Niklas Hans Thomson, 1793–1874
N.H. Thomson föddes den 8 november 1793 som äldste son till Hans Thomas Niklasson, handelsman i Malmö, i dennes äktenskap med kusindottern Anna Margaretha Thomson. Båda föräldrarna hörde således till samma gamla ansedda malmöitiska köpmannasläkt. Några närmare upplysningar om N.H. Thomsons skol- och utbildningsgång finns inte, men karaktären på hans senare verksamhet vittnar om att han fick en boklig och språklig bildning, samtidigt som familjetraditionerna gav hans verksamhet en tydligt kommersiell inriktning.
I unga år började Thomson arbeta som bokhållare men tog som tjugoåring värvning vid kungens eget regemente för att delta i fälttågen i Tyskland och Norge 1813–1814 och avancerade då till fanjunkare innan han återvände till Malmö.
År 1822 gav Thomson ut sin första katalog över egen lånbiblioteksrörelse och året därpå ansökte han hos Hovkanslersämbetet om tillstånd att etablera bokhandel i Malmö. Därefter kom han att fungera som bokhandlare, boktryckare, lånbibliotekarie och tidningsutgivare i hemstaden. Thomson var tämligen ensam som etablerad bokhandlare i Malmö. Staden liknade mest en större by (drygt 8 000 invånare 1825), med hästar och kor betande på torgen och en begränsad marknad för kommersiell litterär verksamhet. Likafullt startade Thomson 1827 ett boktryckeri, där han tryckte sin veckotidning Allehanda (Malmö Allehanda), sannolikt med stöd från välbärgade släktingar och vänner. Mot slutet av 1820-talet hade han således säkrat en central position i stadens kulturella liv såsom ägare till den enda mer ordnade bokhandeln med lånbiblioteksverksamhet, samt till tryckeri och tidning.
Thomson fattade ändå beslutet att lämna sin hemstad för att försöka sig på boktryckarens yrke i Stockholm. Efter flytten 1831 anlade han ett nytt tryckeri, som från 1838 låg i hans eget hus vid Ladugårdslandstorg (nuvarande Östermalmstorg). Till det Thomsonska tryckeriet, som inledde sin verksamhet 1831, kopplade han en egen förlagsverksamhet med skönlitterär inriktning. I Stockholm skulle han snart tillhöra en av de verkliga profilerna inom den snabbt framväxande kommersiella bokförlagsverksamheten. Han blev bland annat god vän med biblioteksmannen Adolf Ivar Arwidsson och författarna Karl August Nicander och Gustaf Henrik Mellin.
År 1835 sjösattes det som skulle bli Thomsons mest kända och framgångsrika förlagsartikel – Kabinetsbibliotheket af den nyaste litteraturen. I Kabinetsbibliotheket (1835–1844) och dess fortsättning Nytt Kabinetsbibliothek (1845–1846) utkom 119 skönlitterära titlar, varav cirka en fjärdedel var svenska originaltexter. Resten utgjordes av översättningar, en slagsida som var särskilt stark under de första åren. Här publicerades flera av tidens kända europeiska författare: populära namn ur den engelskspråkiga litteraturen och fransmän som Victor Hugo och Alexandre Dumas, men också en stor mängd mindre bekanta författare som gått den huvudsaklige konkurrenten Lars Johan Hierta förbi. En senare klassisk titel som Kaptenens dotter av Aleksandr Pusjkin fick till exempel 1841 sin första svenska version i Kabinetsbibliotheket i översättning av Otto Adolf Meurman. Fördelningen mellan källspråken var också mer varierade än i Hiertas Läsebibliothek, där engelskans och franskans dominans var större. Vid sidan av de vid tiden ovanliga inslagen av ryska verk märks här också en rad översättningar från danska – bland annat Andreas Nicolai de Saint-Aubain översattes flitigt, samt enstaka titlar av välkända författare som H.C. Andersen och Thomasine Gyllembourg. Thomsons urval var mer differentierat och personligt än hos Hierta, där utgivningen var mer fabriksmässig.
