Katja Waldén, 1926–2009
Katja Waldén föddes i Eskilstuna den 11 oktober 1926 som dotter till författaren Margit Palmær och landsantikvarie Bertil Waldén; paret fick utöver Katja tre söner och en dotter. Familjen flyttade så småningom till Örebro. Makarna Waldén tillhörde stadens övre sociala skikt men uppfattades som radikala och något bohemiska i sitt sociala sammanhang. Modern var på flera sätt en pionjär; som författare skrev hon dokumentärt präglade verk om bland annat den unga sovjetryska staten och om kvinnors livssituation i Sverige. Liksom modern hade Waldéns far ett socialt engagemang och lät bland annat Örebro läns museum anställa flyktingar undan nazismen. Den yngre systern Louise Waldén blev senare en förgrundsgestalt inom den svenska kvinnorörelsen.
Vid andra världskrigets slut lockade Frankrike och Paris den unga Katja Waldén till ett år som au pair med kvällsstudier vid Sorbonne. Franska hade hon läst redan i flickskolan. Vid återkomsten till Sverige började Waldén studera konsthistoria vid Stockholms högskola. Hon blev fil.kand. 1950 och tog senare en socionomexamen. År 1955 ingick Waldén ett kortvarigt äktenskap med fransmannen Dominik Birmann. Dottern Helena föddes 1956. Katja Waldén arbetade då för bokförlagen Forum och Bonniers som ansvarig för reklam och utländska kontakter. Georg Svensson, den kände förläggaren på Bonniers, fungerade som Katja Waldéns mentor och det var också där som hon fick de första översättningsuppdragen.
Efter skilsmässan 1957 verkade Waldén som frånskild och yrkesarbetande mor i en tid då detta ännu var ovanligt i hennes kretsar. Vid sidan av de många översättningarna var hon från 1963 pressekreterare för det nyligen öppnade Moderna Museet. I perioder arbetade hon även parallellt på Nationalmuseum. År 1973 lämnade hon museerna för ett redaktörskap på tidskriften Form. Hon var verksam som kritiker i Expressen och medverkade regelbundet i Vi Mänskor. Åren 1980−1985 och 1988−1991 var Waldén informationssekreterare vid Stockholms stadsteater, däremellan kulturattaché och vice direktör för Centre Culturel Suédois i Paris. Utöver sina många översättningar publicerade hon flera böcker om Örebro, om konst och teater, men även artiklar och en reseguide. Hon var redaktör för flera verk och samarbetade med sin mor i vissa publikationer.
Som översättare gjorde sig Katja Waldén bemärkt genom tolkningar av i första hand franska verk. Debuten skedde under namnet Katja Birmann med Pierre Boulles Medaljens frånsida (1959). Sedan följde ett brett urval som spände från barnböcker som Babars äventyr av Jean de Brunhoff (1963) via välrenommerade författare som Patrick Cauvin, Jacques Lanzmann och Henri Troyat till den långlivade översättningen av Emmanuelle Arsans erotiska roman Emmanuelle och kärleken (1969). Från och med 1967 översatte Waldén mer än ett dussin titlar i Georges Simenons serie om kommissarie Maigret. Bland de mest välkända författarna i verkförteckningen återfinns Françoise Sagan, Marguerite Yourcenar (översatt tillsammans med Malou Höjer), Annie Ernaux och Patrick Modiano. För Panacheserien översatte Waldén två romaner.
Katja Waldén hade gott renommé som översättare och omnämndes ofta i positiva ordalag i recensioner. Ett stilistiskt särmärke hos henne som översättare kan sägas vara att hennes texter ibland kunde ha en tendens åt en högre, något ålderdomligare stilnivå än originalen. Möjligen var det detta som låg bakom att skribenter ibland placerade översättaren högre än originalets författare, som inte ansågs svara mot den förras skicklighetsnivå. Om Alexandre Jardins Lille Vilden skrev en recensent i Dagens Nyheter 12/9 1994 att ”Katja Waldén har ödslat en förstklassig översättarinsats på denna dödsallvarliga Pippi Långstrump-anarkism”. Hon fick pris till Malou Höjers minne 1999.
Katja Waldén samarbetade och diskuterade gärna med andra översättare; utbytet med erfarna kollegor utgjorde en del av hennes metod. Kärleken till språket – som tog sig uttryck både i lekfullhet och noggrannhet – utgjorde den starkaste drivkraften i hennes arbete.
Katja Waldén avled den 3 april 2009.