Svenskt översättarlexikon

Lars W(illiam) Freij föddes den 20 mars 1937 och växte upp på Södermalm i Stockholm. Han gick bort den 1 december 2013. Fadern var läroverksadjunkt i språk, bland annat vid Högalids samrealskola, och gav även ut läromedel. På Södra Latin hade Lars Freij flera konstnärliga klasskamrater, däribland poeten Gösta Friberg och blivande filmregissören Kjell Grede. Efter studentexamen valde han ämnena engelska och tyska vid Stockholms universitet.

Avgörande för Freijs framtida bana blev trebetygsuppsatsen i tyska för den numera legendariske professorn Gustav Korlén. Denne handledde studenter som granskade översättningar av tyskspråkig litteratur. Granskningarna visade nedslående resultat i fråga om kvaliteten. Inom ramen för Korléns seminarier undersökte Freij Nils Holmbergs undermåliga översättning av Heinrich Bölls Biljard klockan halv tio (1961). Seminarieverksamheten väckte så småningom uppmärksamhet även utanför akademin. När kulturredaktören Thomas von Vegesack i en artikel i Stockholms-Tidningen (17/1 1963) sammanfattade de graverande bristerna i Holmbergs översättning av Günter Grass Blecktrumman (1959, övers. 1961), utlöste det en omfattande debatt om kvaliteten på litterära översättningar överhuvudtaget.

Korlén hade fått upp ögonen för sin adept Lars Freijs talanger. Detta innebar att denne mitt under licentiatstudierna, endast 26 år gammal, fick hedersuppdraget att översätta Günter Grass digra roman Hundår (1965). Med Freij som översättare kunde fadäser av det slag som hade uppenbarats vid Korléns seminarier undvikas. Under sitt arbete med Hundår kunde Freij också delta i 1964 års författarmöte med Gruppe 47 i Sigtuna, en startpunkt för intensiva svensk-tyska kulturkontakter under de följande decennierna.

Redan i Hundår kan man konstatera vad som kom att bli en viktig preferens vid Freijs framtida val av översättningsobjekt. Det handlar ofta om psykologiskt inträngande skildringar av personer i skuggan av de stora politiska händelserna i vår samtidshistoria. Romanen, vars mellandel handlar om nazitiden, är bräddfull av historiska ögonblick med typiska politiska tidsmarkörer i form av facktermer men även av dialekt och slang. Freij lyckades även övertyga Bonniers om att inkludera ett efterord och en sakkommentar.

Som Korléns doktorand valde Freij ett litterärt avhandlingsämne: Robert Musils ungdomsverk Den unge Törless förvillelser. När han samtidigt med avhandlingsarbetet översatte romanen upplevde han säkert att kombinationen akademiker/lingvist och översättningsexpert tedde sig alltmer lockande. Avhandlingen utkom slutligen under den poetiska titeln Türlosigkeit och gav Freij docentkompetens 1972. Ett gymnasielektorat i Göteborg, dit han och hustrun Kerstin flyttade efter disputationen, kom att minska utrymmet för översättningsarbetet. Familjen blev Göteborg trogen, men Freijs kontakter med Bonniers fick honom att flitigt styra kosan till huvudstaden.

Lars Freij var en av efterkrigstidens allra främsta svenska översättare av tyskspråkig litteratur. Han fick prestigefyllda erkännanden, bland annat Svenska Akademiens översättarpris och Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstkors. Hans renommé vilar inte bara på hans imponerande œuvre och dess kvalitet utan även mera specifikt på den suveräna behärskningen av olika genrer. Litterär sensibilitet samsas här med filologisk exakthet. Han var, om man så vill, en författare och forskare i vitalt samspråk. Dessa egenskaper kom senare väl till pass när han 1999–2005 var handledare i litterär översättning vid Södertörns högskola.

Allt detta gjorde Freij väl skickad att översätta del 4 av Robert Musils Mannen utan egenskaper, vilken utkom 1983 med en kompletterad utgåva 1998. Han tog sig med stort engagemang an uppgiften att slutföra det arbete som inletts med Irma Nordvangs prisade översättningar av delarna 1 till 3, som Freij själv kallade ”ett andligt kraftprov”. Musil var den författare han skattade högst av sina litterära skötebarn. Andra tyngdpunkter i verkförteckningen är skrifter av några av 1900-talets filosofiska portalfigurer såsom Sigmund Freud, C.G. Jung och Martin Buber.

Att det i fallet Musil–Freij finns en affinitet mellan betraktaren, översättaren, och det betraktade, står klart. När bokens huvudperson Ulrich kräver ett ”världssekretariat för noggrannhet och själ(fullhet)”, ofta citerat som Musils eget credo för sitt författarskap, är det också en god karakteristik av Freijs kännemärke som översättare. Hos Musil möter han ”dagsljus mystik”, intellekt och känsla, ämnen som fängslade honom hos många av de författare han ägnade sitt arbete. Stilpaletten hos Musil med parodi på vetenskapsprosa och ironisk civilisationskritik i ena änden och lyrisk lågmäldhet och sinnlighet i den andra, som i det mästerliga kapitelutkastet ”En sommardags andhämtning”, var en värdig utmaning för Freijs konstnärliga temperament.

