Svenskt översättarlexikon

En indirekt översättning är gjord från en förlaga som i sig är en översättning och involverar normalt tre texter på tre språk: originaltexten, den förmedlande texten och måltexten. Bland övriga termer som föreslagits – för slutprodukten och/eller processen – kan nämnas sekundäröversättning, kedjeöversättning och reläöversättning (den sistnämnda kalkerad på relätolkning). Sekundär respektive tertiär översättning har också använts för att särskilja andrahands- och tredjehandsöversättningar. Ett specialfall är så kallad tillbakaöversättning, det vill säga när målspråket är identiskt med originalspråket. Så tillbakaöversattes August Strindbergs Tschandala från danska till svenska 1897 eftersom originalmanuskriptet förkommit.

Trots att översättning via ett tredje språk är och har varit en vanlig praxis har fenomenet inte uppmärksammats nämnvärt av forskningen. Detta kan bero på allmänt förekommande negativa attityder – som att ”andrahandsöversättningar är ett otyg” (Stolpe 2008) – men också på dess relativt sett ringa relevans inom centrala språkområden, där man ofta varit okunnig om eller ointresserad av sin roll som förmedlare mellan periferierna. Så har exempelvis den betydande tyska forskningen om indirekt översättning främst rört Tysklands historiska position som periferi visavi Frankrike, snarare än dess förmedlande roll i förhållande till Nord-, Öst- och Mellaneuropa.

Det finns i Västerlandet åtminstone sedan romantiken en föreställning om översättningar som ”försämringar” av originalen, något som drabbar indirekt översättning dubbelt. Sådan skepsis uttrycks även i officiella dokument, bland annat i kriterierna för det svenska statliga översättningsstödet: ”Översättningen förutsätts utgå från originalverket. Bara i undantagsfall kan översättning via ett annat språk godtas” (SOU 1997). När explicit försvar för indirekt översättning förekommer är det närmast eftersom alternativet – ingen översättning alls – ses som ännu sämre: ”Värdet av ovannämnda metod som faktiskt behövs i många situationer, bör man trots allt inte förringa”, skriver exempelvis Rune Ingo. Historien uppvisar emellertid en mängd betydelsefulla indirekta översättningar (inte minst av Bibeln), liksom givetvis även mindre lyckade direkta. Och vid en specifik jämförelse kan en indirekt översättning i vissa avseenden framstå som överlägsen; exempelvis fann Bert Edström att en svensk direktöversättning från japanska stilistiskt var ”far worse than the translation made from English”.

Orsaker till indirekt översättning

Det kan finnas olika skäl till varför en översättning väljs till förlaga. I äldre tider kunde det ibland vara svårt, eller omöjligt, att få tag på originalet. I ett förromantiskt Europa sågs för övrigt indirekt översättning inte alltid som ett ”problem” och man kunde rentav explicit föredra en mellantext framom originalet, närmast på grund av den höga statusen hos det förmedlande språket, oftast franskan. Även i dagens värld kan en översättning ha kvaliteter som gör den attraktiv som förlaga. Detta gäller till exempel bearbetningar av barnlitteratur och för scenen, eller i tv- och filmtextning där man kan utnyttja kondenseringen i primäröversättningen. Vidare kan det vid översättning av utomeuropeisk litteratur te sig lättare, av språkliga och kulturella skäl, att använda exempelvis en engelsk eller fransk förlaga, jämfört med att översätta originaltexten. Enligt samma närhetsprincip har man ibland vid indirekt översättning till svenska valt danska eller norska förlagor. Indirekt översättning erbjuder också en möjlighet att kontrollera känsligt innehåll (av politisk, moralisk eller religiös art); översättning via ryska i före detta Sovjetunionen är ett välkänt exempel.

Den mest uppenbara orsaken till indirekt översättning är självfallet att kunskaper i originalspråket saknas i målkulturen, antingen att ingen översättare alls behärskar originalspråket – detta torde gälla exempelvis baskiska i Sverige – eller att ingen tillgänglig/lämplig översättare gör det. I vårt land har det troligen skett en gradvis kompetensuppbyggnad, så att det nu översätts direkt från fler språk än för hundra eller femtio år sedan – saken har dock inte undersökts systematiskt. Det torde vidare vara en utbredd uppfattning att om direktkontakt en gång etablerats med ett språkområde, så är en återgång till indirekt översättning osannolik och oönskad. Sådana ”återfall” förekommer emellertid och i valet mellan direkt och indirekt översättning kan intressekonflikter uppstå. Så kan ur en förläggares synvinkel en erfaren översättare från ett förmedlande språk ibland vara att föredra framför en oprövad originalspråksöversättare. Detta är ett skäl till att det i Sverige fortfarande förekommer indirekt översättning från språk som turkiska, hebreiska och till och med italienska (till exempel översattes Valerio Massimo Manfredis Alexander – ödets son från engelska av Ann Margret Forsström 2004). Här tycks man hamna i en ond cirkel: eftersom översättningar från andra språk än engelska relativt sett är få finns det en risk att kompetens i många källspråk aldrig byggs upp, och eftersom potentiella översättare inte får uppdrag söker de sig till annan verksamhet och är inte tillgängliga när behov uppstår.

