Nils Hufwedsson Dal, 1690–1740
Nils Hufwedsson Dal föddes den 19 januari 1690 i Borås, som son till rådmannen Hufwed Nilsson och Maria Andersson Kämpe. Fadern gick bort medan Nils ännu var mycket ung. Han inskrevs 1697 i Skara skola och avslutade där sina gymnasiestudier 1707; samma år på hösten blev han student i Uppsala och anslöt sig till Västgöta nation. I Uppsala studerade han bland annat historia och juridik. År 1710 avlade han sin första examen som respondent på preses Erik Benzelius edition av Margareta Clausdotters krönika om heliga Birgitta släkt, med översättning och kommentarer. Genom Benzelius skaffade sig Dal under tiden arbete vid universitetsbiblioteket och bistod honom med kollationering och avskrivning av bibliotekets handskrifter. Hans utsökta känsla för antikvariska böcker och hans stora handskriftskunnande kom senare väl till pass när han ofta anlitades som expert eller mellanhand vid bokförvärv av kända samlare. Men när pesten hotade Uppsala drog sig Dal tillbaka till Borås. Här samlade han kulturhistoriskt betydande material till sin avhandling om Borås historia, Boërosia. Arbetet tog åtta år, utkom 1719 och översattes samma år till svenska av honom själv.
Under hela sitt liv fann sig Dal i ekonomiskt trängda situationer och han förde en ständig auskulterande tillvaro som informator i humanistiska ämnen, lärt biträde och bibliografisk expert åt ämbetsmän och förmögna. Trots att Dal var omvittnat idog och bred i sin lärdom ska hans benägenhet till vidlyftig spritförtärning ha hindrat honom från någon fast anställning; hos somliga fick han därför smeknamnet ”Huvudlös”. Istället anlitades han bara tillfälligt, bland annat som informator hos generalmajoren Magnus Palmqvist och åt hovmarsalken Gustav Rålamb, i vars handskriftssamling han skulle göra värdefulla undersökningar av Sveriges historia. Som J.F. Peringskjölds privata biträde bidrog han till att med stor framgång iordningställa antikvitetsarkivet. Under sin tid i arkivet skulle han också skriva av och översätta många av de isländska sagorna.
Tack vare Dals kanske enda betydande inkomst i livet – ett stipendium från universitet i Uppsala med villkoret att göra studieresor i utlandet – tog han sig först till Köpenhamn, där han genomgick stora boksamlingar för Benzelius räkning och därefter under våren och sommaren 1723 till England. Han övade sig i engelska och fick insyn i landets bibliotek och många privata boksamlingar. Dal lär ha haft en särskild fallenhet för att identifiera viktiga utländska verk som kunde vara intressanta för den svenska kulturella miljön.
Hufwedsson Dals encyklopediska kunnande och pedagogiska ambitioner skulle resultera i en rad skrifter och översättningar. År 1725 utkom hans Betänkjande om en ung herres information, ett slags handledning i hur man praktiskt går tillväga för att bäst inhämta kunskap. I samma anda översatte han Cornelius Nepos Om the grekiska och andra förtreffeliga hjeltars lefwerne och bedrifter, utgiven anonymt 1730 för den svenska skolungdomens undervisning. Ett sent upptäckt brev från Dal till Benzelius från december 1730 kunde senare bekräfta Dal som översättare av skriften. För skolungdomen översatte han även Plutarchos Rådslag om barnatuchtan (1738), vars grekiska originaltext sedan 1693 års skolordning användes i undervisningen i grekiska.
En pionjärinsats på det engelskspråkiga och filosofiska området blev Dals översättning av Francis Bacons skrifter. Bacons encyklopediska verksamhet motsvarade i stor utsträckning Dals egna strävanden; mellan september 1726 och mars 1727 utkom med vanligen ett ark i veckan hans översättningar av Bacons essäer, samlade under den svenska titeln Lord Verulams Uprichtiga utlåtelser angående sedor, regering och hushåll, eller Kärnan af alt. Utgivningsförfarandet liknade de på den tiden i England mycket populära så kallade moraliska veckoskrifterna. Dal fortsatte med ytterligare två översättningar av Bacon: Lord Verulams Påminnelser wid förefallande måhl, i anledning af utsökta wissa kärnspråk utur konung Salomos böcker (1729) och Riddarens Francis Bacons betraktelser. 1. Om spådomar. 2. Om all tings förwandling. 3. Huru en må tiltaga i thet goda (1736).
Dal svarade även för en sagoöversättning från isländska vars äkthet länge var omtvistad och som av modern forskning har blivit identifierad som ett falsifikat. Dal ska under sin vistelse i Köpenhamn ha kommit över några isländska manuskript, där ”Krembres saga Gautakonungs ok Åka Sviakonungs” låg bifogad. Dal gjorde en avskrift, skickade originalmanuskripten med fartyg till en boksamlare i Sverige, varvid fartyget förliste och manuskripten gick om intet. Dal översatte sedan sagan från sin egen avskrift men uttryckte själv i företalet sina tvivel om sagans äkthet. Dal kan mycket väl att ha köpt manuskriptet i god tro; under alla omständigheter återspeglar hela förloppet Dals outtröttliga iver att bevara, förmedla och sprida äldre skrifter och tankegods ‒ ”på swenska färgor afmålat”, som han själv uttryckte det i en av sina översättningar.