Mårten Altén, 1764–1830
Mårten Altén föddes den 21 augusti 1764 och växte upp på Hargs bruk i Roslagen, där fadern Per Altén var komminister. Modern var född Greta Persdotter. Sonen utbildades i hemmet och senare vid Uppsala katedralskola. Som student i samma stad fick Altén 1791 ett stipendium, vilket förde honom till Greifswald. Året därpå avled fadern oväntat och Altén måste återvända till Sverige för att på egen hand söka utkomstmöjligheter. År 1794 fick han som handsekreterare till general Bror Cederström följa denne på en civil expedition till Pommern, varpå Altén kom att stanna flera år i Tyskland som privatlärare och grundlägga goda kunskaper i tyska språket. I Greifswald gifte sig Altén 1797 med prästdottern Christina Dorothea Landwertz. Paret bosatte sig snart i Stockholm, där maken huvudsakligen kom att försörja sig som skriftställare, främst då som flitig översättare av dramatiska arbeten. Åren 1809–1811 var han också verksam vid P.A. Borgs läroanstalt för blinda och dövstumma. Hustrun avled 1810, och Altén måste sedan ensam dra försorg om de tre minderåriga barnen.
Altén skulle från slutet av 1790-talet översätta en stor mängd dramatiska arbeten, främst verk av samtida tyska och franska författare. Dramatiken trycktes sällan i bokform och de skriftliga beläggen är idag mer tillfälliga än regelmässiga, varför man inte med säkerhet kan säga exakt hur många pjäser Altén översatte. Omkring åttio dramatiska titlar har idag kunnat identifieras som hans. Altén skrev också några egna, tämligen obetydliga dramatiska verk, men det var snarare som översättare han gjorde sig ett namn. Samtiden gav honom likafullt benämningen ”dramatisk författare” – ett tecken på upphovsmannaskapets oskarpa gränser, men också ett uttryck för en vid tiden mycket tillåtande praxis för översättare, regissörer och teaterchefer som ville sätta en lokal prägel på utländska dramatiska verk. Detta kunde ske både på det stilistiska och innehållsliga planet – ibland kunde rentav hela handlingen i ett teaterstycke förflyttas till Sverige. Uttrycket ”fritt översatt” användes ofta och med goda skäl.
Mårten Altén stod nära de framväxande borgerliga scenerna i Stockholm. Han skrev prologer till såväl Djurgårdsteaterns som Nya komiska teaterns invigningar 1801 respektive 1813. Man får utgå från att de flesta av Alténs dramatiska översättningar var rena beställningsverk, vilka uppfördes några gånger eller säsong för säsong; de hade karaktär av brukstexter för snabbt uppförande på Stockholmsteatrarna. Urvalet var tidspräglat och populärt. Teatercheferna fann i Altén en lika kompetent översättare som författare: någon som kunde omvandla ett stoff som varit omtyckt i utlandet så att det hade goda chanser att göra succé också i Sverige. Altén verkade inom ramarna för en översättningspraxis som ställde höga krav på lyhördhet mot de lokala behoven och scenmöjligheterna. Den långa verkförteckningen är i sig ett betyg på hans begåvning vad gäller detta.
Alténs gärning bör ses i ljuset av att teaterintresset ökade starkt under hans livstid – man kan tala om en teatermani hos den växande borgerliga teaterpubliken i det begynnande 1800-talet, något som också ökade behovet av dramatiska översättningar. Gustav III hade närt en dröm om ett storslaget svenskt drama och själv skrivit flera pjäser, men efter kungens frånfälle försvagades de impulser som uppmuntrade de inhemska dramatikerna; istället förnyades den svenska repertoaren genom mängder av översatta pjäser. Man kan betrakta detta som en framväxande populärkultur. De översatta teaterpjäserna var ofta av ett slag att de tillät en betydligt högre grad av identifikation hos den breda publiken, jämfört med de högstämda historiska kungadramerna.
