Mauritz Boheman, 1858–1908
Mauritz Boheman öppnade under 1800-talets senare hälft den svenska litteraturen mot de romanska språkområden som dittills varit i det närmaste okända i vårt land. Hans digra verklista låter ana att översättandet för honom var både kunskapsväg och kärleksverk, både forskning och födkrok. Vid sin för tidiga död ägnades han varma minnesord främst för sin insats som redaktör för Svenska Turistföreningens årsbok, men han efterlämnade dessutom ett femtiotal översättningar från tyska, engelska, nederländska, franska, spanska, italienska, provensalska och rumänska.
Boheman föddes den 11 juli 1858 på den sörmländska herrgården Geversnäs och räknade både jurister, frimurare och naturvetare bland sina förfäder. Efter läroverksår i Halmstad tog han studenten i Lund, där han blev filosofie kandidat 1883. Under studentåren företog han resor i Tyskland, Frankrike och Italien för språkstudier, varefter han sökte sig till Stockholm där han 1884 blev extra ordinarie amanuens vid Kommerskollegium. Han genomgick provår vid det nybyggda Högre allmänna läroverket för gossar å Norrmalm (1885–1886) och verkade som vikarierande adjunkt i franska och engelska vid Nya Elementarskolan. År 1887 gifte han sig med Ezaline Giron, sedermera översättare och rösträttsaktivist. Under 1887 års båda riksdagar och delvis under riksdagarna 1886 och 1888 var Boheman kanslist i riksdagens första kammare. Han avlade licentiatexamen i Lund 1893 och blev samma år extra ordinarie amanuens vid Kungliga biblioteket; ordinarie 1902. Från 1896 till sin död var Boheman med stor framgång redaktör för Svenska Turistföreningens årsbok. År 1897 disputerade han i Lund med en språkhistorisk avhandling om spansk syntax och blev bibliotekarie vid Kungliga Musikaliska Akademien, där han invaldes som ledamot 1904.
Mauritz Bohemans översättargärning kan sägas följa tre huvudspår: ett romanskt, ett pedagogiskt eller folkbildande och ett populärlitterärt. När han redan vid sjutton års ålder debuterade med en översättningsvolym på Kindvalls bokförlag i Varberg skedde det med beundransvärd spänst och mogen stilkänsla, om än i form av indirekta översättningar via franska av två verk som ursprungligen skrivits på ryska respektive tyska: Ivan Turgenevs novell ”Faust” och Leopold Sacher-Masochs ”Barina Olga”. Bara två år senare utkom han med en översättning från italienskan: Silvio Pellicos Francesca af Rimini, ett skådespel i fem akter. Så följde år av studier och resor innan han inledde sin tjänstemannabana i Stockholm. Översättandet utgjorde emellertid ständigt en viktig bisyssla. Som vikarierande adjunkt på Nya Elementar förväntades han skriva läroböcker och visade sig vara förtrogen med den samtida europeiska reformrörelsen inom undervisning i moderna språk. Han översatte verk av två förgrundsfigurer: Otto Jespersens Kortfattad engelsk grammatik för tal- och skriftspråket (1885) och Felix Frankes Phrases de tous les jours. Jemte öfversättningar, noter och ljudlära (1887). Medan Boheman arbetade vidare på sin licentiatavhandling om Cervantes språk och arbetade som deltidskanslist i riksdagens första kammare gav han också ut Kortfattad lärobok i spanska språket (1889).
Redan 1884 hade Mauritz Boheman givit sig i kast med underhållningslitteraturen och översatt sagolitteratur av Carmen Sylva, drottning Elisabeth av Rumänien, som skrev på tyska: de båda utgåvorna En bön och Lidandets jordevandring gavs ut samma år av Philip Lindstedts Förlag i Lund. Åren 1889–1902 kulminerade översättarbanan med en förbluffande produktivitet som vore lättare att förstå om vi får anta att hustrun Ezaline Boheman var delaktig i den – hon översätter parallellt verk av Jerome K. Jerome, Rudyard Kipling, Alfred de Musset med flera. Verklistan från dessa år upptar ett fyrtiotal översättningar från en lång rad språk. Titlarna tillhör vitt skilda genrer: historia och samhälle, sagosamlingar, populärvetenskap, biografier, underhållningsromaner, musikhistoria, dramatik och trubadurlyrik. Det som eftervärlden främst minns bland dessa många omfångsrika verk är väl Bertha von Suttners Ned med vapnen! (1890) och Rudyard Kiplings Hafvets hjältar (1897). Bortglömd idag är exempelvis den då uppmärksammade översättningen av Ernst von Wildenbruchs noveller och humoresker i två band (1889–1890).
Typiskt för tiden är att Bohemans insatser sällan uppmärksammades i recensioner annat än med en slätstruken eller till intet förpliktigande kommentar om att ”öfversättningen är ledig och förtjenstfull” (Aftonbladet 10/10 1889) eller att den ”är naturligtvis öfver allt beröm” (Göteborgs-Posten 28/6 1894). Talande för synen på vilken ”trohet” översättaren ska eftersträva visavi originalet eller läsarna är mottagandet av Kipplings Hafvets hjältar. Kipling introducerades mycket intensivt under dessa år och förläggarna tävlade om att få ut hans verk – Bohemans översättning var den femte volymen bara 1897. Flera skribenter ansåg dock att Hafvets hjältar var något mattare än de mer dramatiska föregångarna. I Aftonbladet 18/11 1897 menar recensenten att översättaren gott hade kunnat förstärka färgerna en aning för att få till ”ett något kraftigare och mer karakteristiskt språk.” Detta ansågs uppenbarligen höra till översättarens plikter.
