansåg att de inte hade någon respekt för översättaryrket utan skaffade sig billiga översättningar av amatörer”, enligt dottern. Särskilt viktiga var kontakterna med Norstedts, som också utgav hans läroböcker, och så småningom även med Skoglunds förlag, vars utgivning av underhållningslitteratur finansierade de ”smala” böcker Hultenberg översatte, exempelvis Stefan Zweig och Churchills fyrabandsverk Marlborough och hans tid.
Hultenberg tilldelades 1945 av Kungliga Vetenskapsakademien Letterstedtska priset för sina framstående översättningar av Winston Churchills Savrola, Fram mot segern och Striden om Malakand samt Stefan Zweigs Tiden och världen och Tre mästare.
Han avled den 5 november 1947.