Svenskt översättarlexikon

Johan Henric Kellgren, vars far var kontraktsprost, gick i trivialskola och gymnasium i Skara. Han föddes den 1 december 1751 (g.s.). Han bedrev universitetsstudier i Åbo, blev magister 1772 och docent i kreativ poesi (poëseos docens) 1774. Hösten 1778 började han medarbeta i den nygrundade Stockholms Posten, han blev tidningens huvudredaktör 1781 och dess ägare 1788. Kellgren utnämndes till kunglig bibliotekarie 1780 och 1785 till kunglig handsekreterare med vittra arbetsuppgifter. År 1786 blev han en av Svenska Akademiens första medlemmar. Han var verksam som poet, dramatiker, översättare, kulturskribent och debattör.

Kellgren översatte verk inom dramatik, prosa och poesi. Han var skolad i en tradition, där den retoriska förmågan övades genom skriv- och taluppgifter, bland annat översättningar, parafraser och imitationer. Översättandet föll sig därför naturligt för honom. Ibland använde han franska förebilder som kärna i en debattartikel. Under några år på 1780-talet översatte han en rad artiklar ur Voltaires Questions sur l’Encyclopédie för Stockholms Posten. Hans största insats inom dramatiken är tolkningen av Voltaires Olympie (1792).

Diktöversättningarna är de mest intressanta. En påfallande stor del av Kellgrens poetiska produktion består av översättningar, som oftast är mycket fria. Han tolkade dels det äldsta, dels det mest aktuella. I vissa fall tycks översättningarna ha utgjort övningar – påminnande om skolmässiga exercitier – inför författandet av ett originalverk. Så ledde en rad översättningar av fjäderlätt rokoko fram till egna lustfyllda dikter som ”Sinnenas förening” (1778) och ”Til Rosalie” (1782).

Som ung docent översatte Kellgren både Voltaire och andra fransmän, men intresserade sig också för förromantisk diktning, som Ossian och Youngs Night Thoughts. Översättningarna visar på tidens obesvärade inställning till främmande språk – han översatte från engelska, tyska, franska, danska och latin. Under 1790-talet ökade hans intresse för förromantiska strömningar, och han tolkade en rad danska dikter av bland annat Baggesen. Med ”Fredrics Vålnad” introducerade han spökballaden i det litterära Sverige.

Den romerska guldålderns poeter var dock Kellgrens mest varaktiga följeslagare. Under 1770- och 1780-talen översatte han tolv dikter av Horatius – främst ur hans Oden – och tre av Propertius. I en kommentar till sin tolkning av Horatius ”Ars Poetica” betonade han vikten av att betrakta dikten som samtida och inte låta diktarens humor krossas av århundradens tyngd. Med ett undantag översatte han antikens skalder på modern, rimmad meter. Därför har de också Kellgrens typiskt konversatoriska – nästan musikaliska – rytm. I en ”Anmärkning” till Propertius II:XV (”Til Cynthia”) ställer han frågorna:

Hvad är bästa sättet at öfversätta et Skaldestycke? I bunden stil, eller obunden? Efter andan, eller bokstafven? Rad för rad, eller tanka för tanka? Får man tillägga? Bör man brottas med originalet, eller släpa sig i des spår?

Redan frågorna gör svaren uppenbara – Kellgren ansåg att översättaren skulle återge dikten ”såsom Horatius eller Propertius skulle skrifvit, om de lefvat på samma tid, i samma land, som han”. Den principen följde han själv, om än inte slaviskt. Hans sista dikt var en översättning, ”Öfver Propertii Buste”, tolkad från renässanspoeten Guido Postumus – på elegiskt distikon.

Den 20 april 1795 avled Kellgren och begravdes på Sankt Jacobs kyrkogård.