Svenskt översättarlexikon

Per Götrek, ibland kallad ”Sveriges förste kommunist”, föddes den 8 mars 1798 i Linköping. Föräldrarna var tullvaktmästaren Johan Godberg och Maria Södergren. Efter skolgång i hemstaden studerade han först i Lund och sedan i Uppsala, men utan att avlägga examen. Under studietiden tog han sig namnet Götrek, då en anförvant skandaliserat familjenamnet. År 1824 gifte han sig med den tio år äldre änkan Sara Charlotta Tidström. Samma år flyttade han till Stockholm, där han öppnade bokhandel och övertog ett tryckeri. Han gav ut den vittra tidskriften Brage, redigerade skämt- och satirtidningen Laterna Magica och övertog annonstidningen Stockholms Börstidning. Denna blev en allmän nyhetstidning under namnet Stockholms Mercurius, senare Stockholmske Mercurius sedan den drabbats av indragningsmakten.

I Mercurius röjde Götrek ett socialt patos som fylldes med politiskt innehåll när han kom i kontakt först med saintsimonismen kring decennieskiftet 1830 och senare med Étienne Cabets kommunistiska idéer. Från årsskiftet 1846–1847 var de flesta svenska socialisterna knutna till Skandinaviska sällskapet, så kallat därför att dess medlemmar huvudsakligen utgjordes av hantverksgesäller som under sina vandringar på kontinenten hade gått in i någon av de skandinaviska hantverksföreningarna. Dessa föreningar, som fanns i exempelvis Hamburg, Zürich, Paris och London, var liksom sina tyska och franska motsvarigheter ofta täckorganisationer för hemliga kommunistiska grupperingar, hemliga därför att de var förbjudna. Så var också fallet med Skandinaviska sällskapet i Stockholm, vars radikalare medlemmar träffades hemma hos Götrek. Det rörde sig här fortfarande om en mycket svärmisk kommunism, en dröm om klasslöshet och egendomsgemenskap. För Götrek och säkert för många i hans omgivning var kommunismen liktydig med den rena och oförfalskade kristendomen.

Götrek var en ekonomiskt opraktisk person som under sitt långa yrkesverksamma liv tycks ha haft svårt att ta ordentligt betalt för sina tjänster. Han drog sig fram som bokhandlare och boktryckare, som privatlärare i språk, bokhålleri och stenografi, som tidningsutgivare och författare av allehanda skrifter, allt från skillingtryck till handböcker i olika ämnen, som försäljare av lotter, blanksvärta och hälsovatten med mera. Han konstruerade en snällpress, som han inte lyckades få såld, och utarbetade ett stenografiskt system som tycks ha kommit till viss användning vid Uppsala universitet. Vid ett tillfälle lejde han en karl för att stå på Djurgårdsslätten med ett positiv och tittskåp som han hade införskaffat.

Som översättare var Götrek nästan lika mångsidig. Under en trettioårsperiod från 1820- till 1850-talet översatte han politiska och religiösa skrifter, pjäser och diverse läke- och hushållsskrifter från tyskan, franskan, danskan och engelskan. För eftervärlden är det förmodligen just som översättare Götrek blivit mest känd, närmare bestämt som den förste översättaren av Karl Marx och Friedrich Engels Kommunistiska partiets manifest till något språk. Det är dock osäkert om han kan tillskrivas någon del av den anonyma svenska översättningen, som utkom i Stockholm redan i december samma år som det tyska originalet, 1848.

De som velat göra Götrek till Manifestets förste svenske översättare har i honom velat se en marxistisk pionjär i ett land som ännu inte var moget för det revolutionärt socialistiska budskapet (se framför allt Henriksson-Holmberg och Bäckström). De har kunnat peka på att skriften distribuerades av Götrek genom hans bokhandel, att den måste ha översatts inom den socialistiska grupp som han tillhörde och att han var den av kamraterna som hade omvittnad erfarenhet av översättning. De som å andra sidan har tvivlat på Götrek som den svenske översättaren har framhållit att beläggen i övrigt för hans personliga insatser är svaga och att ingenting tyder på någon ideologisk kursändring hos honom efter den första radikaliseringen kring 1830 (se framför allt Cornell och Gamby).

Det är så gott som säkert att Kommunismens röst, som var titeln på den svenska utgåvan, tillkom inom den lilla socialistiska grupp i Stockholm där Götrek ingick. Det är möjligt att någon eller några av dess medlemmar uppfattade väsensskillnaden mellan den svärmiska, religiöst präglade kommunism som förknippades med namn som Henri de Saint-Simon och Étienne Cabet och den nya typ av revolutionär kommunism som Marx och Engels företrädde. Men det är också möjligt att man åtminstone till en början missbedömde avståndet mellan de bägge riktningarna eller trodde sig kunna förena dem, olikheterna till trots. För det senare talar den märkliga skriften Proletariatet och dess befrielse genom den sanna kommunismen, utgiven ett år tidigare, i november 1847, av samma grupp socialister i Stockholm. Den är ett kompilat av vitt skilda utländska alster, bland annat ett utkast till kommunistisk ”trosbekännelse” skrivet samma år, förmodligen av Engels själv, och utdrag ur Cabets kommunistiska skrifter med vidhängande redogörelse för en planerad utvandring till Amerika, där de cabetska kommunisterna avsåg att anlägga en mönsterkoloni.

