Svenskt översättarlexikon

De biografiska uppgifterna om Olga Aspelin är ytterst knapphändiga. Hon föddes den 18 juni i Helsingfors av ryska föräldrar. Fadern, Ivan Salamatin, var arkivarie på generalguvernörens kansli; modern Natalias flicknamn var Vinogradoff. Man kan anta att hon i likhet med sin bror, translatorn Konstantin Salamatin, gick i svensk skola och i praktiken var helt tvåspråkig. År 1866 gifte hon sig med handlande Ferdinand Aspelin, som avled 1877. Sin översättarverksamhet började hon efter makens död. Åren 1885–1889 fungerade hon som kassör i Finsk Qvinnoförening, i vars antologi Excelsior (1885) hon publicerade en egen novell. ”På kyrkogården” är en medkännande skildring av en fattig änkas trångmål vid sonens död. Medlen till hans kista måste hon samla in hos sina lika fattiga släktingar efter det att det rika justitierådet vägrat att hjälpa. I sista scenen täcks alla gravar av snö: inför döden är alla jämlika. Aspelin dog den 24 januari 1910 i Stockholm och är begravd på Norra begravningsplanen i Solna. Efter sig lämnade hon sonen Bruno Aspelin, känd konstnär och vissångare.

Olga Aspelins första översättning var Fjodor Dostojevskijs Kränkning och förödmjukelse (1881), den första Dostojevskijöversättningen till svenska överhuvud. Romanen publicerades först i Finlands Allmänna Tidning innan den utkom i bokform på G.W. Edlunds förlag i Helsingfors, för övrigt utan omnämnande av översättarens namn. Det var ingen oäven översättardebut, utan Aspelin lyckades väl återge den sävliga berättartonen och bokens konstlösa realism. Ryskan presenterade inga problem, och bara några få ryska ord, som till exempel ”dwornik” (gårdskarl) och ”polischinell” (halvrock), har förblivit oöversatta, vilket vid tiden nog var vanligare i finlandssvenskan än i rikssvenskan. Att Aspelins transkribering producerade sådana märkligheter som ”Alëscha”(för Aljosja) var ett annat tidsbundet drag.

Två år senare utkom Aspelins översättning av ett annat verk av Dostojevskij, Anteckningar från det döda huset. Denna gång dolde hon sig bakom akronymen O.S. (Olga Salamatin). Boken ingick i G.W. Edlunds serie Skönlitteratur, som i första hand var avsedd för yngre finländska författare men som också kunde innehålla ”ett och annat särskildt framstående, från främmande språk öfversatt” verk. Bland seriens första utgåvor kom Dostojevskij därför att samsas med inhemska ”författarstorheter” som Maria, Wanda, Aina och Eva – kvinnliga samtidsförfattare som publicerade sig under enbart förnamnet. Dostojevskij hade också godkänts på moralisk basis. Edlund lovade nämligen att serien skulle hållas fri från ”detta slippriga, ja rent af förderfliga, hvaraf isynnerhet den franska litteraturen är så rik”. Beträffande språket lovades att alla seriens volymer skulle granskas utgående från Svenska Akademiens ordlista i samband med korrekturläsningen.

Aspelin respekterade Dostojevskijs originaltitel, som senare översättare ofta kortat ner till Döda huset. Likaså behöll hon originalets styckeindelning och kapitelrubriker, de senare strukna i Hjalmar Dahls översättning från 1960. De utelämnade partierna är få och obetydliga, och när hela kapitlet ”Akulkas man” och beskrivningen av de lättfotade kvinnliga kringelförsäljerskornas besök i straffkolonin saknas, beror det högst antagligen på förläggarens rädsla för det ”slippriga”och inte på Aspelins bristande översättarkodex. Dostojevskijs ”tjort” återges finkänsligt med ett genomskinligt ”f-n”.

Långt frekventare än i sin första översättning förde Aspelin här utan vidhängande förklaring in ryska ord och realia som ”paraschnik” (arrestant som ansvarade för tömmandet av nattkärlen), ”kalatschi” (kringlor), ”starowärtzer” (gammeltroende), ”majdan” (torg) och Brullov (konstnären Brjullov).  Vissa företeelser ansåg hon dock kräva ett förtydligande, till exempel balalajka (”En zittra med två à tre strängar”) och drycken sbitting (”En slags dryck af sirap och vatten”). Kackerlackorna kallas med hennes svenska ”torrakaner”. Störst problem har Aspelin med lägerfångarnas mustiga talspråk: ”Varför stoppar du dig fram, du brännmärkta panna?”, ”Se på, ett sådant monument” och  ”Nå-nå-nå! ropade man till dem. I haʼn icke kunnat lefva i friheten; I ären väl glada åt det rena rågbrödet här...”