För många översättare är indirekt översättning emellertid en känslig sak som tycks kunna tära på deras ”kulturella kapital”. Så hävdar exempelvis Niclas Hval i en intervju att han ”var nära att tacka nej” till att översätta Marlene van Niekerks roman Agaat, eftersom han inte behärskar originalspråket afrikaans (Författaren 2012:2). Men även förlagen är medvetna om att indirekt översättning kan uppfattas som ett normbrott, varför information om förmedlande språk ofta ges på undanskymd plats eller inte alls. Orhan Pamuk på svenska är ett tydligt exempel. I de romaner som direktöversatts från turkiska tillkännages detta på titelbladets framsida, medan indirektheten erkänns finstilt på titelbladets baksida i de övriga romanerna. En sådan uppdelning är knappast slumpmässig.

Ett sätt att höja en indirekt översättnings status är att framhålla att primäröversättningen auktoriserats eller – ännu hellre – utförts av författaren. Så anges i flera svenska översättningar av Amos Oz att den engelska förlagan gjorts ”i samarbete med författaren”. Beträffande André Brinks romaner ges i allmänhet ingen information om de original på afrikaans som föregått hans egna engelska versioner, vilka undantagslöst utgjort förlagor för de svenska översättningarna. Detta är ett beklagligt underlåtande, eftersom valet att skriva på afrikaans var högst medvetet och politiskt signifikant (Brink 1987).

Indirekt översättning och språkliga hierarkier

Inte sällan återspeglar indirekt översättning hierarkiska relationer där kommunikation mellan periferier går via det centrala språket. Historiskt har franskan varit det viktigaste förmedlande språket i Europa men har alltmer ersatts av engelska. I subhierarkier kan dock andra språk vara dominerande och därmed potentiella mellanspråk, och för centrala, östra och norra Europa har tyskan spelat en roll jämförbar med franskans. Man kan även urskilja en nordisk hierarki, där danska och svenska fungerar som förmedlare till och från isländska respektive finska. Så översattes flera av Halldór Laxness romaner via danska och ibland ytterligare något mellanspråk; en sådan tredjehandsöversättning var den första finska Salka Valka, vars svenska förlaga i sin tur hade gjorts från den danska översättningen.

Det är känt att översättningar uppåt i hierarkin tenderar att ”domesticeras”, något som 1600- och 1700-talens belles infidèles illustrerar – de ”vackra men otrogna” översättningar som blev berömda (och efterhand beryktade) för sin långtgående anpassning till franska stilideal. Likaledes anpassas dagens översättningar till engelska ibland hårdhänt till rådande målspråksnormer. Litteratur från perifera språkområden tycks alltså riskera att förlora en hel del av sin egenart vid översättning till ett centralt språk, och det regelmässiga valet av en sådan förlaga kan därmed ytterligare bidra till den diskrepans mellan original och måltext som indirekt översättning oundvikligen orsakar.

Forskning om indirekt översättning

Att indirekt översättning ökar distansen till originalet är ett rimligt antagande och något som undersökningar i allmänhet bekräftar. En orsak är strukturskillnader mellan de berörda språken, som när obligatoriska distinktioner i original- och målspråken upphävs i det förmedlande språket. Detta gäller till exempel skillnaden mellan singularis och pluralis i imperativ i isländska och finska, vilken saknas i mellanspråk som danska och svenska. På samma sätt kan det flertydiga you orsaka diskrepanser när engelska är förmedlande språk. Missförstånd och andra felaktigheter som uppkommit i mellantexten förs normalt också vidare till måltexten, och vissa för översättningar typiska tendenser – förlängning, explicering, normalisering med mera – riskerar att förstärkas ytterligare. Vidare kan den kulturella anpassning (inklusive strykningar och tillägg) som gjorts med hänsyn till mellantextens läsare, vara överflödig och irrelevant i målkulturen, exempelvis vid interindisk eller internordisk översättning via engelska.

Forskning kring skönlitterär indirekt översättning har hittills främst varit historiskt inriktad, så till exempel inom projektet Die literarische Übersetzung i Göttingen 1985–1997, där man även försökte sätta in fenomenet i ett större sammanhang. En slutsats av projektet var att när Tyskland under 1700-talet använde engelsk litteratur för att minska sitt kulturella beroende av Frankrike så importerades denna först via franska eftersom publiken ännu inte var redo för ”outspädda” engelska impulser. Efter en period med fransk förmedling kunde man sedan börja översätta direkt från engelska.

Det är en viktig insikt att indirekt översättning inte handlar enbart – och ibland inte alls – om bristande kompetens i vissa originalspråk. Gideon Toury hör till dem som har uppmärksammat att det ofta har varit olika språks och litteraturers status som avgjort val av förlaga. Sålunda avlöste från sent 1700-tal och framåt tyska, ryska och engelska varandra som förmedlande språk vid översättning till hebreiska i enlighet med dessa språks skiftande prestige i målkulturen. Frågan gäller återigen inte bara översättarkårens språkkunskaper utan även vad som är  godtagbart och norm(alt). Här spelar språkens/kulturernas ställning i den internationella rangordningen stor roll. Det kan exempelvis knappast vara enbart bristande kompetens i originalspråket som gör att all afrikaansspråkig litteratur översätts indirekt till svenska, medan direkt översättning sedan länge är en självklarhet beträffande systerspråket nederländska.