Joel Rundt, 1879–1971

Foto: Svenska litteratursällskapet i Finland

Anders Joel Rundt är en av många översättare i Finland som har verkat som folkskollärare och folkbildare. Han hör också till de otaliga finlandssvenska diktare och författare som har tolkat finsk litteratur. Från 1930-talet till 1950-talet var han den kanske viktigaste översättaren av finsk lyrik till svenska.

Joel Rundt föddes den 3 december 1879 i Nykarleby i Österbotten som son till jordbrukaren Matts Rundt och hans hustru Maria Lovisa Rundt. Han studerade vid folkskollärarseminariet, avlade folkskollärarexamen 1903 och arbetade sedan som folkskollärare i Karleby (1903–1907), i Gamlakarleby (1907–1911) och i Helsingfors (1911–1925). I Karleby verkade Rundt även som organist. År 1911 gifte han sig med lärarinnan Toni Maria Forss; paret fick tre barn. Längre fram tog Rundt tjänst som kanslisekreterare i föreningen Svenska folkskolans vänner; dessutom var han sekreterare i Finlands svenska författarförening 1927–1930. Från 1929 var han diktare på heltid, och 1935–1943 även medlem och sekreterare av svenska psalmbokkommittén i Finland. Han dog i Vasa den 2 juni 1971.

Sitt författarskap inledde Joel Rundt med en kort framställning om Gamlakarlebys historia 1908. Som diktare debuterade han 1912 med diktsamlingen Ödemark. Åren 1915–1943 skrev han tio diktsamlingar, och hans Valda dikter utkom 1945. Därefter skrev han ytterligare sju diktsamlingar, den sista – Tala, o sång. Min själ dig hör – 1968, när han var nästan 90 år gammal. Han skrev också många dikter till olika finlandssvenska festligheter. Sin tematik hämtade Rundt i synnerhet från sin österbottniska hembygd och dess natur. Han har kallats ”stillhetens och ljusets skald” (Ragnar Mannil). Han skrev artiklar om finlandssvenska författare och redigerade flera böcker, däribland den populära Svenskt sång i Finland.

Sin verksamhet som översättare började Rundt ganska sent, med samlingen Finsk dikt (1936), som innehöll 85 dikter av 28 diktare (23 män och fem kvinnor) från Aleksis Kivi till Oiva Paloheimo. De flesta hör fortfarande till de mest omtyckta finska lyrikerna. Flest dikter, nio tillsammans, fick V.A. Koskenniemi, medan Eino Leino hade fått nöja sig med fyra. Huvudvikten låg på Tulenkantajat-gruppens medlemmar. Samlingen hade fått ekonomiskt understöd från de av riksdagen anslagna medlen för den svenska litteraturens främjande. Finsk dikt följdes av Ung finsk lyrik (1938), som var ganska omfattande, över 230 sidor. Den innehåller dikter av 27 författare, som med något undantag alla hade debuterat efter 1930; de yngsta var Saima Harmaja och Aulis Ojajärvi (båda f. 1913), den äldste V.E. Törmänen (f. 1886), vars Fjällsånger (Tunturilauluja) blev bekanta då de tonsattes av Yrjö Kilpinen. Som exempel ur de senare kan citeras nedanstående strof ur ”Ödekyrkan”:

Vanha kirkko                   Ödekyrkan
on nyt yksinäinen           står här övergiven
niinkuin äiti                     gammal, ensam bliven.
nöyrä, nyyhkiväinen.     Djupt i mullen
Nurmen alla                     multna barnen alla.
seurakunta maatuu,       Snart den själv skall,
Vanhus vuottaa,              bruten
milloin itse kaatuu.        murknad, falla.

Översättningsantologin Fågeln flyger långt. Finsk dikt i svensk tolkning utkom 1952. Den förra delen innehåller sex äldre dikter av lika många diktare, bland dem Valter Juvas ”Nu klädes Karelen, mitt land, i grönt”. Det finska originalet, ”Jo Karjalan kunnailla lehtii puu”, har alltid varit en av de mest berömda och omtyckta sångerna i Finland. Antologins senare del innehåller 118 dikter av 31 diktare. V.A. Koskenniemi är fortfarande i spetsen med 11 dikter, men Einari Vuorela och Viljo Kajava har också givits ett rimligt utrymme. Man kan lägga märke till, att antologin innehåller dikter av 11 kvinnliga diktare och att kvinnor var i majoritet bland de yngre diktarna. På 1940-talet hade man sett fler debuter av kvinnliga lyriker som skulle komma att inta framskjutna platser i den finska lyriken. Av dessa är tre med i Rundts antologi: Helvi Juvonen, Eila Kivikk’aho och Sirkka Selja, dock inte Aila Meriluoto, vars diktsamling Lasimaalaus (Glasmålning, 1946) hade sålt ovanligt bra och fått goda omdömen.

Vid sidan av dessa tre samlingar översatte Rundt den omfattande Tidig kallelse (1947), som innehåller Saima Harmajas dikter och hennes dagbok. Saima Harmaja, som år 1937 dog av lungsot vid bara 23 års ålder, har alltid varit en ytterst populär diktare i Finland.

År 1951 redigerade Y.A. Jäntti och Martti Haavio boken Suomenvuosi – Året runt i Finland. Boken, som publicerades i stort format med fotografier av landets ledande fotografer, innehåller dikter, som behandlar de fyra årstiderna i Finland. Dikterna är tryckta både på finska och svenska, de senare i Joel Rundts översättningar. Dåförtiden var det inte vanligt att publicera tvåspråkiga diktantologier i Finland. Fotografierna presenterade den finska landsbygden, sjöar och hav. Boken inleddes med Aleksis Kivis ”Finland” – Kivis motsvarighet till Runebergs ”Vårt land”. Den första strofen i Rundts översättning lyder:

Du land med berg och kullar krönt,
hur rikt, hur stort och skönt!
Ditt sommarljus i grönklädd dal,
din luft som fläktar nordligt sval,
din vintersnö, din skog, din strand,
allt detta är vårt land.

Översättningen kan ses vara en bugning till Runebergs dikt, eftersom uttrycket ”vårt land” inte förekommer i Kivis finska original.

Rundt översatte inte bara modern lyrik. Hans tolkningar av valda dikter från Elias Lönnrots Kanteletar, den lyriska motsvarigheten till Kalevala, utkom 1937. I sitt förord listade Rundt de tidigare svenska översättningarna ur Kanteletar och presenterade Kalevalaversmåttet, vilket han visade att han kunde ge en flytande och smidig behandling.

Joel Rundt tilldelades Selma Wasastjernas pris 1938, Svenska litteratursällskapets i Finland pris 1955, Stockholms-Tidningens finlandssvenska kulturpris 1960 och Längmanska priset 1964. Han har hedrats även av sin hembygd: inför Nykarleby kyrka finns det Tea Helenelunds bronsbyst av Rundt.