För ungefär hälften av de översatta titlarna har översättarna kunnat fastställas. Det rör sig sammanlagt om tretton översättare – mycket färre än vad Hierta höll sysselsatt i sitt Läsebibliothek. De flesta belagda översättarna verkade 1835–1838, då översättningsverksamheten var som livligast. Flest översättningar gjorde N.H. Thomson själv (med sammanlagt åtminstone 17 titlar från framförallt danska och tyska), Thure Gustaf Rudbeck och Per Olof Bäckström. Thomson skrev även själv några skönlitterära texter, varav två ingick i häftesserien.
Att Thomson hade så få översättare i sitt stall kan ha berott på hans vilja att hålla nere översättningskostnaderna genom att göra arbetet själv. I jämförelse med Hiertas översättarstall märks också att Thomson höll sig med få kvinnliga översättare. Förlagets översättningsverksamhet framstår som en tämligen intern angelägenhet med den ekonomiska effektiviteten som ledstjärna. Om Thomson inte delade ut översättningsuppdragen till någon av sina närmaste vänner tog han på sig arbetet själv. Den viktigaste förklaringen består i att antalet översättningar var lägre här än hos Hierta, men det speglar nog också Thomsons mer intima och ekonomiskt sparsamma sätt att hantera utgivningen.
Översättarna framträdde aldrig med namn på titelbladen utan förblev anonyma – med några speciella undantag. Ett sådant var översättningen av Schillers tragedi Orleanska jungfrun (1837) som hade översättaren Karl August Nicanders namn på titelbladet, vilket antyder att prestationen uppfattades som mer konstnärlig än de vanliga översättningarna, som en betydelsefull tolkning av en ”riktig” författare. Thomson själv valde att uppträda utan namn i såväl översättningssammanhang som i eget författande.
En annan nämnvärd översättare var Per Olof Bäckström, som utförde fyra strategiskt viktiga och tungt vägande titlar i upptakten till häftesserien. Den första – Den legitime och republikanerne (1835) av Charles Sealsfield (pseud. för den österrikisk-amerikanske författaren Karl Anton Postl) – gav upphov till ett irriterat utspel från Hierta, som inte önskade se några konkurrenter. I marknadsföringen av verket hade Thomson starkt betonat verkets amerikanska ursprung framför det europeiska, sannolikt för att ge serien ett modernare och mer lockande intryck. Hierta var dock inte sen att i Aftonbladet (28/11 1835) poängtera att det här var fråga om en sekundäröversättning och att Thomsons första utgåva inte alls var översatt från originalet ”utan från en Tysk öfversättning deraf”. Att sätta en europeisk stämpel på Thomsons första arbete ingick som ett drag i Hiertas försök att utmåla Thomson som en gammeldags förläggare, dåligt orienterad bland författarna på modet.
Viktig för Thomsons möjligheter att driva sitt Kabinetsbibliothek var att han lyckades knyta Emilie Flygare Carlén till förlaget – hela 13 av hennes framgångsrika verk publicerades av Thomson. Från början av 1840-talet gav han ut alltfler svenska originalförfattare – flera av dem kvinnor. Flygare-Carlén inledde senare ett samarbete med konkurrerande förläggare, men Thompson gjorde ett försök att koppla ett nytt grepp om den svenska skönlitteraturens populära författare i och med häftesserien Nya Svenska Parnassen (1847–1848). Där fick han återigen möjlighet att publicera två romaner av Flygare-Carlén tillsammans med verk av bland annat Carl Jonas Love Almqvist och Auguste Blanche. Detta blev den storstilade finalen på Thomsons förläggarbana. År 1848 lade han ner tryckeriet och förlagets utgivning begränsades snabbt till ett fåtal egna artiklar. Thomson flyttade successivt tillbaka till Malmö efter 1851 och 1856 såldes förlaget till Adolf Bonnier.
Efter den intensiva och på många sätt lyckosamma tiden i Stockholm framlevde Thomson sin ålderdom som lånbibliotekarie i Malmö. Det var med nostalgi han såg tillbaka på tiden i Stockholm. I ett brev från januari 1864 till sin gamle litteratörvän från Stockholmsåren, den skånske prosten Gustaf Henrik Mellin, beklagade sig Thomson över att han saknade den ”vänlighet, förtrolighet och jemnlikhet jag var vand vid i Stockholm [---] jag finner mig tvungen och liksom stående under ett slags förmyndarskap, som förefaller mig odrägligt”.
Thomson gick bort den 18 mars 1874.