Svenskt översättarlexikon

Under åren 1956−1976 utkom 228 nummer i den tecknade klassikerserien Illustrerade klassiker. Idén att omvandla kända litterära verk till tecknade serier härstammade från USA och den ryskfödde immigranten och förläggaren Albert Kanter. Denne hade 1941 lanserat Classic Comics, 1947 omdöpta till Classics Illustrated. De första numren var som hämtade från matinérepertoarernas topplistor och hade mycket riktigt också filmatiserats flera gånger – det var De tre musketörerna, Ivanhoe, Greven av Monte Cristo, Den siste mohikanen och liknande äventyrsberättelser. Serien blev en omedelbar framgång, och med England som språngbräda började man snart sprida utgivningen till Västeuropa. Så uppkom nationella redaktioner av Classics Illustrated, vilka i vissa fall kom att producera egna titlar som cirkulerade mellan syskonredaktionerna.

De svenska utgivarna

I Sverige lär det först ha varit svårt att hitta intressenter. Rolf Janson, dåvarande försäljningschef för Bonnierägda Serieförlaget, uppger i en intervju att Bonnier var intresserade men ovilliga att ge sig in i en storsatsning på serier, eftersom genren vid början av 1950-talet visade förlustsiffror. Enligt Janson berodde detta på att ”det pågick en socialdemokratisk kampanj mot serier”. Istället vände sig amerikanerna till redaktören och journalisten Sten Möllerström, som dessförinnan haft ett brokigt förflutet i branschen och förestått flera nedlagda tidskrifter. Utgivningen kom igång 1956 som ett familjeföretag med säte i en villa i Östertälje. I sin memoarbok Tidningsmakaren (1988) nämner Möllerström två goda vänner som slog följe med honom i det nya företaget som bearbetare av texter: poeten och journalisten Uno Florén och Göte Nellvén, som publicerat sig under författarpseudonymen Sten Stenberg. Utgivningstakten var hög, med ett femtontal titlar det första året och dubbel så många under åren därefter. Under 1960-talet sjönk utgivningstakten, från ett nummer varannan vecka till fyra nummer per år.

Från 1965 (nummer 178) stod Williams förlag som utgivare av serien. Möllerström hade haft en kontrovers med den amerikanske franchiseägaren gällande kontrollen över serien och de importerade teckningarnas låga kvalitet. Möllerström blev nu utköpt och den framgångsrika serien övertogs av ett större förlag.

Urvalet

Den svenska redaktionen hade från början ett stort utbud med titlar att välja på och satte samman en egen utgivningsföljd, som inleddes med (seriens nummer inom parentes) Alice i Underlandet (1) och Resan till månen (2). Ett framträdande motiv inledningsvis var Vilda västerns pionjärtid – välbekanta tassemarker inom serietidningsområdet − i verk som Kit Carson (3), Davy Crockett (12) och Buffalo Bill (15). Längre fram bildades ett europeiskt redaktionsråd för att göra tryckprocessen billigare; man tryckte stora upplagor av färgplåtarna och särtryckte endast svartplåtarna med texterna på de olika språken. Detta kom då sannolikt också att inverka på det svenska urvalet.

Bland de populäraste författarna i den svenska utgivningen återfanns Alexander Dumas d.ä. (9 titlar), Jules Verne och J.F. Cooper (8 vardera), R.L. Stevenson (7), William Shakespeare (6), H.G. Wells och Walter Scott (5). Listan domineras nästan helt av manliga författare av historiska äventyrsberättelser eller fantastiska berättelser; den angloamerikanska dominansen var därtill iögonfallande. Endast i något enstaka fall – som Jane Eyre (133) – gick det att spåra en kvinnlig författare bakom verken. Ibland stod den svenska redaktionen själv för bidrag till serien, vilka sedan spreds av de västeuropeiska syskonförlagen − exempelvis Äventyret Vasa (155), som översattes till 17 språk.

Även om bildningsklassiker som Homeros och Shakespeare intog framskjutna positioner i utgivningen − som också innehöll flera överraskande titlar som Faust (157) och Leonid Andrejevs De sju dödsdömda (205) − var utgivare och läsare i första hand intresserade av det klassiska pojkäventyret, snarare än de klassiska verken som sådana. Att handling prioriterades framför text märktes också i titlarnas ofta svaga textuella band till ursprungsverken.

