Modern världslitteratur

Modern litteratur, vol. 27.

När andra världskriget gick mot sitt slut lanserade Natur och Kultur serien Modern världslitteratur (1943−1946). Utgivningen fyllde ut pausen mellan två avsnitt av den långa serien Levande litteratur, inledd 1925 och återupptagen 1957. Den nya serien hade mindre bredd i fråga om genrer, språk och epoker än Levande litteratur. Med modern avsågs perioden från 1800-talets mitt till första världskriget och med världslitteratur förstods icke-nordisk prosa på europeiska språk.

För urval och redigering svarade Knut Hagberg, litteraturvetare och kritiker, och Eugène Napoleon Tigerstedt, litteraturprofessor i Helsingfors, från 1948 knuten till Natur och Kultur som litterär rådgivare. Åren 1956−1973 var Tigerstedt professor i litteraturhistoria vid Stockholms universitet. Hans insatser på förlaget innefattade också Svensk litteraturhistoria i ett band 1948 och Ny illustrerad svensk litteraturhistoria i fyra band 1955−1957, för vilken han var huvudredaktör.

Modern världslitteratur omfattade trettio bokvolymer indelade i tre grupper om tio i varje. Antalet titlar var 42. I några fall sträcker sig en titel över två volymer, exempelvis Thomas Manns Buddenbrooks (II:19 och II:20), medan fyra tyska verk ryms i ett band (Mörike, Stifter, Storm och Heyse i III:26).

De flesta titlarna utgavs i befintliga äldre översättningar. Det gällde exempelvis Thomas Hardys Hemkomsten (översatt av August Brunius), W.H. Hudsons Det blodröda landet (Karin Jensen), Gontjarovs Oblomov och Turgenevs Fäder och söner (Hjalmar Dahl), Emily Brontës Stormvindar (Ada Werin) och Anatole Frances Drottning Gåsfot (Hjalmar Söderbergs översättning bearbetad av Walborg Hedberg och E.N. Tigerstedt). Till nyöversättningarna hörde Charlotte Brontës Jane Eyre av Ingegärd von Tell, Kiplings Höglandsbilder och Joseph Conrads Lord Jim av Nils Holmberg, Gabriele d’Annunzios Elden av Agne Hamrin och Paul Heyses Den siste kentauren av Monica Wasastjerna.

Inte oväntat dominerade översättningarna från engelska, 20 stycken. Från franska och tyska är vardera åtta verk överförda, från ryska tre och från holländska, italienska och polska vardera ett. Av de 42 översättningarna har 15 gjorts av kvinnor och 27 av män.

Fylliga introduktioner

De introduktioner som ingick i varje volym skrevs främst av Hagberg (15) och Tigerstedt (17). Artur Lundkvist stod för två (Multatuli och Trollope), därtill kom två efterord med andra upphovspersoner. Dessa essäer är genomgående fylliga och präglas av en strävan att foga in verken i författarnas livsöden och litterära utveckling. De historiska sammanhangen ges stor uppmärksamhet liksom verkens mottagande hos publik och kritik. Romantik, realism och naturalism är oftast de begrepp med vilka man söker karakterisera verken litterärt. Om Wilhelm Raabe sägs exempelvis att han gynnades av den naturalism som kom att prägla 1880-talet. Tillsammans med Theodor Storm och Theodor Fontane hörde han därför till de få äldre som uppskattades av en yngre generation och fick klassikerstatus.

Ryssen Turgenev undflyr entydig politisk och stilmässig placering och beskrivs av Tigerstedt som ”fronderande flanör”, därför omstridd både bland konservativa slavofiler och radikala nihilister. Realism och naturalism räcker inte för att karakterisera detta författarskap. Psykologisk sannolikhet betydde mer för Turgenev än entydig social kritik.

Något liknande gäller Tjechov, som visserligen stod under inflytande från naturalisterna men utvecklade en impressionistisk stämningsskildring som skilde sig från fransmännens ”handlingsrikare” prosakonst. I hans bitterhet och förtvivlan lever enligt Tigerstedt ”känslor och stämningar som besjälat det ryska samhället decennierna före revolutionen. Sitt klassiska uttryck har de fått i Tjechovs verk”.