Ett framträdande namn i tidens (och Alténs) dramatiska repertoar var tysken August von Kotzebue, som med sina sentimentala dygdedramer satte sin prägel på hela teaterlivet. Hans pjäser lär ha satts upp ett hundratal gånger på Stockholms teaterscener, varav hälften på de kungliga scenerna som dominerade fram till teatermonopolets upphävande 1842. Den borgerliga teaterscenen i Stockholm stod vid denna tid i bjärt kontrast till den salongsestetik som odlades exempelvis i romantikens Uppsala. Altén verkade i brytpunkten mellan gustaviansk tid och romantik, men tog inte ställning till någondera eftersom han var verksam inom ett tredje kulturellt kraftfällt: den framväxande kommersiella kulturmarknaden, som nu märktes inom såväl teaterlivet som förlagslivet. Altén var litteratör, knappast estet.
Att Uppsalaromantikerna inte uppskattade den populärdramatik Altén översatte framgår av Lorenzo Hammarskölds utlåtande om hans insatser i Svenska vitterheten (1833). Alténs val av original, menar Hammarsköld, ”bero af förläggares nycker eller den likligaste säljbarheten af boken”, han har ”icke öfversatt någon skrift, om hvilken man kan säga, att den var en vinst för vårt språk eller vår Literatur”, däremot har ”alla hans tolkningar i sin mån bidragit till att slappa den allmänna läslusten och sätta skefva föreställningar i omlopp”.
En översättare som ägnar sig åt lättare underhållningspjäser bör förstås inte mätas med den estetiska måttstock Hammarsköld använde, och hans hårda omdömen ”tål att mildras”, anser den levnadstecknare som snart skrev om Altén i V.F. Palmblads Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män (1835). Här tar man istället fasta på att Altén ändå hade god språkkännedom och att hans översättningar ägde ”ledighet och rigtighet”. De dramatiska arbetena, påpekar lexikonet, levde länge kvar på teaterrepertoaren och hans övriga översättningar var flitigt lästa.
Altén översatte också annat än dramatik, och i de förlagsutgivna verken är spännvidden betydligt större – från de första översättningarna av populärfilosofen J.J. Engel i slutet av 1790-talet till det verk som avslutar Alténs översättargärning: Heinrich Zschokkes rövarroman Renskrifvaren, eller Hvem regerar?, utgiven postumt 1832 på Lundströms förlag i Jönköping. Altén översatte historiska, geografiska, filosofiska och politiska texter. I dessa tryckta verk finner man att översättarens namn tydligt skrivits ut på titelbladet. Altén samarbetade bland annat med den mäktiga Lindhska firman i Örebro – i korrespondensen med denna framgår att översättaren rentav diskuterade en eventuell flytt till Örebro för att komma närmare sina uppdragsgivare.
Sina sista år tillbringade Altén hos sin son Victor August Altén i Västsverige. Denne närde också förhoppningar om att kunna ägna sig åt litterära sysselsättningar och översatte bland annat Zschokkes komedi Brandvakterna, men med tiden skulle han istället med klena resultat försörja sig som kontorist och lantbrukare för att slutligen inrätta en undervisningsanstalt för unga kvinnor i Jönköping. Den i familjen som fadern främst samarbetade med var annars dottern Dorothea Altén, gift Dunckel, som under sin uppväxt var faderns högra hand i översättningen av dramatiken.
Mårten Altén avled den 22 mars 1830 efter en längre tids sjukdom. Översättaren gavs en postum honnör på titelbladet till berättelsen Renskifvaren, eller vem regerar? av Zschokke (1832), där det förklaras att detta var det sista arbetet ”av denna omtyckta hand”.
Den gång vår litteraturhistoria börjar ta hänsyn till sina översättare kommer man säkerligen att upptäcka att Altén spelade en viktig roll på den framväxande borgerliga teaterscenen.