Mauritz Bohemans omvittnade kärlek till de romanska språken, främst spanskan och provensalskan, kom en tid att stå tillbaka för översättningar av nyutkommen litteratur för en bredare publik, exempelvis Caine Halls Ett lifs historia (1894) och Max Pembertons Kapten Black (1895). Det hindrade dock inte att han under denna hektiska period också översatte Juan Valera y Alcalá-Galianos roman Pepita Jiménez (1894) och blev den förste i landet att översätta rumänsk skönlitteratur i volymen Från Rumänien. Noveller af Nicolas Gane och Joan Slavici (1895). Ur den nyprovensalska prosan översatte han också Felix Gras historiska roman De röda från södern (1896). Som så ofta då det är fråga om en introduktion av en relativt främmande litteratur lades tonvikten i flera av utgåvorna vid berättelsernas förmenta representativitet för en hel kultur. Således utgör till exempel de rumänska novellerna enligt förordet ”ypperliga folklifsskildringar” och ”glänsande bondnoveller”, vilka ”gifva en trogen återspegling af den nationella anden”. Det exotiserande anslaget märks också i urvalet, som i Nicolae Ganes ”Sjanta”:
Långt inne i skogen, mellan tvänne djupa klyftor – ett riktigt tillhåll för röfvare och vargar – brann en eld, kring hvilken tolf män voro lägrade på marken och höllo rådplägning med hvarandra. Deras ända till ögonbrynen neddragna hvita fårskinnsmössor, de med svarta snören prydda kapporna af hvitt fristyg, hvilka de buro kastade öfver ena skuldran, handtagen på knifvarna, som stucko upp ur stöfvelskaften, och pistolernas stålmynningar, som blixtrade från läderbältena, förlänade dem ett så vildt utseende, isynnerhet då man såg dem så där nattetid belysta af eldskenet.
Nästa anhalt längs det romanska spåret var Bohemans nämnda doktorsavhandling om spanskt medeltidsspråk, Om bruket af konjunktiven hos Gonzalo de Berceo. Sedan följde översättningen av Pedro Antonio de Alarcóns Den trekantiga hatten (1900). Samme författare översatte han också för dagspressen, bland annat novellen ”Klostersystern”. Det märks överhuvudtaget ett ökande intresse för den spanska litteraturen i Sverige under dessa år, vilket ingår i en påtaglig breddning av den svenska översättningslitteraturens upptagningsområden. Den ryska litteraturen hade haft sitt genombrott under 1880-talet, och under 1890-talet följde den italienska, den nyprovensalska och de iberiska litteraturerna. I recensioner av den mycket uppmärksammade Pepita Jiménez märks dock att svenska skribenter ofta känt sig främmande för åtminstone den spanska litteraturen, vilken uppfattades som oerhört exotisk. Återkommande är åsikten att spanska författares verk främst skulle vara njutbara för spanjorer, inte för nordbor, och ofta anförs förmenta skillnader i ras och ”kulturståndpunkt” som skäl till denna oförståelse:
I sanning i litteraturen spanjorer och portugiser äro alltför litet realister, alltför subjektiva i uppfattning och framställning, alltför breda och högtrafvande i stilen, för att kunna njutas af nordens hyperkritiska och måttfulla folk. (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 30/6 1894)
Efter sekelskiftet fortsatte Boheman med översättningar av Joseph Bédiers bearbetning av den fornfranska Romanen om Tristan och Isolde och av en nyfransk bearbetning av Sagan om riddar Huons av Bordeaux underbara äfventyr, om den sköna Esclaramonde och om den lille elfkonungen Oberon (båda 1902). Han blir den förste i landet som på allvar studerar den nyprovensalska rörelsen, bland annat i essän ”Hufvuddragen af den nyprovensalska vitterhetens historia”, som översätts till franska och renderar honom medlemskap i Frédéric Mistrals Félibreförbund.
Trots dessa insatser bildade romanisten Boheman inte skola. I stället nådde hans ”vidsträckta intressen, säkra smak och mogna konstnärliga omdöme” sin lyckligaste förening i STF:s årsskrift, som under hans tolv redaktörsår mer än tredubblade sin upplaga. Kanske vinner Mauritz Boheman även en annan sorts odödlighet med sin ofullbordade tolkning av den fornfranska sagan ”Aucassin et Nicolette”, deponerad på universitetsbiblioteket i Uppsala. Den översättningen är enligt våra dagars expertis ”noggrann, och kongenial med originalet, och skulle mycket väl ha kunnat vara grunden för en tilltalande utgåva för en större publik” (Marianne Sandels, privat brev till artikelförfattaren, 2012).
Mauritz Boheman gick bort den 23 januari 1908.