Panterserien
Norstedts Panterserien var en av de mest betydelsefulla serierna för översatt litteratur i Sverige i slutet av 1900-talet. Den utgavs mellan åren 1979–1989. Om än förhållandevis kortlivad hann den med att publicera 71 titlar, alltså i genomsnitt sju stycken om året, vilket även för ett stort förlag måste anses som ambitiöst. I serien utgav man 50 olika författarskap och engagerade 40 svenska översättare, med 15 språk representerade: afrikaans, danska, engelska, franska, färöiska, italienska, kinesiska, nederländska, norska, polska, portugisiska, ryska, spanska, tyska och ungerska. Det rörde sig om idel översättningar av verk som tidigare aldrig funnits på svenska. Urvalet bestod av samtida företrädesvis europeiska författare födda mellan 1901 och 1954 men med en övervikt på författare födda under mellankrigstiden och på 1940-talet. I undantagsfall försågs översättningarna med en efterskrift: så var fallet med några av Lars Erik Blomqvists översättningar av sovjetiska samtidsförfattare, med Britta Kinnemark Landers översättning av Bei Daos Månen på papperet (1986) och Birgitta Hylins novellurval Fjällskuggan (1981) av Heðin Brú. Den sistnämnda är en av få skönlitterära titlar som överhuvudtaget har översatt till svenska från färöiska.
Bland de övriga författarna märktes framstående namn ur samtidslitteraturen som Thomas Bernhard, Péter Esterházy, John Gardner, Ernesto Sábato, Kirsten Thorup, Christa Wolf och de två senare Nobelpristagarna Mario Vargas Llosa och Patrick Modiano, och bland översättarna fanns såväl nya som redan etablerade namn: Ingrid Börge, Anne-Marie Edéus, Maria Ekman, Lars W. Freij, Madeleine Gustafsson, Einar Heckscher, Margaretha Holmqvist, Peter Landelius, Hans Levander, Jens Nordenhök och Jan Stolpe. Fördelat mellan män och kvinnor fanns bland författarskapen 41 män och 9 kvinnor, och bland översättarskapen 19 män och 21 kvinnor.
I vissa fall gav man ut fler än en titel per författare. Patrick Modiano blev representerad med fyra titlar, Dag Solstad med tre och Thomas Bernhard med två. Några få av titlarna har sedan återutgivits långt efter att serien lagts ner, däribland ett par av Nobelpristagarnas böcker, men även Thomas Bernhards Wittgensteins brorson i översättning av Margaretha Holmqvist (1988; Tranan 2011)
Panterserien initierades av förlagschefen Lasse Bergström tillsammans med Thomas von Vegesack, som den förre hade knutit till sig för att motverka en anglosaxisk övervikt i förlagets utgivning. Enligt Bergström saknades det intresse för tysk och fransk litteratur på förlaget då von Vegesack tillträdde i slutet av 1960-talet. Utöver honom kom även förläggaren och översättaren Lars Erik Sundberg att engageras i arbetet med Panterserien. Men sin bakgrund hade Panter i PAN: för att följa tidens strömningar hade man 1967 startat den viktiga pocketserien PAN (bildat av förlagsgrundarens namn P.A. Norstedt) och dess systerserie Panorama för att möta en ung politisk medveten publik både intressemässigt och ekonomiskt. PAN bestod till hälften av originaltitlar, resten av omtryck. Serien markerade en tendens hos förlaget att satsa ännu mer på originaltitlar, så väl svenska som översatta, i mindre eller billigare format. PAN-serien lades ner 1973 men fick sin utlöpare i den nya serien Panter. Denna gång handlade inte om att möta en ung publik anno 1968, utan om att öka förlagets skönlitterära anseende: stora förlag måste även ha icke-kommersiell utgivning, som dock inte behövde vara dyr att producera. Panterserien blev visserligen ingen pocketserie, men till sitt utförande var den ändå relativt billig att ta fram, eftersom man bestämde sig för att i de flesta fall ha limhäftade, skurna volymer i pappersomslag (endast några titlar utgavs som kartonnage). Till dess formgivning anlitade man Leif Zetterling, som även svarat för utstyrseln av PAN.
Titlarna blev sporadiskt recenserade med överlag goda omdömen i dagspressen. Om Werner Herzogs Att gå i kylan (1980) skrev till exempel Ragnar Strömberg: ”Madeleine Gustafssons översättning är helt enkelt fenomenal, poetiskt och psykologiskt lyhörd” (Expressen 27/11) och i Aftonbladet 3/8 1985 kunde man läsa om ”den påpassliga Panterserien” med anledning av utgivningen av Shūsaku Endōs Samurajen. En särskild gynnare verkade serien ha vunnit i kulturredaktören för Svenska Dagbladet, Ingmar Björkstén, som tycktes mån om att ge seriens titlar utrymme i såväl recensioner som notiser. Björkstén lovordade gärna serien, exempelvis för att dess utgivning av Peter Carey: ”Norstedt har m. a. o. visat sin förträfflighet som förlag genom att inte nöja sig med en punktinsats för Peter Carey utan följa upp introduktionen och i sin Panter-serie ge ut också ’Fröjd’” (Svenska Dagbladet 1/8 1980). På samma uppslag recenserade Björkstén Ba Jins Den kalla natten (också i Panterserien). Han ifrågasatte verkets litterära relevans utanför Kina och var därmed kritisk till förlagets utgivningsbeslut, även om han kallade översättningsinitiativet ”lovvärt”. Björkstén passade likväl på att berömma Panterserien, som han ansåg vara en ”värdig efterföljare till den en gång så väsentliga Panache-serie vilken Bonniers bäst håller på att försnilla”.
Även om seriens urval mycket sällan fick ensidigt negativ kritik hände det. Ett sådant exempel är Johan Günthers recension i Svenska Dagbladet (15/5 1981) av Tom Robbins Cowgirl blues (i recensionen felaktigt angiven som Rosenduschen) i översättning av Thomas Preis, som han beskrev med orden: ”Pretentiöst nonsens är alltid svåruthärdligt, inte minst då det breder ut sig över 337 sidor”. Preis hamnade inte i skottgluggen, däremot vände sig Günther mot den svenska förläggaren som enligt honom hade fattat ett felaktigt, kommersiellt beslut och hakat på en våg av ”amerikansk dekadanslitteratur” som sträckte sig ett femtontal år tillbaka i tiden men som nu mist sin charm och avantgardistiska udd. Men kritik av detta slag hörde till undantagen. Otvetydigt var den litterära kvalitén i serien genomgående mycket hög med flera smaksäkra val och en utgivningsambition som vid den tiden var ojämförlig. I en artikel om Patrick Modiano i Göteborgs-Posten (10/3 2005) gjorde Karin Wingård en vacker återblick på De dunkla butikernas gata i Panterserien med omslag av Leif Zetterling:
Omslagsbilden till utgåvan i Norstedts Panterserie gick i grälla, overkliga färger i gult, magenta och knallgrönt: en man med suddigt ansikte promenerar under palmer flankerad av två kvinnor som ser ut att leda honom. En hallucinatorisk scen som liknar ett handkolorerat foto. Arrangemanget förefaller mig nu märkvärdigt samstämt med Modianos metod att tackla beskrivningar: fotografiets multiplicerbara frusenhet kombinerad med tillvarons rikedom på absurda och artificiella detaljer.