Petrus Brask, 1650–1691

Petrus Brasks omarbetning av Johannes Petraeus översättning "Bitter tåre- och sööt tröste-källa" av Salomon Liscovius, här i en senare upplaga från 1752. Foto: Mats Rehnström

Petrus Brask föddes omkring 1650 i Linköping som son till den kände prästen och författaren Samuel Petri Brask och hans hustru Anna Pedersdotter. Fadern var även lektor i Linköping och under de sista decennierna av sitt liv kyrkoherde, bland annat i Klara församling i Stockholm. Petrus Brask avled i februari 1691 i Stockholm, enligt uppgift i en supplik av den nödställda änkan, Birgitta Catharina, född Hjulhammar. Vad hans övriga levnadsomständigheter beträffar är föga känt.

Brask var en av våra mest verksamma översättare av psalmer och andaktslitteratur under 1600-talet. Forskaren Stina Hansson har påpekat att han hör till den begränsade skara om sju svenska 1600-talsöversättare som utgav mer än fem översatta hela verk i bokform. Brask översatte företrädesvis från tyska, men även från franska och italienska. Sannolikt innehade han en tjänst vid det kungliga kansliet, möjligen som ”kunglig översättare”, translator regius, en tjänst som han, enligt en odaterad supplik till Kungl. Maj:t (troligen hösten 1685), anhöll om att få överta från Johan Sylvius med en lön på 300 daler silvermynt. Det är emellertid osäkert om hans ansökan beviljades; i alla händelser hade han redan den 13 mars 1683 tilldelats en årlig pension om 100 daler silvermynt så länge han fortsatte sitt arbete som översättare, en pension som dock periodvis tycks ha varit svår att utkräva.

Därutöver blev Brask en engagerad författare och översättare av psalmer. Han översatte bland annat psalmer från tyska av Paul Gerhardt och Johann Rist, publicerade efter Brasks död i En Helig och Hiärtelig Sång-Lust (1695). Urvalet hämtade han från Gottselige Haus- und Kirchen Andact (1683), den psalmbok som var i bruk i den tyska församlingen i Stockholm. Såväl Brasks egna psalmer som översättningar – ett fyrtiotal – upptogs i Jesper Swedbergs psalmbok från 1694. Flera av dem ströks efter kungens ogillande i 1695 års utgåva, men levde vidare i den enskilda andakten. I 1819 års psalmbok ingår åtminstone två av Brasks egna psalmer och tio av hans översatta, och i Den svenska psalmboken från 1986 återfinns fyra av hans psalmer i översättning, bland annat Johannes Rists nyårspsalm, ”Giv o Jesus fröjd och lycka” (nr 194).

Många av de psalmer som Brask skrev eller översatte har sålunda levt kvar tack vare kyrkan, men under sin samtid ägde han nog som översättare ännu större inflytande med de andaktslitterära verk som sysselsatte honom: Den anderijke frantsosens De La Serre Tankar om ewigheten (1677) av Jean Puget De la Serre, Christelige skrifftermåhls-book (1679) av Johannes Olearius, Den anderijke italiänerns Johannis Baptistæ Gudelige betracktelser  om siälenes, kroppzens, paradijsetz eller himmelens och helfwetetz ewigheet (1685) av Giovanni Battista Spagnoli, En helig och hiärtelig Sång-lust (1695) av Caspar Neumann, samt den senares Gyllende böne tempel (1689). Det rörde sig om idel populära böneböcker som kom i nya och bearbetade utgåvor under lång tid efteråt, ibland med nya titlar av varierande ordalydelse.

Nämnas bör också Brasks omfattande översättning av Samuel von Pufendorfs mycket lästa historiska verk Inledning til historien, angående the förnähmste rijker och stater, som för tijden vthi Europa stå oprätte (1680) och Innledning till swänska historien, med där till fogad ökning ställt emot en fransos, Antoine Varillas benämnd (1688).

