Ingamaj Beck, 1943–2001
Italien var Ingamaj Becks hemvist. Där levde hon under en stor del av 1960-talet och dit återvände hon regelbundet, följde debatterna och bokutgivningen och upptäckte nya författare att introducera, som Roberto Calasso vars roman Kadmos och Harmonias bröllop (1994) blev en av hennes sista översättningar. Beck rörde sig obehindrat bland klassikerna: i en lättläst och vackert illustrerad bok återberättade hon den ursprungliga Romeo och Julia-berättelsen, den av Matteo Bandello från 1554 (2001), översatte Carlo Collodis Pinocchio som om den vore ny (1983), och lät en av sina romaner, Pas de deux (1991), utspelas med den florentinske frescomålaren Jacopo Carucci, känd som da Pontormo, som huvudperson. Lika självklart rörde hon sig i sin samtid: som när hon i Sverige introducerade ”det svaga tänkandet” (Ord & Bild 1985:1), översatte den debuterande Patrizia Valduga vars hela verk ägnas ett språk i kris, i sina konstvetenskapliga essäer använde den i Italien livaktiga semiotiska forskningen, eller översatte Luciano Caramels arbete om grafikern Walter Valentini. Hennes djupa förtrogenhet med Sicilien – vars konst och kulturhistoria genom erövring och ockupation öppnar mot hela det antika, det kristna och det islamiska Medelhavet – och hennes fäste i ett hus i Toscana, där språket och nationen en gång uppstod, gav henne material och instrument långt utöver det specifikt italienska för det mångfacetterade bidrag hon lämnat till svensk kultur.
Ingamaj Beck föddes den 20 maj 1943 i Upernavik vid Melville-bukten i nordvästra Grönland: de grönländska sägnerna och de tidiga minnena därifrån återkommer i henne sista roman, Qivittoq (1999). Den dansk-svenska familjen etablerade sig efter andra världskrigets slut i Köpenhamn, där Beck växte upp och studerade. I början av 1970-talet bosatte hon sig i Sverige och lade tillsammans med arkitekten Thomas Thieme 1973 fram en avhandling för doktorsgraden vid Chalmers i Göteborg. Beck svarade för den konsthistoriska delen (på danska) och Thieme för den arkitekturhistoriska delen av arbetet, en monografi över den normandiska 1100-talskatedralen i Cefalù på Sicilien som också sätter in denna i dess politiska och kulturella kontext. Hon hade tidigare på italienska publicerat en omfattande studie av de äldsta mosaikerna i Cappella Palantina i Palermo. Året efter disputationen började hon som konstkritiker i Aftonbladet, där hon senare också skulle etablera sig som dansskribent. Från 1990-talet fram till sin död var hon samtidigt lektor i konstens teori och idéhistoria vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Hon gick bort den 11 november 2001.
Italiensk poesi går genom hela Ingamaj Becks översättargärning. År 1976 debuterade hon som översättare i lyrikserien Tuppen på berget (Coeckelberghs förlag) med ett urval innehållande nästan hälften av Cesare Paveses samlade poesi. Av Pavese hade en roman tidigare översatts till svenska, men hans poesi hade dittills inte förlagts. På 1980-talet introducerade hon i Ord & Bild några yngre italienska poeter, däribland Patrizia Valduga, som hon översatte på nytt och gav ut tillsammans med ett urval dikter av Antonio Tabucchi och Alda Merini i Trio i pastoralt landskap (1995). Angelo Scandurras originella svit – delvis på siciliansk dialekt – Anteckningar kring kungens död (1993), introducerades och presenterades i tvåspråkig utgåva. Senare introducerades ytterligare tre poeter, Alberto Bevilacqua, Dante Maffìa och Maria Luisa Spaziani, i samlingen Romersk trio (1998), och slutligen kom ett urval dikter av den kalabresiska poeten – och höge statstjänstemannen – Corrado Calabrò i samlingen Älskaren och havet (2000).
Becks intresse för italiensk kultur begränsades inte till konsten och skönlitteraturen. Betydelsefull var hennes introduktion av filmaren och författaren Pier Paolo Pasolinis kulturkritiska texter med utförliga kommentarer, först i en volym med titeln Vittnet (1979) och i en senare utvidgad utgåva med titeln Skrifter i fel tid (1993). Genom hennes försorg publicerades också Pasolinis pjäs Orgie som bilaga till kulturtidskriften Barbar, ursprungligen översatt i samarbete med Göran O. Eriksson inför dennes uppsättning av pjäsen på Stockholms stadsteater 1988. Oväntade men självklara var Ingamaj Becks översättningar av stora författares barnböcker, Italo Calvinos I skogens labyrint (1981) och Alberto Moravias Förhistoriska fabler (1985).
Beck översatte också prosa och poesi från sitt modersmål danskan, som i konstnären och poeten Mogens Hoffs Vem älskade Eurydike? (1989), utgiven i en Läsa Lätt-utgåva. Hennes debut som skönlitterär författare 1979 med romanen Inför gryningen togs mycket väl emot och de följande åren kom en rad korta, sammanhållna och pregnanta romaner, ett par barnböcker, och en serie illustrerade böcker i Läsa Lätt-utgåvor utformade i samarbete med bildkonstnärer. Därtill kom en rad konstteoretiska och konstkritiska arbeten som den originella Kring bilden i det samhälleliga rummet (1983) och den kvinnors konstnärskap ägnade Vingspeglar, möten med samtida konstnärer (1993) samt det mer klassiska uppslagsverket, i samarbete med Peder Alton, Natur och Kulturs konstnärslexikon (1991).
Ingamaj Becks kulturgärning och bidrag till svenskspråkig litteratur präglas av det ständiga flödet mellan språken men också mellan bildkonsten och litteraturen, uttryckligen som när de sicilianska kyrkoruinerna får utgöra fond och miljö för det älskande paret i hennes tidiga romaner, eller till och med själva ämnet som i romanen om Jacopo da Pontormo. Men konsten och blicken finns där också som en ingrediens i det plastiska och samtidigt ytterst precisa språket i hennes översättningar och egna författarskap, likt det noggranna och grannlaga arbete som de normandiska mosaikhantverkarna utförde och vars arbeten hon tidigt analyserat – och som också då och då kräver det betraktande på två stegs avstånd som ett lätt främlingskap i språket erbjuder.