Det blev en lång paus mellan Aspelins andra och tredje stora översättningsprojekt. Möjligt är att hon översatte anonymt för tidningspressen eller för Edlunds förlag. I mars 1895 skrev hon under ett kontrakt för en översättning av Nikolaj Gogols Döda själar där hon utlovades 30 mark per tryckark. I december samma år var arbetet klart och Aspelin kunde kvittera ut en summa på 540 mark, i dagens pengar cirka 2 700 euro. Akronymen O.S. var utbytt till O.A. I förordet redogör hon för ”Nikolai Wasiljewitsch Gogol-Janowskys” bakgrund, och hon har även gjort den hittills enda svenska översättningen av Gogols berömda förord till den andra ryska utgåvan, där han understryker att verket bör läsas som en moralitet snarare än som en realistisk skildring av livegenskapens Ryssland. Utgåvan är ovanlig på så vis att den ger en bild av Gogol som moralist snarare än realist eller existentialistiskt präglad absurdist, vilket annars har varit de två vanliga tolkningslinjerna i det svenska språkområdet. Även om Aspelin i sitt förord visserligen menade att Gogol ”som tänkare och moralist står [...] lägre än de samtida framstående förmågorna” var det likafullt , hävdade hon, genom sin önskan att vara till nytta för samhället han gjorde sin stora insats. Genom sina ”bjärtsanna skildringar af de låga och föraktliga företeelserna inom mänskligheten” ska han effektivt ha bidragit till att ”väcka och höja den allmänna självkänslan”.

I Finsk Tidskrift ägnades Aspelins översättning en omfångsrik och sakkunnig granskning av akronymen G.A. Hans tacksamhet över att Gogols ”så godt som oöfversättliga” roman nu fanns att tillgå på svenska kunde inte mildra den hårda domen över Aspelins arbete. I hans ögon var resultatet av översättarens möda endast ”en blek skugga” av originalet. Aspelin hade godtyckligt bearbetat Gogols roman genom omotiverade strykningar, egna sammanfogningar och en vägran att återge originalets medvetna upprepningar. Och om hon skickligt återgav berättarens (enligt kritikern, författarens) ”egna känslor” i de många inskjutna partierna, så hade hon desto större problem med vardagsdialogen och det levande folkspråket. Skribenten ogillade också försöken att på svenska återge uttryck och realia som inte ägde någon motsvarighet i Finland och Sverige. Sådana ord och begrepp kunde man gott utelämna eller också förklara i en not. Pannkaka för bliny och pastej för pirog var i den stränga kritikerns ögon ”föga adekvata svenska benämningar”. Förståelig är hans motvilja mot försöken att försvenska smekord som golubusjka (”dufva lilla”), batiusjka (”lilla far”) och matusjka (”lilla mor”). En lustig neologism som G.A. lyfte fram var ”näfvegömmare” för kulak. Det här såg han som ett uttryck för en fatal okunskap om ryska förhållanden.

I Sverige väckte översättningen föga uppmärksamhet, vilket väl kan förklaras med att Aspelins omfattande strykningar gör det nästan omöjligt att begripa vari romanens storhet skulle bestå. Talande för hur förvirrande det kunde vara att läsa denna text, som alltså utgavs för att vara ett förstarangsverk, var en essä om Gogol som publicerades i Nya Dagligt Allehanda (4/4 1896) med anledning av översättningen. Författare var kritikern Nils Erdmann. Även om Erdmann utförligt introducerar författaren och högtidligt förkunnar att Döda själar minsann är en förnäm skildring av Ryssland och äger de högsta litterära värden, ger han inget som helst prov på att han skulle tagit intryck av översättningen; istället uppehåller han sig vid sådant som stod att läsa i Aspelins förord och i olika uppslagsverk, och frågan är om han överhuvudtaget hade läst översättningen.

Inga mer boköversättningar gjorda av Aspelins hand utkom efter 1895, en naturlig följd av nedsablingen i Finsk tidskrift. I tidningspressen förefaller hon dock att ha fortsatt sin översättarverksamhet. Så exempelvis ingick i Wasa Nyheter 1896 en roman, I andra rummet, av E. Juuker i översättning från ryska av O.A. Romanen uppgavs vara hämtad från tidskriften Niva.