Svenskt översättarlexikon

Jonas Magnus Stjernstolpe föddes den 8 december 1777 på gården Norrtorp i Stenkvista socken sydost om Eskilstuna i Södermanland. Familjen var adlig men levde under mycket begränsade ekonomiska omständigheter. Han kunde trots detta studera vid skola och gymnasium i Strängnäs och bli student vid Uppsala universitet där han avlade kansliexamen. Därmed öppnades för honom en karriärväg in i Stockholms ämbetsmannavärld. Stjernstolpe började sin ämbetsmannatid vid Krigsexpeditionen på Riddarholmen, där han så småningom avancerade till förste expeditionssekreterare. Han förblev vid expeditionen livet ut. Under hela sin ämbetskarriär var han litterärt engagerad och dessutom en begåvad brevskrivare.

Redan i sin tidiga ungdom visade han prov på sina litterära ambitioner. Inte minst var han driven av ekonomiska skäl och drev sin kontaktverksamhet med förläggare och tryckerier medvetet och energiskt. Om det vittnar bland annat hans brevväxling med bokförläggaren Lindh i Örebro inför utgivningen av romanen Wilhelm som blev hans debut 1801. Framgången uteblev emellertid. Han hade större begåvning för satir, parafraser och kvick vers och gav också ut sagor på vers, däribland versdramat Lunkentus 1824.

Stjernstolpe var också verksam i Stockholms tidningsvärld och skrev kvicka satiriska inlägg i Per Adam Wallmarks tidskrift Journalen och blev på så sätt en smula involverad i den häftiga litterära fejden mellan Wallmark i Stockholm och Uppsalaromantikerna, även om han själv mer tycks ha varit det glada sällskapslivets och det hårda arbetets än en stridens man.

Översättningar blev emellertid Jonas Magnus Stjernstolpes stora insats. En strid ström av titlar utkom med hans namn som översättare från 1802 och fram till hans bortgång. Han översatte från latin, tyska, franska och så småningom även spanska. Svenska Akademien belönade hans tolkning av två epistlar av Horatius med guldpenning 1813 och med Lundbladska priset 1817 för översättningen av den tyske skalden Wielands diktverk Oberon. Av Wieland översatte han också fesagan Pervonte. Lätt underhållning anpassad för marknaden liksom titlar riktade till unga läsare arbetade han också med. Ett exempel är Madame Campans Råd till unga flickor, ett arbete belönat av Franska Akademien som det anges på titelsidan. En publik framgång blev Stjernstolpes översättning av Aloys Blumauers travesti på Aeneiden, Blumauers Æneis, som förhåller sig tämligen fritt till det tyska originalet och utkom i flera upplagor under 1800-talet.

Också på facklitteraturens område var Stjernstolpe aktiv. Hans översättning av Ernst Moritz Arndts Resa genom Sverige år 1804 utkom i fyra delar 1807–08. Så sent som 1994 utgavs den på nytt i Stjernstolpes språkdräkt. Stjernstolpe hade ett stort naturintresse som inte förhindrades av hans bundenhet vid arbetsplatsen i Stockholm. Han var småfåglarnas vän och lika beredd som han var att undvika bråk i sällskapslivet, lika redo var han att ge sig på en man som dödat en lärka. Om det vittnar hans minnestecknare, Bernhard von Beskow, som haft honom som informator. Stränga vintrar plockade han rönnbär på Observatoriekullen för att kunna mata hämplingar och andra bevingade vänner i Karlbergsallén. Naturintresset kan ha varit vägledande för hans översättning av inledningen till den franske paleontologen Georges Cuviers Recherches sur les ossements fossiles des quadrupèdes. Stjernstolpe gav sin översättning titeln Ideer om orsakerna till jordytans närvarande form och om de revolutioner den undergått.

När Cuviers-översättningen utkom 1821 hade Stjernstolpe två år tidigare färdigställt den första svenska översättningen från originalspråket av Cervantes Don Quijote. Det var en bragd. Kanslirådet Wallmark försåg honom med förlagan, utgiven av den Spanska Akademien 1780. När Stjernstolpe lämnade den tillbaka betonade han att inte ett enda blad hade vikits i det verk han fått till låns. Något eget arbetsexemplar hade han tydligen inte haft.

Vissa delar av verket har uteslutits, vilket Stjernstolpe redovisar i sitt förord. Arbetet är ett försök, skriver han där. Det var dock hans stora förhoppning att han lyckats bevisa att det var möjligt att ”försvenska detta förträffliga arbete, varom man hittills synes hava tvivlat”. I en framtid skulle förhoppningsvis en skickligare hand ge riddaren av La Mancha den plats han förtjänade i de ”Svenska Musernas tempel”. Stjernstolpe var mycket medveten om att han måste få en efterträdare. Språket var fortfarande motspänstigt och lät sig inte så lätt formas som man kunde önska. Han pekade på den särskilda svårighet det innebar att ge sonetterna en svensk språkdräkt. Så här kan det låta i ett utdrag ur ”Altisidoras klagan” (Don Quijote, kap 57): 

Hör grymme Riddersman, o hör mig!
Håll ännu tygeln litet in;
Förskona hästens magra sidor,
Han är ju bara ben och skinn.

Se upp, du falske! Du ej undflyr
En orm, som hväser i ditt spår;
O nej, du flyr det milda lammet,
Som än ej hunnit blifva får.

En jungfru, vilddjur! Du har dårat,
Hvars like, ung och skön och rund,
Diana ej i bergen skådat,
Ej Venus i sin myrtenlund.

Förrymde Æneas! Kring länder och riken
Dig Barabbas följe med repet och spiken!

I Svenska Akademien diskuterade man frågan om att tilldela översättningen Lundbladska priset 1820. Det fanns röster för och emot och belöningen gick slutligen till naturvetenskapsmannen Göran Wahlenberg.

De statliga verken och expeditionerna, i synnerhet Krigsexpeditionen, var under Stjernstolpes tid nästan ett slags centra för översättningsverksamhet. Här fanns för sin tid högutbildade men uselt avlönade tjänstemän och närhet till en växande bokmarknad. Det var dessutom nära till en relativt livaktig om än inte fri press. Statssekreterare Lars Arnell, en tid Stjernstolpes chef, är ett exempel, även om Arnell redan 1825 tvingades ta avsked och debuterade som översättare först 1826. Vid expeditionen fanns också Johan Eric Remmer som översatte Tartuffe, David Krutmejer, Karl August Nicander som översatte Othello och på annat håll i ämbetsmannakretsen Clas Livijn och flera andra. Översättningsarbete var en biinkomst även om den inte var stor. Bäst lönade det sig att arbeta för teatern. Översättaren Niclas af Wetterstedt hade fått exakt dubbelt så mycket betalt för en teaterpjäs som han själv fått för översättningen av Don Quijote, skrev Stjernstolpe i ett brev till författaren Fredrik Cederborgh 1825. 800 riksdaler banko för dramat Stjernfallet och 400 för Don Quijote, idag motsvarande närmare 86 000 respektive 43 000 kronor.

Stjernstolpe gick bort den 17 december 1831 i Stockholm.