Svenskt översättarlexikon

Per Georg Scheutz var smålänning, född den 23 september 1785 i Jönköping, men större delen av sitt yrkesverksamma liv tillbringade han i Stockholm. Som son till vinhandlaren och källarmästaren Fredrik Christian Ludvig Scheutz och dennes hustru Christina Berg hade han en gedigen borgerlig bakgrund. Han började tidigt skriva dikter och göra små översättningar av bland annat Schiller och Rousseau. Redan vid nio års ålder skrevs han in vid Lunds universitet, avlade kameralexamen 1805 och var under några år verksam vid Göta hovrätt i Jönköping. Som översättare debuterade han 1809 med den tyske geografen Eberhard August Wilhelm von Zimmermanns arbete Brasilien, enligt de nyaste och säkraste underrättelser skildradt.

Scheutz flyttade till Stockholm, blev kanslist vid Nedre Justitieexpeditionen och 1814 auditeur vid Svea artilleriregemente. Som ämbetsman skulle han emellertid inte bli långvarig. Redan 1816 inträdde han i kompanjonskap med författaren och boktryckaren Fredric Cederborgh och blev delägare i dennes boktryckeri intill Katarina kyrka. Senare skulle han efter en schism med Cederborgh bli ensam ägare till tryckeriet.

Scheutz fick tidigt ett intresse för hemliga samfund och ordensväsen. Redan 1811 publicerade han en artikel i Wallmarks Journal för litteraturen och theatern, ”Öfver hemliga Samfund och deras fortplantning till närvarande tid”. Intresset kulminerade i en omfattande översättning av ett teaterstycke i två delar av Zacharias Werner, Dalens söner, eller Tempelherrarne på Cypern och Korsbröderna (1817). Werner var en ärkeromantisk katolsk konvertit som hade rönt uppskattning i tyskspråkiga länder men också bland de svenska romantikerna i kretsen kring P.D.A. Atterbom, V.F. Palmblad och Lorenzo Hammarsköld. Hos dessa väckte Scheutz översättning en storm av upprördhet eftersom han i ett drygt femtiosidigt förord gjorde gällande att Werners tempelherrar var en allegorisk framställning av den nyaste tidens romantiker. Dalens söner, menade Scheutz, framställde en ”teosofisk hierarki i all sin glans”, upptagen av att leda världens gång, en ljusskygg och jesuitliknande gruppering som, antyddes det, hade stora likheter med romantikens mer modernitetsfientliga representanter. Scheutz, själv en beundrare av Schelling, menade att dennes tankar hade misstolkats av människor som

löpa efter i dammet och kringhvifta det åt alla sidor, att dermed förmörka, som misstyda filosofiens hela rigtning, för att dermed understödja dess klara motsats – det gamlas återvändande; som vilja inbilla hopen att den tid, som var, kan ännu en gång blifva.

Sådana antikonservativa formuleringar träffade säkert desto bättre som en av de skriftställare som ingick i Uppsalakretsen, den häftigt reaktionäre Leonhard Rääf, var engagerad i en samtidig översättning av just Dalens söner, som dock aldrig skulle bli tryckt.

Uppsalaromantikerna gick till mottattack såväl mot Scheutz förord som mot hans översättning: han anklagades för ”lömska insinuationer” och kallades för den ”argaste kryptojesuit”; dessutom nagelfor man hans översättning med tydlig motvilja och beskrev en bristande konsekvens och dålig känsla för accenter. Även sättet att fördela texten i tre volymer kritiserades: det långa förordet hade nämligen fört med sig att den första delen av dramat delats upp, så att hela texten kom att rymmas i tre volymer. Debatten gick hårt åt Scheutz, men han vann också sympatier, inte minst i det liberala lägret.

En annan populär romantiker som Scheutz nu översatte var Friedrich de la Motte Fouqué, vars drama Eginhard och Emma trycktes 1817. Året därpå kom Boccacios lilla novell Guiscardo och Sigismonda.

Som boktryckare och förlagsman hyste Scheutz tidigt planer på att ta sig an Shakespeares dramatik i större skala. År 1816 tryckte han sin översättning av Julius Cæsar. I ett förord redovisar han ingående sina tämligen moderna tankar om hur originalets jamber bör hanteras när de översätts till svenska. De orimmade jamberna bildar, enligt Scheutz, mindre en ”egentlig versart, än [en] genom rytm noterad deklamation, ett slags metriskt recitatif”; i motsats till antika versarter har de aldrig varit avsedda för sång, och deras ”ordställning” var ”alldeles prosaisk”. De närmar sig därigenom det naturliga samtalet. Vidare framhöll Scheutz att engelskan lättare låter sig inordnas i ett jambiskt mönster, medan det motsatta gäller för svenskan. Scheutz jämför skånska med uppländska och konstaterar att skånskan ibland är lättare att använda. Han har också använt sig av dialektala uttryck och betoningar i sin översättning.

Talspråksinslagen i Scheutz översättning av Köpmannen i Venedig (1820) är kanhända inte så iögonfallande idag, men var det desto mer när texten tillkom:

Har icke en Jude ögon? Har icke en Jude händer, lemmar, ledamöter, sinnen, tycken, passioner? Närd med samma föda, sårad med samma vapen, utsatt för samma åkommor, botad med samma läkmedel, värmd och kyld af samma vinter och sommar, som en Kristen är? Om ni sticka oss, blöda vi icke? Om ni kittla oss, kikna vi icke? Om ni förgifta oss, dö vi icke? Och om ni förolämpa oss, måste vi icke hämnas?