Brask skulle därtill omarbeta flera äldre översättingar. Hit hörde Haquin Ausius översättning Andeligh watukälla (1682) av Basilius Förtsch, Johannes Petraeus översättning Bitter tåre- och sööt tröste-källa (postumt utgiven 1706) av Salomon Liscovius, samt Olaus Austrells översättning Kärna vthaf alla böner (1683) av Caspar Neumann – den senare också utökad av Brask med nya, egna översättningar. I företalet till sin bearbetning av Andeligh Watukälla skriver Brask att översättningen visserligen är utökad och förbättrad, men ”then förre Uthtolkarens Förswenskning” har fått stå oförändrad, dels med tanke på dem som lärt sig de gamla bönerna så pass att de kan dem utantill, dels för att utgivaren själv inte vill anses vara en som nedvärderar andras ”ostraffelige arbete”.

Huruvida de versifierade förklaringar av bildmotiven i de kopparstick som ingår i dessa andaktsböcker är Brasks egna eller hans översättningar är oklart. Dock förefaller det som om Brask här för in en ny litterär genre i den svenskspråkiga litteraturen med efterföljare som skalden Sophia Elisabet Brenner.

Översättandet var för Brask och hans samtida i vissa hänseenden en språkpatriotisk handling. Brask själv tycks ha haft en lidelsefull känsla för svenskan. Rådande språksyn föreskrev att den svenska man eftersträvade skulle vara ren (utan alltför många främmande ord), rik (berikad med inhemska, äldre, utgångna eller dialektala ord) och naturligtvis riktig. I sitt företal till De la Serres Tankar om ewigheten (1684 års utgåva) skriver Brask att verket är ”af deß Tolk å nyo med flijt öfwersedde/ och til een reen Swenska förde”. Företalet är adresserat från ”Tolken til den Rättsinnige Läsaren” och där tar Brask tillfället i akt att hylla svenskan, ett ”Hielte-Språk […] ifrån Ärkie-Fadren Noah”, som måste värnas från onödigt inflytande från främmande språk. För sin språkpurism tar Brask stöd hos Stiernhielm och samtida auktoriteter som Urban Hiärne och Olof Hermelin, särskilt den senares förord till översättningen av Sylvestre Dufour, Sede-Bok (1683), till vilken Brask ansluter i sitt företal. Han berör även den svenska stavningen och nämner särskilt ”de månge öfwerflödige h. som onödigt brukas”. Till frågan om ortografin återkommer Brask i sin Pufendorföversättning, där han i sin efterskrift påtalar skillnaden mellan konjunktionerna ”och” – tyskans und – och ”ock” – tyskans auch. I det förra fallet förordar Brask ’og’, i det senare fallet ’ok’ eller ’okk’. Istället för sedvanlig dubbelteckning av lång vokal säger sig Brask uttryckligen föredra enkla vokaler. Detta ska ses mot bakgrund av den debatt om svensk ortografi som vid tiden fördes i hetsiga ordalag, i synnerhet mellan Hiärne och Swedberg.

Trots att den puristiska ambitionsnivån var högt ställd ansåg Brask att det var viktigt att försvara bruket av de ord som visserligen var främmande men som sedan länge vunnit burskap i svenskan. ”Dock är iag ingalunda så plump ock förmäten”, skriver Brask i försvar för att han inte varit konsekvent i att finna inhemska ord i sin översättning. Inlånade ord som evangelium och religion, mirakel och person måste kunna användas om inte texten skall bli obegriplig. De kan inte översättas utan måste ”af oß otolkade lijdas”.

Det skedde uppenbarligen en förskjutning i översättarens uppgift i förhållande till reformationstiden när det gäller den andliga litteraturen. Då var det betydelsefullt att tillhandahålla bibeltexter på det egna språket åt gemene man, liksom psalmer och litteratur för undervisning och uppbyggelse. I stormakttidens Sverige blev det viktigt för statsnyttan att berika landet och landets litteratur med översättningar, och under andra hälften av 1600-talet kom intresset att rikta sig mot det rena, rika och rätta språket. Det är i den traditionen Petrus Brask var verksam.