Jacob Ekelund, 1790–1840
Jacob Ekelund föddes på Tjörn i Bohuslän den 17 december 1790. Modern var född Anna Maria Blixt. Fadern, Johan Ekelund, var präst och mycket engagerad i sonens fostran, men våldsam, vansinnig och alkoholiserad och tvingades att lämna sitt ämbete 1805. Som liten föll Jacob Ekelund in i spisglöden, förmodligen drabbad av kolosförgiftning. Brännskadan vanställde hans utseende för livet.
I sina Ungdoms-Minnen, utgivna postumt 1841, beskriver Ekelund en hård väg till bildning och lärdom. Gymnasiestudier i Göteborg ledde till universitetet i Lund, där han skrev in sig 1811. Ekelund studerade grekiska för Esaias Tegnér, disputerade på en avhandling om oraklet i Dodona och promoverades 1814 som promotionsårets främste magister. I Lund fick Ekelund kontakt med Carl Petter Hagberg som anställde honom som informator för sina barn, bland dem den blivande Shakespeareöversättaren Carl August Hagberg. Han följde sedan den Hagbergska familjen till Stockholm och blev efter teologiska studier i Uppsala präst i Klara församling och rektor vid Klara skola fram till 1835. Som präst tjänstgjorde han också vid Sabbatsbergs sjukhus. Ekelund gifte sig 1826 med Eva Christina Engberg. Han tycks ha varit en något omstridd person. Ärkebiskopen Henrik Reuterdahl minns honom i sina memoarer som ovanligt kunnig och minnesgod, men också som ”osnygg” och otrevlig.
För eftervärlden har Ekelund främst blivit ihågkommen som inflytelserik historiepedagog. Han skrev ett stort antal läroböcker som under årtionden kom ut i nya upplagor. Under ett halvsekel vid 1800-talets mitt var Ekelunds historiska verk nästan de enda som användes vid historieundervisning i svenska skolor. Lotta Lotass skriver att Ekelund genom sina ”livliga och fantasieggande skildringar” kom att revolutionera ”historieboksgenren i Sverige”. Han skrev även en mängd biografier över minnesvärda svenskar, publicerade i Svenskt Pantheon (1832–1836).
Det var också som historiker i romantikens anda som Ekelund skulle sätta spår i den svenska översättningslitteraturen. Debuten som översättare skedde 1817 med två historiska arbeten: Göttingenhistorikern A.H.L. Heerens drygt femhundra sidor långa Handbok uti gamla staternas historia samt ett drygt hundrasidigt avsnitt ur Edward Gibbons The History of the Decline and Fall of the Roman Empire (1776−1788). Avsnittet, som motsvarar kapitel 50 i originalet, kretsar kring islams förhistoria och första tid och bär titeln Muhammeds historia − det första som överförts till svenska ur Gibbons storverk.
För boktryckaren och förläggaren Zacharias Hæggström översatte Ekelund den tyska pastoralteologen och nylutheranen Claus Harms De christnas tro (1819) och dramat Sakuntala (1821) av den klassiske sanskritförfattaren Kālidāsa. Verket hade fått stor uppmärksamhet i Europa genom en översättning till engelska av indologen William Jones från 1789 och, utifrån denna, genom en översättning till tyska två år senare av Georg Forster. Den sistnämnda hade mött stor uppskattning av Goethe, Herder och Schiller. Något liknande genomslag tycks dock Ekelunds översättning inte haft i Sverige, där väl effekten förtagits något redan av Forsters översättning.
Efter Kālidāsa gav sig Ekelund på två av tidens populäraste engelskspråkiga författare, Walter Scott och Washington Irving, även de översatta för Hæggström. Åren 1824–1826 utkom den första delen i Waverley-serien, Waverley eller Skottland för 80 år sedan, en pedagogiskt anpassad titelåtergivning av originalets Waverley or, tis Sixty years since (1814). Ytterligare en del i serien kom 1827 med Nigels äfventyr, som samtidigt utkom i en konkurrerande version av den översättande förläggaren Gustaf Eriksson. Utan angiven översättare utgav Hæggström 1828 Ekelunds version av Washington Irvings Bracebridge Hall. Senare återvände Ekelund till en mer avancerad materia och översatte Friedrich Schlegels föreläsningar hållna i Wien 1827, Lifvets Philosophi (1834), här med ett förord av P.D.A. Atterbom.
Året därpå lämnade Ekelund lärartjänsten i Klara, där han trots disciplinsvårigheter hade inspirerat en rad av sina elever, bland dem August Blanche. Han intogs på Danvikens hospital och levde mentalsjuk under mycket svåra förhållanden.
Jacob Ekelund avled den 6 december 1840.