Johan Eric Remmer, 1770–1843
Johan Eric Remmer föddes den 25 februari 1770 i Söderbärke, där fadern Johan Remmer var pastorsadjunkt och modern Elisabeth Tillæus var dotter till kyrkoherden. Fadern blev sedermera kyrkoherde i Västerås, där Johan Erik gick i skolan. Sonen fortsatte sina studier i Uppsala som student vid Västmanlands-Dala nation och avlade kansliexamen 1792. Remmer tycks tidigt ha visat prov på poetisk talang och i nationsmatrikeln omnämns han som ”skald”. Studierna beredde väg för en tjänst inom den statliga förvaltningen i Stockholm 1797, där han efter en tid som kopist avancerade till expeditionssekreterare vid Krigsexpeditionen i Kungl. Maj:ts kansli 1806. Han ingick äktenskap med Charlotta Högberg och paret fick tre söner: Johan Otto, Eric Anton och Carl Julius. År 1833 lämnade han tjänsten sedan han beviljats en blygsam pension.
Krigsexpeditionen var trots sin militära uppgift en litterär miljö och räknade under en tid flera aktiva översättare bland sina anställda − förutom Remmer kan nämnas Lars Arnell, Jonas Magnus Stjernstolpe, Karl August Nicander och David Krutmeijer. Remmer började tidigt dryga ut sin knappa ämbetsmannalön med översättningsarbeten. Hans första översättning utkom 1807, Nejderne omkring Paris, en detaljerad ortsbeskrivning av en anonym författare i angenäm svensk språkform.
Snart koncentrerade Remmer sig på teatern. Där såg han större möjligheter till att arbeta med texter som intresserade och roade honom, och arbetet var jämförelsevis lukrativt. Teatrarna i Stockholm började leva upp efter de hårda åren med den mot teatern fientligt inställde Gustav IV Adolf. Behovet av spelbara och publikdragande teaterstycken växte kraftigt och i rask takt. Remmer, som behärskade franska väl, inriktade sig på fransk dramatik, i synnerhet komedier och vaudeviller. På Arsenalteatern uppfördes 1807 hans översättningar av stycken av Charles de Longchamps, Louis Benoît Picard och en bearbetning efter August von Kotzebue med titeln Fattigdom och hederskänsla. Vid sidan om detta lyckades han sköta sitt arbete vid krigsexpeditionen. Ett par år senare, 1809, uppmärksammades två av Remmers översättningar av Svenska Akademien ‒ de franska komedierna Den förbättrade förföraren av Charles Longchamps och Den svartsjuka hustrun av Desforges – för vilka han belönades med Lundbladska priset. Båda styckena översattes på vers och ingen av dem föreligger i tryck. Av brev mellan Lorenzo Hammarsköld och Clas Livijn 1809 framkommer att Remmer tidigt hyste förhoppningar om att få sina dramatiska översättningar tryckta för att öka sina chanser till utkomst. Som fattig och högpresterande tycks Remmer ha väckt de vittra kollegornas sympatier.
Åren 1814–1815 trycktes så en rad av Remmers översättningar i två häften under titeln Theaterstycken. Här ingår bland annat den komiska femaktaren Bref-Intrigen av revolutionären Fabre d’Eglantine. Komedin hade tidigare spelats med framgång på Kungliga teatern hösten 1812, tjugo år efter det att författaren föll offer för giljotinen. Här rollfigurens Ursules sentenslika tirad som utgör hela fjärde aktens andra scen (s. 66):
Den skrattar alltid bäst ändå som skrattar sist.
Här ligger änn en orm i gräset, tror jag visst.
En slagen fiende är vådligt att förakta.
För öfrigt, mogen mö var alltid svår att vakta,
De vise fela ock: ty verlden hon är arg;
Och gör man sig till får, nog råkar man sin varg.
Här tör bli hårdt mot hårdt; de skola tas om stufven;
Förbuden frukt är söt; och tillfället gör tjufven.