Med Köpmannen i Venedig offentliggjorde Scheutz vad han tänkte skulle bli en totalöversättning av Shakespeares dramatik. Esaias Tegnér, som uppskattade idén, drogs in i marknadsföringen och ett samarbete med Johan Henrik Thomander resulterade i ytterligare fyra översättningar som Scheutz tryckte och marknadsförde. Sedan lades projektet lades ner av ekonomiska skäl. Scheutz var dock angelägen om att hålla liv i samarbetet med Thomander, han gav ut dennes Aristofanes-översättning Molnen (1826)  och de diskuterade bland annat en översättning av Lord Byrons Manfred, där dock en kollision med Bernhard von Beskows översättning av samma verk fick Scheutz att avstå. Thomander vände sig då till Palmblad i Uppsala som tog risken och gav ut, vilket Scheutz knappast uppskattade. Scheutz släppte emellertid inte sitt intresse för Shakespeare. År 1846 skrev han ett avtal med Olof Ulrik Torsslow på Mindre Theatern i Stockholm om ett uppförande av sin egen översättning av Kung Lear. Kung Lear blev en glansroll för Torsslow, men texten förblev otryckt.

En säkrare inkomstkälla för tryckeri- och förlagsverksamheten blev den pedagogiska utgivningen av latinska och grekiska författare för skolbruk. I dessa utgåvor varvade Scheutz det latinska originalet och de översatta raderna i två versioner: dels en ordagrann översättning, dels en utförd och  ”läsbar” översättning. Böckerna distribuerades till bokhandlare i skolstäderna, också i Finland. På detta vis översatte Scheutz Julius Cæsars Kommentarier öfver det galliska kriget (1828), Cornelius Nepos Om namnkunniga fältherrars lefnadslopp (1828) och Flavius Eutropius Sammandrag af Romerska Historien (1829). Han låg också bakom en utgåva av Xenofons Cyri härfärd och de tiotusendes återtåg (1829), vilken han  fått in till förlaget i en undermålig översättning av Ludvig Westerberg och som han därför tog sig an att utsätta för en omfattande bearbetning.

Förlaget hade knappa marginaler och sökte inkomster i utgivning av fackböcker och historiska romaner. Scheutz gav bland annat ut en rad titlar av Walter Scott. Han översatte själv de lyriska partierna i Midlothians hjerta (1824), som i övrigt hanterades av förlagets främste Scott-översättare, Gustaf Adolf Wulf. Också Lars Arnell översatte historiska romaner för Scheutz.

När Scheutz övertog Cederborghs tryckeri blev han också delaktig i redaktionen för tidningen Anmärkaren och inledde en journalistisk karriär. Som tidningsman var han liberal och föremål för indragningsmaktens intresse – särskilt uppmärksammade blev hans artiklar i det så kallade Värmdömålet. Han gav senare ut flera periodiska skrifter, bland dem Svenska Industriföreningens tidskrift (1834–1839). Tydliga uttryck för hans liberala ståndpunkter är tidningen Spegeln (1837–1838) och broschyren Slägtvälde och idévälde (1840).

År 1842 skrev Scheutz avtal med Hierta om medarbetarskap i Aftonbladet. Han sålde sitt förlag och trädde i Hiertas tjänst där han blev kvar under större delen av sitt liv. Enligt avtalet skulle han bistå Hierta med ”uppsatser i hvarjehanda ämnen”, vilket innebar originalartiklar, översättningar, redigering och bevakning av utländska tidningar. Ett intressant redaktionellt samarbete blev översättningen av Eugène Sues Paris mysterier (1844). Arbetet med den omfångsrika volymen delades mellan Scheutz, Wendela Hebbe, J.M. Rosén, O.P. Sturzen-Becker och Wilhelmina Stålberg. Ett liknande samarbete låg bakom Victor Hugos Napoleon den lille (1852), där endast Scheutz namnges och övriga medarbetare är anonyma.

Scheutz ägnade mycket kraft åt tryckframställningens rent praktiska sida. Han var en uppfinnare med nya idéer som ibland kolliderade med den mer konservativa Boktryckeri-societeten. Redan 1819 hade han sökt patent för en maskin som var avsedd att mekanisera delar av den manuella tryckeriprocessen, och senare försökte han bland annat söka utländska finansiärer för en räknemaskin som kunde trycka felfria tabeller. Scheutz hade en andra maskin färdig 1853, utvecklad av hans son Edvard och framställd på Johan Wilhelm Bergströms mekaniska verkstad. Han fick medalj vid världsutställningen i Paris 1855 men lyckades dåligt med försäljningen. År 1857 blev han föreståndare för Sparres frimärkstryckeri i Stockholm och tog del i utvecklingen av de litografiska metoderna där.

På 1860-talet tog sig Scheutz an den populära engelska författarinnan Mary Elizabeth Braddon och översatte tre av hennes romaner, alla utgivna på Hiertas förlag. År 1864 kom en översättning av alpinisten och resenären Thomas Woodbine Hinchliffs Brasilien och Plata-staterna, reseanteckningar. Hans sista översättning blev Wilhelm Wägners digra verk  Rom. Dess tillkomst, utveckling, verldsvälde och fall i tre band (1869–1872).

Per Georg Scheutz omfattande insatser gav aldrig några stora inkomster. Dock belönades han med en livstidspension och med pris från Svenska Akademien, blev invald i Vetenskapsakademien och belönades för sina tekniska insatser med Vasaorden 1856. För en räknemaskin belönades han dessutom med den ryska Sankt Annas orden av tredje graden 1858.

Han avled den 22 maj 1873.