Förlaga och efterbildning

Varken de amerikanska tecknarna eller de svenska översättarna var namngivna i de över tvåhundra färgglada häften som serien slutligen kom att omfatta. Textarbetet utfördes sannolikt av redaktionen. I en redaktionsruta försäkrar man läsarna om att alla ”kostymer, frisyrer, byggnader o.s.v. är så historiskt riktiga som det överhuvudtaget är möjligt att framställa dem”, vilket milt uttryckt var en överdrift, liksom alla påståenden i stil med att ”texten i denna bok är översatt direkt från det klassiska verket”. Illustrerade klassiker reducerade omfattande episka verk och tjocka romaner till 48 sidor, på vilka bilder upptog det största utrymmet. Den ursprungliga texten redigerades alltså ner till rena rudiment, och häftena innehåller – i bästa fall − endast fragment av originalen, betraktade som texter.

Så flimrar exempelvis inledningen till Herman Melvilles Moby Dick förbi i början av häfte nummer 17: ”Kalla mig Ismael. För en del år sedan beslöt jag mig för att segla omkring en smula och se den våta delen av världen.” När det gällde ett verk som Edmond Rostands Cyrano de Bergerac (66), här kallad för ”heroisk komedi”, fanns det inte mycket kvar av Cyranos vältalighet, men desto mer av hans skicklighet med värjan. Som en anpassning till både mediet och den tilltänkta publiken hade handling och dramatik trängt undan text och stil.

Homeros hexameter krympte på motsvarande sätt ihop till oigenkännlighet i Iliaden (13) och Odyssén (25). Samtidigt torde de anonyma tecknarna åtminstone i vissa fall ha suttit med boken i knät då vissa serierutor tillkom. Exempelvis när Achilles mor Thetis uppsöker Zeus och vill beveka guden att bistå hennes son, läser man i Erland Lagerlöfs översättning att hon ”framför honom föll ner och famnade om med den vänstra / armen hans knän och tog med den högra under hans haka”. På motsvarande serieruta ser man verkligen hur Thetis vänstra hand vilar på Zeus knä, den högra under hans haka.

I fallet Shakespeare har de svenska redaktörerna valt att konsultera C.A. Hagbergs välkända översättningar: Hamlet (4), Macbeth (22), Romeo och Julia (34) och En midsommarnattsdröm (64). Här har det varit lättare att överta originalets blankvers och ibland rör det sig om längre citat. Illustrerade klassikers version av Hamlet användes för övrigt som underlag för teaterföreställningen Pop-Hamlet i regi av Ulf Fredriksson på Uppsala Kammarteater 1965. Kulissen var målad och scenbytena skedde genom att ett nytt uppslag ”bläddrades fram” som i en serietidning. Skådespelarna fick förflytta sig på scenen endast då de inte talade. Eftersom gester och kroppsställningar i serierutorna ofta understryker det överdrivet patetiska fick föreställningen både en säregen rytm och drag av parodi.

Tecknade serier som klassiker

Illustrerade klassiker blev snabbt en stor framgång i Sverige, trots den omtalade kampanjen mot tecknade serier. Anmärkningsvärt nog hämtade även denna inspiration från Nordamerika. Fredric Werthams The Seduction of the Innocent (1954) hade påverkat Nils Bejerot i den uppmärksammade boken Barn – Serier – Samhälle, utgiven samma år. Ett huvudargument i dessa debattböcker var att serieläsning inspirerade till våld och skeva värderingar. Vid sidan om de rena moralargumenten märktes också en ängslan hos den äldre generationen för ungdomarnas bildningsgång och för en vacklande respekt för den klassiska bildningens institutioner.

Kanske som ett svar på denna debatt underströk den svenska redaktionen gärna utgivningens band till den traditionella bildningen.  Serien utgavs under den bokstavsrimmade devisen ”Berömda berättares bästa böcker” och varje häfte avlutades med uppmaningen att söka upp och ta del av originalet på bibliotek eller bokhandel. Illustrerade klassiker erbjöd förstås endast en förenklad skiss av huvudhandlingen i serieformat, och serietecknarna var i sin genre berättartekniskt synnerligen konventionella, för att inte säga konservativa i sin framställning. Likafullt fick läsarna åtminstone upp ögonen för vilka böcker som kunde gälla som klassiker genom en lekfull introduktion till en viss bildningskanon. I den inte sällan överraskande blandningen av Vilda västern och Homeros avtecknar sig en medveten pedagogisk strategi: det välbekanta och det nya höll såväl tryggheten som nyfikenheten vid liv. Och så illa tänkt var det nog inte: i en intervju i Dagens Nyheter (29/10 2016) berättar exempelvis ledamoten i Svenska Akademien Peter Englund att ”Illustrerade klassiker var en väg till litteraturen för barn i min tid”.