Men det är ändå som Günter Grass-översättare Freij gjorde sin mest betydande insats. Efter något som han själv kallade ”lakunerna i min verkförteckning” – på grund av full tjänst som gymnasielektor under tjugotalet år – återkom han med besked från slutet av 1980-talet med översättningar av bland annat Thomas Bernhard, Robert Schneider och Peter Schneider samt inte minst med en rad verk av Grass, där En invecklad historia (1997) och Mitt århundrade (2000) utgör höjdpunkter. Freij hade förmånen att få delta i de sammankomster i Tyskland som anordnades av de tyska förlagen, då Grass-översättare från när och fjärran diskuterade under otvungna former med författaren.

Lars Freij översatte även lyrik av bland andra Rilke och Celan och texter för scenen av Hans Magnus Enzensberger och Thomas Brussig, liksom engelsk litteratur. Nämnas bör även översättningar av nyare stjärnskott på författarhimlen som Juli Zeh och Daniel Kehlmann. Hans sista översättning blev Livets härlighet (2013), Michael Kumpfmüllers bok om Kafkas sista levnadsår i Berlin och Wien.

En uppfattning om Freijs kreativa förmåga och språkliga suveränitet ger två exempel, hämtade från Musil och Grass. I Mannen utan egenskaper finns några kapitel om den karaktärsfaste, renlärige (även i kroppslig betydelse) och moraliske lektor Lindner, kallad Tugut, och hans vansläktade och vanartige son Tunichtgut. Här briljerar Musil med sin namngivning men han ger även översättaren tillfälle att demonstrera sin formuleringsglädje. Musils spefulla ordbildningar är här av typen frasnamn (Tugut = den som gör gott, Tunichtgut = den som inte gör gott), en inte ovanlig ordbildningstyp i germanska språk. Man kan jämföra engelska Gotobed och Lovejoy och pietistiskt färgade tyska förnamn som Fürchtegott och Gotthold liksom förstås Taugenichts, namnet på 1800-talsförfattaren Eichendorffs hjälte. Det sista namnet har säkert funnits i Musils tankar när han namngav de två nämnda kontrahenterna. Freijs översättningar ”dygding” och ”odygding” är lika fiffiga.

Grass En invecklad historia om den tyska historien från 1800-talets slut fram till idag är ibland ett virvlande ordflöde av dialektala uttryck, sarkasmer och vulgarismer, en översättarens mardröm. Ordbildningsmonster såsom sammansatta substantiv och adjektiv är en specialitet hos Grass:

An eine Übersiedlung in die am Schweriner See gelegene Villa, die er nur noch ”Schloß Großkotz” nannte, dachte er nicht [...]. Nach seinem Diktat musste Madeleine zurücktelegraphieren: ”Bin umpflanzuntauglich. Habe Sesshaftigkeitsphlegma. Zu wenig Berlinverdrossen, um Mecklenburgfreundlich zu sein. Stimmungswechsel bleibt fraglich.”
     Bald lernte la petite, Wörter zum Bandwurm zu drehen. Sie telegraphierte hinhaltefreudig und silbenzählend.

Och i den stilsäkra svenska versionen:

Han hade inte för avsikt att flytta till villan vid Schweriner See, det han i fortsättningen alltid benämnde Skrävlebo Slott […] Efter hans diktamen måste Madeleine telegrafera tillbaka: ”Omplantering omöjlig. Har rotfasthetsflegma. Otillräckligt Berlintrött för att vara Mecklenburgvänlig. Stämningsskifte osannolikt.”
     Snart lärde sig La petite att sätta ihop ord till bandmaskar. Hon stack glatt ut hakan, räknade stavelser och skickade telegram.

Här har Freij med ”Skrävlebo” humoristiskt kontrasterat underdriften ”bo”  med ”Skrävle” (jfr ”skräp”). Det är inte bara skriftmässigt utan även ljudmässigt elegant. Detta schabrak till slott får en mer drastisk och vulgär beskrivning av Grass. Großkotz innebär nämligen en pompös anblick som kan göra en spyfärdig (kotzen = spy).

Lars Freij var själv anspråkslös och blygsam. I en understreckare i Svenska Dagbladet (9/5 1972) om Robert Musil nämner han att denne helst såg att hans (tyvärr oavslutade) romanbygge slutade helt anspråkslöst och opretentiöst, mitt i en sats, med ett kommatecken. Detta var en existentiell cliffhanger i Freijs smak.