Svenskt översättarlexikon

Lars (senare Lorenzo) Hammarsköld föddes den 7 april 1785 på Tuna i Kalmar län. Hans föräldrar var kammarherren Carl Gustaf Hammarsköld och Catharina Mariana, född Breitholtz. Fadern, som gick bort då Lars Hammarsköld var 14 år, hade hyst förhoppningar om en militär bana för sonen, som istället visade sig vara en som ”trifdes bäst vid boken och i ensliga betraktelser”. Han inskrev sig 1801 som student i Uppsala, där han studerade filosofi för Benjamin Höijer och grekiska för Christopher Dahl, något som fick stor betydelse för hans senare estetiska inriktning. Hammarsköld avslutade sina studier 1806 med för litet antal betyg för att kunna promoveras och slå in på en bana som akademisk lärare. Han flyttade därför till Stockholm och en anställning på Kungliga biblioteket som han behöll livet ut; först som amanuens och till sist som kunglig bibliotekarie. År 1809 gifte han sig med Johanna Charlotta Gyllenpalm. Han avled den 15 oktober 1827 i Stockholm.

Lorenzo Hammarsköld var ofantligt strävsam och framträdde under hela sitt liv i en uppsjö olika roller – som författare, poet, översättare, kritiker, filosofi-, litteratur- och bokhistoriker, bibliotekarie, publicist och debattör. Hans berömmelse vilar på den stora bredd och den oförlikneliga entusiasm, varmed han tog sig an sina utmaningar – med högst olikartade resultat. Länge överskuggades hans rykte av Tegnérs smädesdikt ”Lorenzo Hammarspik”, som skrivits efter att Hammarsköld fällt nedgörande omdömen i en recension av Tegnérs dikt ”Nore”. Han är i övrigt hågkommen för sin utgivning av Stagnelius samlade skrifter och för det uppslagsrika författar- och översättarlexikonet Svenska Vitterheten (1818). Nämnas bör också Försök till en Kritik öfver Friedrich Schiller (1808) och Kärleks-qväden (1811), med vilken han införde den erotiska elegin i svensk litteratur efter Ovidius och Goethes förebilder.  Till Hammarskölds översättningsverksamhet hör det ambitiösa förstlingsverket Öfversättningar och imitationer efter äldre och nyare skalder (1806), översättningspoetiken Försök öfver konsten att öfversätta poemer (1807) och dikt- och översättningsantologin Poetiska studier (1813), samt översättningarna i tidskriften Läsning i hvarjehanda (1810), utgiven av honom själv. Även hans översättning av Friedrich Asts Öfversigt af poesins historia (1810) blev viktig, eftersom den med sin romantiskt inriktade litteraturhistorieskrivning påverkade Hammarsköld och hans samtida.

Hammarsköld blev en av de centrala gestalterna för den i Uppsala framväxande nyromantiska rörelse som stod i opposition mot den gamla skolans estetiskt-litterära upplysningsideal. Där kom han i förbindelse med flera likasinnade som 1803 slöt sig samman i sällskapet Vitterhetens Vänner, med medlemmar som Leonard Rääf, Clas Livijn, Christian Stenhammar och P.D.A. Atterbom. Efter en kort period av franskklassicism, förromantisk sentimentalitet och Sturm und Drang övergick Hammarskölds litteratursyn alltmer i en nyklassisk estetisk uppfattning med formfulländning som mål. Uppfattningen lade stor vikt vid det antikt grekiska, vilket hade avgörande inflytande på Hammarskölds översättningsverksamhet: både i sin egen diktning och som översättare kom han att tillämpa versmått från antiken och renässansen som sällan eller aldrig tidigare använts på svenska.

