Svenskt översättarlexikon

Johan Olof Wallin föddes den 15 oktober 1779 i Yttre Skomsarby vid Dalälven i Stora Tuna församling, Dalarna. Fader var fältväbeln vid Dalregementet, sedermera kaptenen Johan Wallin. Modern Beata var född Harkman. Sonen sattes i Falu trivialskola 1787–1795 där han bland annat från åtta års ålder undervisades i latin. I en skålvisa från 1837 erinrar han sig skoltiden och sambandet med latinet: ”Jag i Falu skola gått – / hic, hæc, hoc”.

Åren 1796–1799 undervisades Wallin vid Västerås gymnasium där hans intresse för latinet stimulerades genom läraren A.H. Stamberg, utgivare av en berömd Horatiusedition. Som student skrevs han in vid Uppsala universitet 1799. Gymnasie- och studenttiden fördelades mellan studier och perioder som informator. Tillfällighetsdikter, personhyllningar och litterära övningar i olika format flödade rikligt ur Wallins penna vid denna tid. Studierna ledde fram till kandidatexamen och magisterdisputation våren 1803.

Tre år senare prästvigdes Wallin efter stor tvekan med hänsyn till den vacklande hälsa som kom att följa honom livet igenom. Samma år, 1806, fick han efter sin vän Michael Choraeus bortgång den lediga teologie adjunkturen vid Karlbergs krigsakademi. ”Nu var min gladaste tid”, skrev Wallin om åren vid Karlberg.  År 1809 blev Wallin teologie doktor och kyrkoherde i Solna församling. Han utnämndes 1812 till kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i Stockholm.

Redan 1806 hade Michael Choraeus intresserat Wallin för uppgiften att omarbeta gamla psalmer och ge dem en med samtidens smak mera överensstämmande språkform. Ytterligare uppmuntrad av Gustaf af Leopold nappade Wallin; han skulle ägna sig åt ett nytt slags diktning, han ville nu ”leta Davids helga harpa opp” och ”sjunga i en högre chor”. År 1807 utkom Omarbetningar af Swenska psalmer med texter av Choraeus och Wallin. Följande år kom flera liknande psalmhäften ut, dels av Wallin ensam i Psalmer (1809, 1811 och 1812), dels tillsammans med Frans Michael Franzén Prof-Psalmer (1812 och 1813). Tiden präglades av stor aktivitet för att ersätta Den svenska psalmboken från 1695 med en ny. En psalmbokskommitté tillsattes 1811 med bland andra Wallin som ledamot. Arbetet kom snart att mer och mer läggas i hans händer och mynnade 1816 ut i ett Förslag till Svensk Psalmbok, utgifvit af J.O. Wallin. Bakom detta stod alltså Wallin ensam. Efter enstaka justeringar antogs detta förslag 1819 som Den Swenska Psalmboken.

År 1816 blev Wallin 1816 domprost i Västerås och tillträdde 1821 tjänsten som pastor primarius i Stockholm. År 1837 utnämndes han till ärkebiskop. Han avled i Uppsala 30 juni 1839.

Utefter livsvägen kom Wallin att erövra rader av utmärkelser och anförtros både viktiga och mer hedersbetonade uppgifter, bland annat var han ledamot av Svenska Akademien. Som ärkebiskop blev han prästeståndets talman – en uppgift han inte var helt bekväm med; han var ”föga född för politiska bestyr” enligt Esaias Tegnér. Som församlingspräst visade han handlingskraft och ett starkt socialt engagemang. Hans personlighet visar motstridiga drag, och bland hans samtida kunde hans person te sig gåtfull och disharmonisk. För sin samtid var han lika berömd som förkunnare som diktare. Röstens volym och klang i förening med hans skickligt behärskade dynamiska talarteknik förefaller ha varit särskilt fängslande.

Wallins litterära produktion omfattar grovt sett tre perioder: 1803–1808 översättningar av latinska texter; 1811–1819 psalm och psalmbok; 1820–1839 blandade alster relaterade till Wallins kyrkliga verksamhet, bibelöversättning.

Det var som klassikertolkare Wallin fick sitt genombrott. Särskilt intresserade han sig för Horatius, av vilken han översatte fyra oden som 1803 belönades av Svenska Akademien. Tre av dem behandlade ämnen som låg i fokus för hans egen diktning: döden, förgängelsen, livets korthet. Texterna publicerades 1806 i häftet Öfversättningar från Latinska skalder. I häftets förord ställer Wallin sig några frågor om sin uppgift som översättare. Han inleder med en personlig reservation inför materialet: ”En liflig känsla af de skönheter tiden sparat från smakens vackraste åldrar, innebar ej därföre talangen att på ett samtida språk öfverföra dem.” Översättarens grundfråga blir:

Huru förarbeta dessa skönhetens oförgängliga skatter efter sednare åldrars behof; efter fordringarne af växlade tänkesätt, språk och sedvanor? Huru behålla deras originalitet, utan att för medlefvande läsare kallna, eller missförstås? Huru, å andra sidan, läna dem ett modernare uttryck, utan att förnärma deras naiva urväsen? – Dessa frågor har en Öfversättare af de gamle att oupphörligt göra sig.

