Nils-Börje Stormbom, 1925–2016

Foto: Privat

Yngve Nils-Börje Stormbom föddes den 26 september 1925 i Vasa som son till kemisten och driftchefen Berndt Yngve Stormbom och dennes hustru Sally Irene, född Bro. Han dog i samma stad den 26 november 2016 vid 91 års ålder.

Efter att ha tagit studenten vid Vasa svenska lyceum 1945 studerade Stormbom vid Svenska medborgarhögskolan, där han avlade socionomexamen 1947. Under åren 1947─1951 verkade han som teater- och litteraturkritiker vid Vasabladet. År 1951 blev Stormbom kulturredaktör på Hufvudstadsbladet och innehade denna tjänst intill 1964; därefter var han Vasabladets korrespondent i Helsingfors 1964─1966. Under åren 1966─1971 var Stormbom chef för Rundradions långsiktsplan och generalsekreterare för Nordvisionen 1971─1975. Han var också chefredaktör för kulturtidskriften Nya Argus 1966─1974 och var stiftande medlem av kulturtidskriften Horisont.

Från 1975 var Stormbom fri författare och översättare och spelade samtidigt en fortsatt aktiv roll i Finlands kulturliv. Han var till exempel ordförande för Lilla teaterns styrelse 1967─1979. Tidigare hade han varit medlem i styrelsen för Finlands svenska författarförening 1957─1967, viceordförande i Finlands kritikerförbund 1959─1968 och medlem i Nordiska rådets litteraturprisnämnd 1965─1973. Stormbom skrev tre diktsamlingar: Fragment (1950), In memoriam (1953) och Notiser (1966), essäsamlingen Pejlingar (1973), samt en monografi om Väinö Linna (på finska 1963, på svenska 1964). Han skrev också en omfattande biografi över Edvin Sundqvist, Vasabladets ägare, som dömdes till fängelse för att ha kränkt Adolf Hitlers ära.

Som översättare koncentrerade Stormbom sig nästan enbart på finskspråkig litteratur, mestadels romaner och saklitteratur. Han blev känd i synnerhet för sina högt uppskattade översättningar av Väinö Linnas romaner: Okänd soldat (1955), Mörk kärlek (1956), Högt bland Saarijärvis moar (1959), Upp, trälar (1960) och Söner av ett folk (1962). De tre sistnämnda romanerna ingår i Linnas trilogi Här under Polstjärnan; de svenska deltitlarna förekommer inte i originalet men kan synas väl motiverade med hänsyn till trilogins innehåll.

I sin artikel ”Att syssla med det omöjliga” har Stormbom behandlat sina översättningar av Linnas verk, där särskilt dialekterna framträder som den största svårigheten. Yrjö Varpio beskriver i en studie översättarens lösning av de dialektala svårigheterna i Okänd soldat på följande sätt:

De två centrala personerna, Hietanen och Rokka, talar finlandssvenskans två klart från varandra skiljande dialekter, Hietanen den söderbottniska Gamlakarlebytraktens dialekt, Rokka östernyländska Borgåtraktens dialekt, medan de andra personernas tal är stämt med hjälp av militärslang och mindre provinsialismer.

Dialekterna var ett problem också för Linna. I Okänd soldat hade han till en början pendlat mellan det dialektala språket och skriftspråket; förläggarens dialektexperter gjorde däremot ingrepp i texten i riktning mot ett mer renodlat dialektalt språk. Linna själv var av den åsikten att replikerna i deras äkta dialektform avvek för mycket från textens allmänna karaktär och drog även i trilogin mot en mellanform av dialekt och skriftspråk. I sina översättningar av Polstjärnetrilogin tog Stormbom hjälp av språkexperterna Åke Granlund och Sven-Olof Högnäs och renodlade de finlandssvenska dialekterna till det yttersta. Resultatet, enligt Stormbom själv, var att de blev ”för genuina” och fick till följd att de i vissa stycken blev svåra att förstå för läsare i Sverige. Detta påpekade bland andra Sten Selander i Svenska Dagbladet (19/9 1955):

En rikssvensk tycker kanske att översättarens omsorger gått väl långt, eftersom man ibland inte ens med hjälp av ordlistan i slutet på boken kan fullt begripa vad vederbörande säger. Det vore dock otacksamt att klaga över en sådan småsak, när Stormbom eljest åstadkommit en tolkning som är originalet fullt värdigt. Och det vill i detta fall säga mycket.

