Paul Frisch, 1918–2011

Foto: Privat

Paul Frisch föddes den 27 oktober 1918 på Madagaskar, där fadern var missionär för den norska statskyrkans räkning. Modern var sjuksköterska. Till skolstarten fick flera i den stora barnaskaran flytta till Norge. Paul och hans ett år yngre bror Øivind kom tillsammans att växa upp på ett kristet barnhem i Stavanger medan föräldrarna fortsatte sin missionärsgärning på Madagaskar. Separationen från föräldrarna var en traumatisk upplevelse som satte djupa spår hos syskonen. När föräldrarna senare en tid vistades i Norge ville Paul Frisch inte bo hos dem utan tog som tonåring med sig brodern Øivind till Oslo, där de bodde på hybel, i ett litet uthyrningsrum. I den norska huvudstaden avslutade Paul sina gymnasiestudier och fortsatte sedan till Oslo universitet, där han bland annat läste för filosofen Arne Næss.

Före den tyska ockupationen av Norge 1940 hade Frisch haft vissa uppdrag hos den norska polisen. Efter Vidkun Quislings statskupp och nazisternas infiltration av polisväsendet slutade han i protest och anslöt sig till en motståndsgrupp, i vilken han spionerade för de allierades räkning. Frisch blev dock förrådd medan han låg på sjukhus med bruten ryggrad efter ett egentligen oskyldigt gruff med sin bror. Han lyckades fly från sjukhuset och vidare till Sverige genom de värmländska skogarna. Frisch bosatte sig nu i Göteborg, där han träffade litteraturstudenten Maj Öberg, som han senare skulle gifta sig med och som också kom att verka som översättare. Samma dag som de skulle ta ut lysning greps Paul Frisch av den svenska polisen och dömdes senare till tre års fängelse för spioneri och illegal underrättelseverksamhet. Frisch var politisk fånge i ett och ett halvt år, ömsom i fångcell, ömsom på tvångsarbete i skog och på åkrar. Vid krigsslutet fick den svenska regeringen brått att frisläppa denna kategori fångar. Flera avkrävdes skriftligt erkännande gällande de förmenta brotten, vilket Frisch vägrade. Han utvisades då ur Sverige, efter att först ha gift sig. Någon belöning för sina insatser mot Hitler skulle han aldrig få, inte heller någon ursäkt från den svenska staten för det grova ingrepp i hans liv som domen, fångenskapen och utvisningen utgjort för honom och hans familj. Under flera år efteråt skulle han som ”tidigare straffad” gå miste om arbets- och karriärchanser.

Paret Frisch flyttade till Köpenhamn, där de blev kvar ett år. Makarna bodde också en tid i Tyskland, där de arbetade som tolkar för den amerikanska underrättelsetjänsten. En tid verkade Paul Frisch som utrikesredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Längre fram flyttade han efter hustrun och de båda barnen till Forsa folkhögskola utanför Hudiksvall, där Maj Frisch arbetade som lärare. I Hälsingland arbetade han som chefredaktör för folkpartistiska Hudiksvalls Nyheter. Familjen flyttade 1963 till Stockholm. Frisch blev chefredaktör för Pressens tidning och var aktiv i Tidningarnas Arbetsgivareförening och Svenska Tidningsutgivareföreningen. Han var expert på pressetik och hade rollen som pressombudsman innan titeln var uppfunnen.

Som översättare var Paul Frisch främst verksam inom facklitteraturen, ibland i samarbete med sin produktiva maka. Efter den gemensamma översättardebuten – Richard Wrights I dag, Herre! (1965) – låg paret tillsammans bakom ett stort antal facktitlar, vanligen utgivna i någon av de serier som var populära under dessa år, främst Rabén & Sjögrens serie Tiden och Bonniers Aldusserie. Nämnvärda är J.T.B. Bottomores Klass och elit (1966) och William Fullbrights Styrkans övermod (1967).

Efterhand ökade antalet titlar som Paul Frisch undertecknade med endast sitt eget namn. Han översatte huvudsakligen från engelska, tyska, danska och norska. I början av 1970-talet följde en lång rad kortare verk på dagsaktuella teman för Utrikespolitiska Institutets serie Internationella studier. I den ingick också mer teoretiskt inriktade titlar som den norske freds- och konfliktforskaren Johan Galtungs Imperialismen. En strukturalistisk teori (1972). Längre fram följde allt fler verk inom psykologi.

Det tydligaste och mest personligt präglade inslaget i verkförteckningen utgör de politiskt eller sociologiskt inriktade fackverken. Hit hör bland annat Eli Zaretskys Det personliga är politiskt. Kapitalismen, familjen och privatlivet (1979) och Elias Canettis Massa och makt (1985) samt en del historisk litteratur, ofta översatt för Ordfront, såsom Herbert Langers Trettioåriga kriget, En kulturhistoria (1981) och E.J. Hobsbawms Nationer och nationalism (1994). Flera arbeten kretsade kring Tredje riket, däribland Albert Speers Slavstaten (1982) och Werner Rings Leva med fienden. Anpassning och motstånd i Hitlers Europa (1983). Till de få skönlitterära titlar Frisch översatte hör ett par uppmärksammade romaner av den tyskjudiska författaren Anja Lundholm, samt – med sonen Finn Frisch – norskan Anne Karin Elstads Sitt eget liv (1985).

Paul Frisch var en extraordinär språkbegåvning, känslig för nyanser i uttryck och tanke. Stilistiskt var han närmast en klassisk retoriker. Hans språk var exakt och stilrent, oavsett om han talade eller skrev. Trots att han var flykting med norska som modersmål behärskade han det svenska språket till fulländning.

Paul Frisch avled den 17 november 2011.