De första översättningarna gjordes under studietiden till Vitterhetens Vänners litterära tävlingar. Dit hör översättningen av verserna 440-493 i Iliadens andra sång, som han belönades för. Fler utdrag ur Iliaden ingick också i Öfversättningar och imitationer efter äldre och nyare skalder, med bidrag av Homeros, Hesiodos, Anakreon, Sofokles, Moschos, Ovidius och de modernare poeterna Petrarca, Goethe och Tieck. Urvalet kan sägas vara typiskt för Hammarskölds nyklassiska inriktning. Men det hade också en inflytelserik förebild i Adlerbeths metriska översättningar och Gustaf Regnérs Försök til metriska öfversättningar från forntidens skalder (1801) som Hammarsköld hade läst med oerhörd iver. Med utgångspunkt i deras nydanande tankar pläderar Hammarsköld för att utveckla det svenska litteraturspråket med hjälp av översättning, huvudsakligen av den antika litteraturen, men också av modernare poeter som förstått sig på antiken. Denna kulturpolitiska avsikt återspeglas även i ett brev till Clas Livijn från 1804: ”Genom öfversättningar blott af de gamla, kunna vi föras till den punkt att vi äro istånd att täfla med våra så långt fram om oss hundna grannar, Tyskar och Danskar”.

Främst ifrågasätter Hammarsköld den förhärskande föreställningen om att antika versmått, som hexameter eller distikon eller senare versmått som ottave rime, terzin eller sonett, inte skulle vara möjliga (eller ens tillåtna av samtidens smakdomare) att överföra till svenska. Detta har lett till att antik litteratur har försummats till fördel för fransk. Med sina översättningsförsök ville Hammarsköld råda bot på detta förhållande, men han insåg svårighetsgraden i uppdraget och blev nödsakad att ta sig vissa friheter och bland annat ”nyttjat första stafvelsen i våra partiklar, pronominer och hjelpverber, stundom som lång, stundom som kort”. För honom var formen tvingande, men likaså ”andan”, vilket han uttryckte i Horatiuspastischen Försök öfver konsten att öfversätta poemer:

Hvad är tolkningens mål? – Att ge den prisade Skaldens
Anda ej blott, men äfven dess form med nogaste trohet.
Det är ett godt poem, der inre och yttre tillhopa
Är med hvarandra försmält. Vill du föreningen bryta?

Som exempel ur Hammarskölds översättningsantologi kan anföras den homeriska hymnen till Afrodite:

Sångmö! berätta för mig hvad den gyldene Kypris har utfört,
Afrodite, som ljufva begär hos Gudarne tänder,
Och beherrskar med magt de dödlige menniskors slägte
Och vilddjuren och de af Zevs framalstrande foglar.
Allt hvad på jorden föds och allt hvad alstras i hafvet,
Är blott verkningar af skönkransade Kytereia.

Samtidens dom föll hårt över översättningarna, och Hammarsköld fick brevledes ta emot utförlig, negativ kritik från vänkretsen. Lars August Ekmarck skrev bland annat: ”Skaffa dig precision, så blir du en god öfversättare, vår bäste öfversättare. Men tag icke illa opp, nu ser man mer träsnitt, än god gravyr, i flere af dina öfversättningar”, medan Christian Stenhammar inte bara angrep enskilda dikter utan också översättarens intentioner:

Men hvad vill nu öfversättaren med sitt arbete, om ej förädla språket? Har han väl gjort det? Att försmäda alla metriska lagar, att öka verserna med onödiga ord, när man ej annorlunda kan fylla dem; att på andra ställen taga bort ord, som språkbruket fordrade, – är det att förädla ett språk?

Även om kritiken i långa stycken var befogad – den 21-årige Hammarsköld begick rena tolkningsmissar och hans vers var ofta otymplig – bör till hans försvar läggas att dåtidens svenska metriska debatt, särskilt vad gäller den antika (grekiska) metern, ännu var mycket ung och trots att många av den nya skolans företrädare ansåg sig vara långt vidsyntare i sina tankar om metrik än den gamla skolans, så fanns även hos dem en stundtals oförlåtande och snäv syn på översättning. Romantikerna må ha befriat sig från det franskklassicistiska rimmets bojor, men fjättrade sig snart lika lydigt vid versmått som de själva skulle få svårigheter att bemästra till fullo.

År 1809 utkom Hammarskölds prisbelönta översättning av Iliadens 22:a sång, men denna gång genomsedd av Adlerbeth och hans son Jakob. Därefter följde sporadiska litterära översättningar, varav de flesta samlades i Poetiska studier. Hammarsköld var måhända ingen glänsande översättare, men att han förespråkade litteratur som tidigare inte översatts och versmått som sällan använts på svenska gör att han inte kan förbises i den svenska litteraturens utveckling. De erotiska dikter som han själv författade på elegiskt distikon var ett förebud om Stagnelius oöverträffade behärskning av genren.