Wallin hänvisar till Johan Henric Kellgren som förebild, och det tycks som om han noga följer den fria översättningsmetod som denne förespråkat i en uppmärksammad ”Anmärkning” till sina Horatiusöversättningar. Det var ett förhållningssätt som passade Wallin. Exempelvis tog han vara på friheten att omlokalisera den latinska texten till sin egen samtid i översättningen av Horatius ode IV: 5, ”Divis orte bonis” (”Av goda gudar född”) genom att förvandla den till ett hyllningskväde till Gustaf IV Adolf.

Det fria och parafraserande tillvägagångssättet hade dock vid det tidiga 1800-talet börjat avvisas till förmån för ett historiskt förankrat och mer formtroget översättningsideal. Wallin drogs in i spänningsfältet mellan den så kallade gamla skolan, här representerad av Kellgrens hållning, och den nya skolan, företrädd av nyromantikerna som bland annat i tidskriften Polyfem hårt gick åt Wallin. 

Wallin sände 1808 in Början till Öfversättning af Eneiden jemte några smärre Poemer till Svenska Akademin. Wallin hade åstadkommit en lättflytande och tillgänglig text, vars beroende av den gamla skolan framträder vid en jämförelse med Gudmund Jöran Adlerbeths samtida översättning: 

Jag, den samma, som förr på den böjliga pipan har spelat

Herdars qväden […]

Krig och den första man jag sjunger, som födes av Ödet

Flyktad från Dardaniens bygd till Italiens stränder,

Kallad af Junos åtföljande hämnd och de himmelska Gudars

Stränghet, vidt kring länder och haf.

– Adlerbeth

 

Ej mer i lundens hägn vill jag, i ljuflig villa, 

Om drömda Herdars ro på veka flöjten drilla […] 

Jag sjunger vapenbrak, jag sjunger om den Hjelten, 

Som först, af ödet förd från de Trojanska fälten, 

Besteg Lavinii strand. Af Junos långa hämnd 

Till olyckor fördömd, till undergång bestämd

– Wallin 

 

Wallins första Horatiustolkning 1803 fick eftermälet att den hade ”föga annat emot sig, än rubriken ’öfversättning’ istället för ’efterbildning’” (Rydqvist). Han använde senare själv beteckningen ”efterbildning” eller ”imitation”. Dessa texter uppvisar inte sällan en stor frihet i förhållande till originalen, bland annat kunde de omfatta fler strofer än originalet. Vissa partier av frispråkigt erotiskt slag hos Horatius strök översättaren, kanske som ett uttryck för sitt beroende av Schillers estetik: konsten har en fostrande och förädlande betydelse.

Perioden 1811–1819 upptogs av vad Wallin själv betecknade som sitt ”angelägnaste, egentligaste dagsarbete”. Av den nya psalmbokens 500 psalmer svarade Wallin för i ungefärliga tal 130 originalpsalmer, 20 översättningar och 190 omarbetningar av äldre psalmer. Genomgående i samtliga utifrån hämtade förlagor är att Wallin noga följer deras struktur, meter och rytm, medan antalet strofer kan variera.

Från danska psalmböcker har Wallin hämtat tre psalmer, varav två är skrivna av två av Danmarks främsta psalmförfattare, biskopen Thomas Kingo, 209, ”Nu skall ej synden mera ”, och biskopen Hans Adolph Brorson 452, ”Jag går mot döden var jag går” (psalmnumren i 1819 års psalmbok). I samtliga fall är det fråga om regelrätta och nära översättningar, skickligt och med lätt hand utförda.

Wallin har också tagit upp två psalmer på latin. Nr 387, ”Vänd av din vrede ”, från 1541, är skriven av latinläraren Georg Thymus för sina elever, Aufer immensam, aufer iram. Texten fanns i svensk översättning redan 1616. Denna äldre variant var sannolikt alltför ålderdomlig och i språkligt dåligt skick för att Wallin skulle vilja använda den som förlaga för en bearbetning. Det är här inte fråga om en ”imitation” utan om en återgivning som håller sig till originalets form och bevarar dess innehåll utan fri parafrisering.

Psalm 492, ”Nu tystne de klagande ljuden”, är en översättning av ett urval strofer, med inledning av orden Iam mæsta quiesce querela, ur den romerske ämbetsmannen och poeten Prudentius stora begravningssång Carmen exequiale. Wallins text har samma antal strofer, rader, stavelser och meter som detta urval. Han har översatt strof för strof men givit dem rimmad form vilket medfört vissa avvikelser från den latinska texten. Hos Prudentius är bilden av människan som Guds avbild mer dominerande än hos Wallin. Så i slutstrofen där människan enligt Prudentius till Gud lämnar tillbaka sin figura, sin gestalt som avbild. Hos Wallin lämnas istället ”Herrens lån” tillbaka ”förädlat och nytt och förskönat”.

