Jan Sjögren, 1904–1976
Carl Einar Folke Sjögren (Jan Sjögren som författare och översättare) föddes den 15 juni 1904 i Sjösås socken nära Braås som son till grosshandlaren och sågverksägaren Carl Otto Sjögren och dennes hustru Elin, född Gleisner. Fadern tillhörde en småbrukarsläkt från Småland, modern härstammade från en glasbrukarsläkt som i början av 1800-talet invandrat från Tyskland. Jan Sjögren hade två systrar, Lisa och Inga, och den ett år yngre brodern Gösta, sedermera känd under sitt författarnamn Peder Sjögren. Familjen flyttade från Växjö till Stockholm 1917, där de båda bröderna började gymnasiet på Norra Latin. De vantrivdes i den nya miljön, särskilt Peder som slutade redan efter andra ring. Familjen flyttade därefter till Ärentuna utanför Uppsala och ett par år senare tillbaka till Stockholm, där de båda bröderna levde tillsammans under stora delar av 1920-talet; på faderns bekostnad företog de också gemensamma resor ute i Europa. Medan Peder hyste drömmar om att bli konstnär och gick på målarskolor i bland annat Rom och Paris siktade Jan, eller Folke som han ännu kallade sig privat, på att bli författare. Han debuterade 1930 med novellsamlingen Ett uppror i Kirwan. Peder Sjögren slog igenom 1944 med romanen Svarta palmkronor och blev under några år en av de mest lästa författarna i sin generation. År 1938 gifte sig Jan Sjögren med förskoleläraren Sara Östergren; paret fick två barn och bosatte sig i Björkhagen i Stockholm.
De båda bröderna hyste tidigt en fascination för Spanien. Det var Peder som till sist förmådde hela familjen att av ekonomiska skäl flytta till Burjasot utanför Valencia 1932 för att grunda en hönsfarm. Jan tog huvudansvaret för ranchens skötsel; föräldrarna och systrarna bistod, medan Peder skaffade sig och familjen inkomster genom att skriva illustrerade kåserier för Dagens Nyheter. Situationen i Spanien skulle efterhand bli mycket spänd, och då inbördeskriget bröt ut 1936 deltog Peder en tid som ”frivillig milisman” på den demokratiskt valda regeringssidan, vilket han skildrade i debutboken Bar barbar (1937). De övriga i familjen fick snart vända hemåt, förutom Jan som in i det längsta stannade kvar i hopp om att kunna rädda hönsfarmen. Men även han tvingades till sist återvända till Sverige och beskrev sina erfarenheter av krigets upprinnelse i Valencia i en thrillerartad artikel publicerad i Dagens Nyheter (14/11 1936). Väl hemma i Sverige arbetade Sjögren i slutet av 1930-talet på Hvita Korsets barnhem i Älmhult och engagerade sig sedan under andra världskriget i Kristidsnämnden i Stockholm; som vapenvägrare gjorde han sina beredskapsår som brandman och skogsarbetare. Efter kriget ägnade han sig åt sin författarkarriär som dock aldrig fick det genomslag han önskade. Istället försörjde han sig som frilans åt olika förlag, med översättandet som främsta utkomst. Hustrun Sara blev den som såg till att skaffa familjen en stadig ekonomi genom sitt heltidsarbete. Jan stannade hemma med barnen.
Jan Sjögren översatte huvudsakligen från spanska, men några gånger även från engelska, samt några tjeckiska författare via tyskan. År 1955 inledde han sin översättarbana med två titlar till Folket i Bilds kortlivade skriftserie Sydamerikanska serien. Det rörde sig om två vildmarksskildringar, vid tiden en populär genre på den latinamerikanska kontinenten: Den mörka floden av den argentinske författaren Alfredo Varela och Den onda anden av den venezolanske författaren Rómulo Gallegos. För seriens urval stod Artur Lundkvist som också försåg verken med inledningar.
Sjögren fortsatte med värdefulla introduktioner av bland andra Mario Vargas Llosa och Julio Cortázar, som båda var viktiga för den så kallade el boom, det litterära uppsving som latinamerikansk litteratur fick under 1960-talet, delvis tack vare den förstnämndes framgångar i Spanien. Till detta uppsving räknas även Carlos Fuentes, vars roman Artemio Cruz död Sjögren översatte 1969 (senare återutgiven i Atlantis klassikerserie). Under återstoden av 1950-talet översatte Sjögren ett antal barn- och ungdomsböcker, bland annat en liten illustrerad bok av Enid Blyton från engelska och några titlar från tyska. År 1956 skulle Sjögren även publicera sitt andra litterära verk, Önskedomen. En dramatisk roman.