Vaudevillerna med deras muntra tonläge, lättillgängliga innehåll och smidiga rim utgjorde den kanske mest betydelsefulla delen av Remmers översättarinsats och var särskilt viktig för Stockholmsteatrarna. Anmärkningsvärt är att de höglitterära kretsarna i Remmers samtid inte tycks ha avfärdat översättaren, trots de lättsamma genrer han ägnade sig åt. Hans översättningar fick inte sällan goda vitsord av bland annat Svenska Akademien och uppmärksammades i tidskriften Journalen, där man i mars 1821 citerade ett av sångstyckena i Nicolas Bouillys Fanchon eller lyrspelerskan för att betona översättarens talang.
Remmer var tydligt intresserad av teaterns formspråk och hade stor framgång i vershanteringen; texterna uppfattades som spelbara, vilket inte minst uppskattades av skådespelarna. Hans formintresse skymtar också fram i de brev och anteckningar om arbetet som finns bevarade av hans hand. Här kan man ana vilka resonemang Remmer förde innan en pjäs blev färdig och redo för uppförande på teatern och för tryckpressen. För att anpassa texten till den svenska scenen tycks han inte varit främmande för att göra större ingrepp i originaltexten.
Remmer låg också bakom sångtexterna till den första opera av Rossini som uppfördes i Sverige, närmare bestämt på Kungliga teatern den 21 april 1824. Operabuffan Turken i Italien var översatt från italienska, och i förordet till den tryckta texten betonades vikten av att sångarna förmår bära fram meningen i det sjungna till ”den musik-älskande Allmänhet som alltid vill äfven genom språkljuden bestämt fatta hvad Kompositorn utför och målar”. Den trycka utgåvan syftade till att i grunden presentera kompositören – här ännu okänd − och hans verk för den svenska publiken.
År 1820 uppfördes Molières Tartuffe på Mindre teatern i Remmers översättning. Pjäsen hade för första gången översatts knappt hundra år tidigare, då av Magnus Lagerström. Sedan Remmers översättning har en rad tolkningar till svenska utkommit, däribland Anders Magnus Malmstedts (1907), Tor Hedbergs (1927) och Allan Bergstrands (1962). Bergstrands översättningar av Molière var under 1900-talet de avgjort mest spelade. En jämförelse mellan Remmer och Bergstrand ur första aktens fjärde scen visar om inte annat att de två översättarna inte stod långt ifrån varandra ifråga om lätthet och uppfinningsrikedom. Man kan exempelvis lägga märke till hur Remmer rimmar det franska namnet Valère med svenskans ”kär”:
Om systers giftermål väck frågan då. Jag vet,
Tartuffe är deremot i hemlighet, den räfven.
Från honom kommer visst min fars betänksamhet,
Och se, på denna sak beror mitt öde äfven.
Mariane sen längre tid är älskad af Valere;
Ni vet, att likaså hans syster är mig kär,
Och häfs det ena opp, så brister andra bandet.
– Remmer, 1820
Säg då ett ord till far om Marianes förening
med den hon lovats åt. Far tycks ha ändrat mening,
och det är väl Tartuffe som lagt sin näsa i.
Onkel vet mycket väl, hur glad jag skulle bli,
ifall min vän Valère fick min syster till maka,
för jag är kär i hans, hon älskar mig tillbaka,
men om …
– Bergstrand, 1962
Under de sista åren fortsatte Remmer med dramatiken. Han översatte bland annat Voltaires Cesars död, som spelades på Kungliga teatern våren 1829. År 1833 återvände Remmer tillfälligtvis till prosan med en översättning av en anonymt författad lärobok i moralfrågor för barn, försedd med spännande litografier i färg, som han snillrikt valde att kalla Förstånds-katekes (Principes de morale pour les enfants).
År 1842 fick Remmer uppleva uppförandet av ytterligare en översättning av en fransk tragedi: Casimir Delavignes Marino Faliero. Den gavs på Kungliga teatern vintern 1842 och blev Remmers sista arbete, ett drama i bunden form på väl genomarbetad vers och en värdig avslutning på en betydelsefull insats för den svenska teatern.
Johan Eric Remmer gick bort den 22 maj 1843 och begravdes på Jacobs kyrkogård.