Bland översättningarna dominerar annars tyska psalmer, som nästan genomgående är hämtade från senare hälften av 1700-talet. Det medför att materialet präglas av neologin, det vill säga upplysningsfilosofins teologiska motsvarighet med dess betoning av förnuftets primat och av kristendomens etiska sida, av nyttan, av ”flit och dygd och måtta i begär” (Wallin). Mystiken får inte plats, inför sådant som kors och försoning visar texterna viss skygghet. Att Wallin själv var präglad av detta är tydligt. Samtidigt ser man hos honom ett efterhand växande inflytande från romantiken med dess värdesättning av det historiska och en större uppskattning av de äldre psalmernas värde liksom ett starkare beroende av det bibliska språket.

De tyska texterna är inte sällan mer uttrycksfulla och högljutt dramatiska än vad Wallin tycks ha trivts med. Så avstår han till exempel från att i den (antisemitiska) texten 88, ”Jerusalem, i överdåd”, kalla Jerusalem för Mörderstadt. I samma text kan man också se hur Wallin tar element ur den tyska texten och använder dem på ett helt annat, till och med motsägande, sätt. Psalmtexten utgår från passionshistoriens berättelse om folkmobbens svar till Pilatus: ”Hans blod komme över oss och över våra barn” (Matt 27:25, 1703 års bibelöversättning). Den tyska texten dundrar – i direkt översättning: ”Snart, snart kommer du att få känna vredesdomen och förbannelsen över dig.” Wallin vänder istället perspektivet från domen till försoningen: ”Ditt blod, o Jesu! öfwer mig / Wälsignande må gjuta sig”.

De författare som Wallin anlitat och som sammanfattande brukar etiketteras som neologer hade ofta sin personliga bakgrund i pietistiska miljöer. Spår av pietismens fokus på den personliga relationen till Jesus visar sig stundom i originalen, men Wallin förefaller att tveka inför sådana hänvisningar. Så har till exempel Münter i förlagan till 31, ”Du, Herre, i din hägnad tar”, gjort en hänvisning till Jesu död: ”Für mich gieng Jesus in den Tod” (’för mig gick Jesus i döden’) som en del av människans förberedelse för det eviga livet. Den hänvisningen har försvunnit i Wallins text.

Den största andelen wallinska texter i 1819 års psalmbok utgörs av bearbetningar av psalmer ur 1695 års psalmbok. I enlighet med de för tiden gällande poesireglerna ändrade han den gamla psalmbokens texter: rim bättrades, accentfel togs bort, texterna fick en jämn jambisk eller trokeisk meter, ålderdomliga ord och fraser ersattes. I förordet till sitt psalmboksförslag 1816 gav han uttryck åt sin respekt för de gamla psalmerna, dessa ”återljud från tider av en frisk religiositet. […] De hava hos ett kristeligt folk blivit något av en national-egendom, […] klenoder, som kanske någon gång i ett århundrade må besiktigas och, där så är av nöden, avdammas, men ingalunda uppsmältas och formas på ny modell”. Här syns ett inflytande från romantiken. Men flera gånger har texterna fått en mer långtgående bearbetning än vad förordet antyder. Dels torde det höra samman med Wallins högt satta estetiska krav, hans ”estetiska idealism” (Liedgren). Wallin uppgraderade gärna de gamla psalmerna till en högre nivå av poetisk skönhet. Ett exempel är hans omarbetning av adventspsalmen 51, ”Gläd dig, du Kristi brud”, där han ersatte den gamla textens ”En åsna honom bär, som dock en konung är” med ”En krona han ej bär, som dock en konung är”. Ibland blev det mer ängslig moral än teologi, som i sommarpsalmen 394, ”Den blomstertid nu kommer”. Av 1695 års ”Giv kärleks eld i hjärta / förnya själ och and’” blev det 1819 ”Giv kärlekseld i hjärta / men dämpa lustans brand”.

Wallin var grundlig: nästan ingen psalm från 1695 års psalmbok återkommer oförändrad i hans psalmbok från 1819.

År 1773 hade Gustaf III tillsatt en bibelkommission med uppgift att i upplysningens anda göra en ny bibelöversättning som skulle ersätta Karl XII:s bibel. Wallin blev en av de starkaste kritikerna av kommissionens förslag när dessa presenterades. För Wallin hade 1703 års bibel en viktig folklig förankring och ägde redan ett ”eget språk, helgat av sin ålder, högtidligt av sin kraft, sitt välljud – vår kyrkas modersmål”. Det bästa vore att avvisa alla provöversättningar, avvakta hela bibelns översättning och tills vidare ”behålla vår kära gamla bibel i all den mån den kan bibehållas och där ej extrema necessitas fordrar jämkningar och ändringar”. Wallins massiva kritik fick genomslag och hans synpunkter påverkade bibelkommissionens arbete för lång tid. År 1834 insattes han i kommissionen, där hans roll dock mer blev rådgivarens än översättarens. Själv hade Wallin länge planerat att på egen hand översätta hela bibeln. Hans arbetsförhållanden gav inte möjlighet att fullfölja planen, men någon månad före sin bortgång publicerades hans Johannis evangelium och epistlar. Försök i bibeltolkning. Även om arbetet ansågs vara utfört med den pietet och försiktighet som Wallin så vältaligt förordat skulle han också få kritik för att han inte konsekvent följt sina egna riktlinjer.