Louise Arosenius, 1865–1946
Sofia Lovisa (Louise) Arosenius föddes den 8 februari 1865 i Stockholm. Hon var dotter till överstelöjtnanten och topografen J.F.N. Arosenius och dennes hustru Augusta, född Dahlberg. Louise var mellanbarn i en skara om tre syskon. Familjen bodde på adresser vid Slottsbacken och nära Humlegården.
År 1885 avlade hon examen vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Åren därefter verkade hon som privatlärarinna i Norrköping och vid Fischerströmska skolan i Karlskrona. År 1892 avled hennes mor och Louise Arosenius flyttade tillbaka till hemstaden. Hon kom att tjänstgöra som privatlärarinna, men också vid Östermalms högre läroverk, Normalskolan, Kungsholmens läroverk för flickor, Folkskoleseminariet samt vid Svenska arbetsgivarföreningens statistiska byrå. Hon undervisade främst i svenska men hade också goda kunskaper i främmande språk, bland annat efter studier i Hannover 1891 och vid universitetet i Jena 1902. Från slutet av 1890-talet var Arosenius aktiv som översättare av skönlitteratur. Med kollegan Walborg Hedberg utarbetade hon den biografiska uppslagsboken Svenska kvinnor från skilda verksamhetsområden (1914).
Louise Arosenius debuterade 1898 med Gottfried Kellers Sju legender och Lewis Carrolls (pseud. för Charles Lutwidge Dogdson) Alices äfventyr i sagolandet. Året därpå kom uppföljaren till den senare: Bakom spegeln och hvad Alice fann där.
Hennes översättning av Alice var fullständig, med undantag för kapitelrubrikerna, som utelämnats. Arosenius har noga bevarat originalets styckeindelning och tycks också ha ansträngt sig för att återskapa dess långa, ibland okonventionellt sammanfogade meningar. Emellanåt tycks detta ha varit för svårt, och Arosenius har då prioriterat det lekfulla tonfallet framför den syntaktiska troheten. Det strategiska valet verkar ha stått mellan antingen en mer komplicerad struktur med inskjutna bisatser, vilket hade givit ett mer formellt tonfall, eller en syntaktiskt enklare struktur med uppdelade meningar och större möjligheter att hålla liv i det lekfulla tonfallet. Vid syntaktiskt mer invecklade meningar valde Arosenius alltså den senare vägen. Som det verkar gjordes dock dessa ingrepp – paradoxalt nog − just för att bevara originalets fabulerande lekfullhet, och givet tidens ofta lite strama litterära svenska var beslutet kanske rimligt.
Nedanstående utdrag ur drottningens inmarsch i åttonde kapitlet kan få exemplifiera något av detta:
First came ten soldiers carrying clubs; these were all shaped like the three gardeners, oblong and flat, with their hands and feet at the corners: next the ten courtiers; these were ornamented all over with diamonds, and walked two and two, as the soldiers did. After these came the royal children; there were ten of them, and the little dears came jumping merrily along hand in hand, in couples: they were all ornamented with hearts.
Först kommo tio soldater, som buro klubbor; de voro af samma skapnad som trädgårdsmästarne, aflångt fyrkantiga och platta, med händer och fötter i hörnen. Därnest följde tio hofmän, alldeles öfversållade med diamanter; de gingo två och två på samma sätt som soldaterna. Så kommo de kungliga barnen, likaledes tio till antalet. De hoppade muntert fram hand i hand, och deras kläder voro prydda med hjärtan.
Arosenius var heller alltid så känslig för Carrolls lustigheter och ironier, men i stort sett lyckades hon ändå åstadkomma två för sin tid lyckade översättningar, muntra och infallsrika, om än mer reserverade än ursprungstexterna. De kom dock inte att tryckas om − möjligen försvann de i den ström av svensk och översatt skönlitteratur för unga som under dessa år pumpades ut i billighetsserien Norstedt & Söners Ungdomsbibliotek, i vilka de ingick.
Arosenius översatte ytterligare ett tiotal titlar för samma serie, bland dem Chateaubriands Atala (1905) och Bjørnstjerne Bjørnsons Arne (1908), romaner som inte var förkortade eller på andra sätt tillrättalagda för ungdomen. Nämnvärd var också Otto Ernsts Asmus Sempers ungdomsland (1907), även den en ganska krävande läsning för unga, men översatt i sin helhet. Om den skrev Folkbiblioteksbladet (1908):
Översättningen är förträfflig. Louise Arosenius kan ej endast läsa tyska, utan hon kan också skriva svenska. Genom införlivandet av Asmus Sempers ungdomsland med den svenska ungdomslitteraturen har det tillförts denna en klenod av sällsam och betagande glans.
För vuxna översatte Arosenius bland annat Hall Caines populära Den förlorade sonen, som gick i ständiga omtryck i årtionden efter förstautgåvan 1904.
Louise Arosenius avled i Stockholm den 27 februari 1946.