Kvalitet och förströelse

Förlaget närmade sig läsarna med vad man hävdade var sitt största skönlitterära företag någonsin genom att försäkra att det skulle ge ”det bästa av de bästa” ur den aktuella epokens utgivning och därför vara en förening av litterär kvalitet och förströelse. Detta tema blev genomgående i presentationen. Pressen höll med. Ivar Harrie skrev att ”man befinner sig hela tiden i litteraturhistoriens fina kretsar och får ändå umgås med riktiga romaner” (Dagens Nyheter 11/10 1943).

Fredrik Böök gick på samma linje men var utförligare. I sin anmälan av seriens första volym, Charlotte Brontës Jane Eyre, poängterade han romanens popularitet genom myckenheten blod och mord men noterade att den också har andra förtjänster, inte minst en hård realism (Svenska Dagbladet 26/10 1943). Böök recenserade hela elva volymer i serien under åren 1943−1947. Ofta, men långtifrån alltid, gav han entusiastiska rekommendationer. Galsworthy fick till exempel omdömet att han är en nobel människa (som fått Nobelpriset) men har en uppstyltad och enformig stil. Om bröderna Goncourts Hennes andra jag fastslog Böök helt enkelt att ”ett diktverk är det inte”. Hardy och Hearn gjorde honom däremot entusiastisk genom folklig mustighet och ”geografisk romantik”.

Översättningarna kommenterades nästan aldrig. Ett undantag var Hjalmar Söderbergs översättning av Drottning Gåsfot — som Böök fann ”förträfflig”. Ett annat var Hjalmar Dahls Tjechovöversättning som sägs göra novellerna fullt njutbara — utan att detta ges närmare motivering. En enstaka gång anför Böök en konkret detaljanmärkning.

Lansering i tidens anda

Trots den uppmärksamhet Fredrik Böök ägnade serien blev nog efterfrågan inte som förlaget hade hoppats. I Dagens Nyheter fick ingen titel någon egen anmälan. Ett skäl till det förströdda bemötandet var troligen att det ju inte handlade om nya verk, sällan ens om nya översättningar. Därtill kom att det fanns ett rikt utbud av klassiker från andra förlag på bokmarknaden.

Antagligen fanns också ett samband med att det i urvalet saknades verkligt kända verk. Ingen titel fanns av vare sig Tolstoj eller Dostojevskij, ingen av Dickens, ingen Flaubert, ingen Mark Twain eller Melville. I stället framhävdes en del för allmänheten mindre bekanta tyska författare från 1800-talets senare del.

För att höja intresset litade förlaget till dagspressannonsering, vilket var gängse vid denna tid. Vissa dagar trängdes recensionerna nästan ut av reklam på tidningarnas boksidor. Förlaget satte in många både större och mindre annonser för sin serie. En rad småannonser vittnar på ett intressant sätt om tidens anda.

”Kaffesurrogat tycker ni inte om och inte litteratursurrogat heller, förmoda vi. Tag äkta vara: Modern Världslitteratur” (Dagens Nyheter 1/11 1943), kunde det heta, eller ”Ni blir faktiskt intelligentare om Ni läst serien Modern Världslitteratur. Det tillhör allmänbildningen att ha tagit del av dessa verk, som det endast är ett nöje att läsa” (Dagens Nyheter 3/11 1944). Också kvinnorna tillhölls att intressera sig för bestående värden: ”Bildad kan man omöjligt kalla en kvinna som ej läst världslitteratur” (Dagens Nyheter 4/11 1944). Att Natur och Kultur med sina folkbildande ambitioner stod för klassiska bildningsideal, i kontrast mot den moderna populärkulturen, blev tydligt i reklamslogans som denna: ”Tyvärr håller sig svenska folket alltför ofta till skrivkonstens swingpjattar i stället för till litteraturens mästare” (Dagens Nyheter 1/2 1945).

Att verka för upplysning — och därigenom för demokrati — var den grundläggande förlagsidén för Natur och Kultur och den hade manifesterats i utgivning av en lång rad verk och småskrifter. Man kände plikt att erbjuda läsarna kunskap och man förutsatte att dessa också önskade bilda sig.

En pendling mellan vädjande och krav präglade ofta tonläget: ”Bokförlaget NATUR och KULTUR har under 25 års tid, efter måttet av sina krafter, sökt medverka till att så många hem som möjligt skulle få del av den levande ande som goda böcker föra med sig. […] Bered dem en liten plats i Edert hem.” (Svenska Dagbladet 30/3 1947).

Modern världslitteratur skall ses i detta sammanhang.