Olof Lagercrantz var inne på samma spår i Dagens Nyheter (19/9 1955):

För översättaren, N.B. Stormbom, har dialekterna betytt stora svårigheter, som han på ett lysande sätt bemästrat, liksom hans översättning över huvud är värd beröm. Stormbom har gripit till ett antal finlandssvenska dialekter, där det inte alltid är lätt att följa med i svängarna, men som äger en mustig och jordnära klang.

Stormbom var medveten om att greppet att använda utpräglade finlandssvenska dialekter skulle kunna få rikssvenska kritiker att rynka på näsan. I sin artikel om sina Linnaöversättningar skriver han:

Jag minns speciellt en sådan person: den numera döda kritikern och essäisten Holger Ahlenius, själv en fin översättare av fransk litteratur. Likt en annan Cato upprepade han så snart han fick en chans att finlandssvenska översättningar bör bannlysas. Vad man skulle ersätta dem med när det gällde tolkning av finsk litteratur glömde han att tala om.

Stormbom betonar den utmanande skillnaden mellan finska och svenska:

[…] allra mest problematiskt är det faktum att finskan är ett rikare språk än svenskan; rikare på nyanser, varianter och synonymer. Där en finsk författare elegant varierar kan det vara nästan hopplöst för hans svenska översättare att undgå intrycket av monoton upprepning eller att hitta på en motsvarighet till en eller annan fin nyans – därför att någon sådan motsvarighet helt enkelt inte finns.

Nils-Börje Stormbom översatte också ett antal andra finska klassiker, såsom Mika Waltaris Felix den lycklige (1958) och Lauri Viitas Morän (1965). Nämnas bör också två stora romaner av Joel Lehtonen, vilka hör till Stormboms mest ambitiösa översättningar: Putkinotko. Berättelsen om en lat spritlangare och en dum herreman (1973) och Den förälskade krymplingen, eller Sakris Kukkelman, en fattig bolsjevik (1993). Stormbom översatte även verk av bland andra Aapeli (pseudonym för Simo Puupponen), Eeva Joenpelto, Eino Leino, Veijo Meri, Juhani Peltonen och F.E. Sillanpää samt en samling av president Urho Kekkonens brev och en festskrift till Väinö Linna. Han försvenskade också Hannu Salamas Midsommardansen (1965), en roman som ledde till rättegång, i vilken Salama och hans förläggare dömdes för gudsförsmädelse. Tillsammans med Lars Huldén översatte Stormbom Arvo Salos musikdrama Lappo-operan (1968; musik Kaj Chydenius), vilket behandlar den så kallade Lapporörelsen på 1930-talet och som väckte stor uppmärksamhet under studentoroligheternas tid på 1960-talet. Stormbom var en av de viktigaste översättarna av radiopjäser i Finland, och redigerade dessutom antologier av finska dikter.

Nils-Börje Stormbom var gift med bibliotekarien Anja Stormbom, född Piilikangas. Deras äktenskap varade nästan sjuttio år. Stormbom belönades med Hélène och Walter Grönqvists översättarpris (1961), Finlands svenska publicistförbunds hederspris (1964), Topeliuspriset (1964), Längmanska priset (1966), Sveriges Författarfonds premium till personer för belöning av litterär förtjänst (1971), Statens översättarpris för översättare av finsk skönlitteratur (1974), Harald och Jenny Neovius pris (1974, för essäsamlingen Pejlingar) och Eino Leino Sällskapets pris (1977). Han tilldelades Pro Finlandia-medaljen 1971 och professors namn 1978.