Frågan om vem eller vilka som stod för den första svenska översättningen av Manifestet behöver således inte vara upphängd på frågan om vem eller vilka som på kort tid hade vunnits för det marx-engelska budskapet. Flera strykningar och tillrättalägganden i den svenska utgåvan kan tyda på en strävan att sammanjämka de utopiskt-svärmiska och de revolutionära idéerna. Det gäller det sedermera berömda slagordet ”Proletärer i alla länder, förena er!”, som var utbytt mot det fromma mottot ”Folkets röst är Guds röst”, placerat endast på omslaget och inte som i originalet även sist i texten. Det gäller också det hotfulla talet om en ”våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning” i manifestets allra sista stycke, en formulering som ratades till förmån för det beskedligare ”en radikal reorganisation af den nuvarande samhällsordningen”.

Det kan också ha funnits andra anledningar att lägga till rätta budskapet. Sverige hade vid den här tiden haft tryckfrihet i ungefär åttio år, men en skrift som ansågs uppviglande kunde beslagtas och utgivaren dömas till fängelse för majestätsbrott. Det nya mottot på omslaget och de mildrade formuleringarna i slutet kan ha varit en list för att inte väcka polisens intresse – eller också en eftergift åt de fromma hantverkargesäller som var en viktig grupp att nå, en uppriktig mening hos en lika from (grupp av) översättare eller en smula av allt detta.

De tyngsta argumenten mot Götrek som manifestöversättare är kanske därför inte de som tar fasta på hans anslutning till Cabets ”ikariska” kommunism och hans fridsamma person. Erik Gamby, som har skrivit den mest utförliga biografin över Götrek, framför den språkliga invändningen att germanismen ”feudal” rimligtvis inte kan ha flutit ur hans penna. Han påpekar också att Götrek i februari 1849 förnekade all inblandning i skriftens utgivning och som förmedlare av tryckningen angav en viss person bosatt i närheten av Schultzeska boktryckeriet. Det har antagits att denne person är identisk med skräddargesällen Sven Trägårdh, som intog en ledande ställning i Skandinaviska sällskapet. Om översättningen var ett lagarbete, vilket är sannolikt, har Trägårdh och skräddargesällen Carl Rudolf Löwstedt pekats ut som tänkbara huvudupphovsmän (se Gamby och Ragnerstam). Löwstedt, som hade en tyskspråkig far, lär ha talat en nästan obegriplig svenska, men Trägårdh var i gengäld en driven talare och skribent samt ägare av en samling tyska böcker.

Götrek hade för sin del ett föga tillkrånglat språk, en direkthet i tilltalet – oavsett om ämnet var socialism, läkemedel mot gikt eller skäggets historia – och en godmodig humor som tjänade honom väl både när han skrev och när han översatte. Ett prov från en helt annan typ av översättning som med säkerhet kan tillskrivas Götrek, även om han utförde den anonymt, vittnar om hans språkglädje:

Jag är förrådd! Ja, det är ute med mig! O, jag usle eländige stadens brandvakt! Vill då ingen förbarma sig öfver mig och hjelpa mig ned ifrån detta förbannade tak! Jag kan spricka af förargelse. Hoppa ned vågar jag icke, det är för högt och jag har aldrig öfvat mig att hoppa. Det finns icke en gång ett halmstrå dernere! Nej! Jag kunde bryta af mig halsen. – Jo, nu är det väl beställt! Tösen löper för fan i våld med sin kurtiserare, under det jag sitter liksom ett träbeläte här ofvan på taket! Och så slår väl klockan snart elfva. Hvad skall jag då göra? Ropar jag icke, mister jag embetet; och tutar jag grannarne till hjelp, mister jag också embetet – Är det då allsingen, som vill hjelpa mig? Skall jag sitta här och gapa intill ljusan dag, och låta pojkarne, när de gå till skolan, peka finger åt mig? Om jag också började tuta, så ligger hvarje käft nu i sin söta sömn. – Lika godt; jag skall tuta, så att hela stan skall tro att domen kommer. (han börjar att tuta af alla krafter)

– ur Körner, Brandvakten. Lustspel i en akt (1826)

Götrek själv tutade och tutade, men inte många ville höra. På hösten 1851 flyttade han och hustrun Sara Charlotta – även hon verksam som författare och översättare – ner till Karlskrona sedan han gett upp försöken att etablera sig som förläggare av politisk litteratur och även i övrigt uttömt möjligheterna att försörja sig i Stockholm. I Blekinge förde han sedan en enkel tillvaro, långt ifrån det politiska och sociala livet i huvudstaden. Han deltog i stadens bildningscirkel och gav privatlektioner i stenografi, geometri, aritmetik, bokföring, logik, rättslära, filosofi samt latin, franska, tyska och engelska. Dessutom sålde han blanksvärta, alkaliskt skrivbläck, medel mot väggohyra och ”sundhetskaffe” av egen tillverkning. Som översättare var han verksam fram till 1856 och som författare i ytterligare åtta år.

Per Götrek blev änkling i augusti 1856 och avled själv tjugo år senare, den 6 december 1876. Enligt hans sista vilja fick det inte förekomma något ”onödigt bråk” under begravningen. ”Aset lägges genast i dödsskjortan, i den simplaste kista som kan fås, uppå de dödsspånor som i kistan bruka fås, hvarefter locket påspikas.” Det var fem år innan August Palm skulle hålla sitt första offentliga tal i Malmö och lägga grunden till den egentliga svenska arbetarrörelsen.