Sjögren återvände 1962 till Rómulo Gallegos och dennes roman Cantaclaro, en vid det laget etablerad klassiker i hemlandet Venezuela. Året därpå utkom den kubanske författaren Alejo Carpentiers Den förlorade porten och senare också Detta upplysta tidevarv (1965). Titelvalen till dessa verk har kritiserats för att avvika för mycket från de spanska originalen, men huruvida översättaren eller förlagen är att skylla för det är svårt att avgöra.
År 1975 utkom Sjögrens översättning av Vargas Llosas fjärde bok, Pantaleón och soldatbordellen, den andra på svenska. Översättningen uppmärksammades i en kritisk studie av Inger Enkvist 1991. Enkvist fann ett stort antal formella brister i Sjögrens översättning, men hennes studie bemöttes i en artikel av Kjell A. Johansson (Dagens Nyheter 9/3 1992). Johansson vänder sig här mot den sortens felfinnarkritik som han anser att Enkvist delvis ägnat sig åt, mot en översättningskritik som enbart uppmärksammar det formella förhållandet mellan original och efterbildning men inte samtidigt beaktar efterbildningen som en självständig litterär helhet. Då Enkvist frågar sig: ”Hur är det möjligt att en översatt text som innehåller så många avvikelser från originalet upplevs som ’en bra och rolig bok’”, svarar Johansson:
Jag är mindre överraskad. Svaret är väl att översättningen lever − trots sina brister. Ett annat, på sin tid mycket omtalat exempel var Artur Lundkvists tolkning av Federico Garcia Lorcas ”Poet i New York”. En granskare publicerade en lång lista med felaktigheter. Samtidigt fick denna från strikt språkriktighetssynpunkt hårt kritiserade svenska version en omvittnad betydelse för unga svenska poeter, som om det rört sig om ett originalverk.
Samtidigt belyser Enkvists studie vilken utmaning det är att översätta en så språkligt och berättartekniskt mångskiftande författare som Vargas Llosa. Studien återspeglar också i någon utsträckning återkommande drag i Sjögrens översättningar, däribland viljan att berika det svenska språket genom att bibehålla en spansk färgning; detta skedde dels genom att han lät bli att översätta vissa spanska ord, dels genom att han valde udda svenska motsvarigheter som ligger mycket nära de spanska, som exempelvis ”kordialitet” för ”hjärtlighet”. Sjögren löpte därmed ofta risken att göra texten mer främmande än nödvändigt, och ibland hamnade han i rena felöversättningar. I sin första översättning, Den mörka floden, valde han en annan, även den i viss mening ”förfrämligande” metod genom att låta de specifika spanska och förment oöversättliga orden förklaras i fotnoter.
Oftast togs Sjögrens översättningar emot väl av både kritiker och läsare. När Vargas Llosas Staden och hundarna (1966) utkom på svenska beskrevs den som ett litterärt kraftprov av en ny spännande författare; debutromanen hade tre år tidigare fått stor uppmärksamhet i Spanien. Om Sjögrens översättning av den brasilianske författaren João Guimarães Rosas Livet är farligt, senhor. Banditen Riobaldos äventyr (1974) skrev Kjell A. Johansson i Dagens Nyheter (3/2 1975) att översättaren var värd allt beröm för sin insats med detta kolossala verk, som är fullt av slang och påhittade ord. Enligt samme kritiker i Dagens Nyheter (8/11 1965) gjorde Sjögren ett utmärkt arbete också i sin översättning av Carpentiers Detta upplysta tidevarv. Som erkännande för sitt arbete erhöll Sjögren 1967 Författarfondens premium på 10 000 kronor.
Bredden i Jan Sjögren verksamhet visas av att han dessutom översatte John Wyndhams populära science fiction-roman Den stora hemsökelsen (1976), Friedrich Nietzsches Om moralens härstamning (1965) och ett antal illustrerade fyrfärgsböcker för ungdomar. Men hans största gärning vilar huvudsakligen på att ha introducerat betydelsefulla latinamerikanska författarskap för en svensk publik.
Jan Sjögren gick bort den 5 februari 1976.