Rafaël Hertzberg, 1845–1896

Svenska Teaterns arkiv

Rafael (även Rafaël) Hertzberg föddes i Åbo den 18 september 1845 som son till kyrkoherden Fredrik Hertzberg och dennes hustru Johanna Mathilda, född Hummelin. Han blev 1865 student vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors och verkade parallellt med studierna som litteratur-, teater- och konstkritiker i liberala Helsingfors Dagblad. Efter examina som fil.kand. och fil.mag. 1872 respektive 1873 upptog tidningsarbetet alltmer av hans tid, och under mer än ett decennium verkade Hertzberg som tidningens kulturredaktör. Senare, 1889, blev han fil.lic. med avhandlingen Vidskepelsen i Finland på 1600-talet. Vid det laget hade han gjort sig känd som diktare, fackboksförfattare, krönikör, uppfinnare och översättare, och han hade därtill verkat som försäkringstjänsteman. Hertzberg var den förste publicisten i Finland som yrkade på kvinnlig rösträtt, han uppfann en skrivmaskin för blinda, en myntväxlingsapparat och en cigarrettmaskin. År 1883 gifte han sig med Anna Adolfina Forsström.

På sin tid hörde Rafael Hertzberg till de mest produktiva författarna i Finland. Samtidens omdöme var ”att han i hög grad besatt egenskapen att när som hälst kunna skrifva om hvad som hälst både på vers och prosa”, enligt Finsk biografisk handbok. Hans böcker spände över vitt skilda ämnesområden: från glasmåleri till Nordenskiölds resor, från Finlands historia till de gamla egypternas religion, Ellen Key och Henry Morton Stanleys upptäcktsresor i Afrika.

Utöver detta skrev Hertzberg diktsamlingar, sagor och berättelser för barn, historiska romaner samt skildringar ur Helsingforslivet skrivna under pseudonym, bland annat en av de första svenskspråkiga romanerna om hasardspel. Det säger sig självt att han skakade en del av detta ur ärmen, och det allmänna omdömet var att han var en god bearbetare och popularisator, men i sin egen diktning en osjälvständig och tämligen ytlig formtalang. Han skrev librettot till Jean Sibelius enda opera, Jungfrun i tornet, uruppförd den 9 november 1896, och avled en knapp månad senare i ett slaganfall, inte mer än 51 år gammal, den 5 december 1896, vilket har satts i samband med det njugga mottagande operan fick.

Hertzberg skapade inte något monument i brons, det enda som lever kvar av honom idag är texten till julpolskan ”Nu är det ljus här i vårt hus”. Men hans populärvetenskapliga böcker är skrivna med flykt och lätthet och åtminstone en del av dem är fortfarande läsvärda. Sin egentliga livsgärning utförde han dock som översättare, och här var det samtida omdömet enstämmigt: detta var hans främsta insats.

Hertzberg publicerade sin första översättning som 25-åring. Från Saimens och Päijänes stränder (1870) är en samling finska lyriska och episka folkdikter, mestadels hämtade ur Kanteletar, ett systerverk till den yngre Kalevala. Intresset för finsk folkdiktning låg i tiden, och den liberale Hertzberg var i det språkliga samförståndets intresse mån om att tilltala en svenskspråkig målgrupp. Han företog sig till exempel att i något fall använda det antika versmåttet hexameter, smyga in ett eller annat rim och gallra ut en del parallellismer, men han var samtidigt skicklig på att återge den folkliga tonen och stämningen. År 1871 utkom ett nytt urval ur Kanteletar, Finska toner.

Hertzbergs största insats som översättare var försvenskningen av Kalevala, som utkom 1884 och redan i underrubriken förklarar sig vara en ”fri översättning”. Hertzberg följer mestadels originalets fyrfotade trokéiska runometer, men reducerar kraftigt parallellismerna, vilket ansågs vara ett lyckat beslut. I sin recension i Finsk tidskrift påpekade litteraturkritikern Reinhold von Willebrand att originalets parallellismer är ”för svenska öron oundvikligt tröttande”, eftersom allitterationerna omöjligt kunde återges på ett lyckat sätt i en översättning som ville förbli originalet trogen. I övrigt uteslöt Hertzberg trollrunor och besvärjelser som inte hade direkt med intrigen att göra.

För en nutida läsare framstår Hertzbergs Kalevala som drastiskt förkortad och bearbetad. Här är några välkända rader ur öppningsstrofen i det finska originalet:

Sanat suussani sulavat,
puhe'et putoelevat,
kielelleni kerkiävät,
hampahilleni hajoovat.

I sin ordagranna översättning av Kalevala återger Karl Collan dem på följande sätt:

Orden smälta mig i munnen,
Tränga tätt uppå hvarandra,
Skynda fram uppå min tunga,
Träda öfver mina tänder.

I Lars och Mats Huldéns version från 1999 lyder raderna:

Orden saftar sig i munnen,
  sägner samlar sig och faller,
far som forsar över tungan,
  tillrar mellan mina tänder.

Originalets hajoovat betyder ordagrant ’upplösas’, ‘falla sönder’, men ’tillrar’ återknyter till ’forsar’ i den föregående raden och skapar på så sätt en åskådlig bild. Hertzberg avklarar orden på en enda rad: ”Orden trängas på min tunga”. Förutom drastiska förkortningar ägnar sig Hertzberg också åt obefogade tillägg. I originalet förekommer varken ’långbänk’, ’vinterkväll’ eller ’brasa’ såsom de gör i Hertzbergs översättning nedan:

Vad jag känner dessa runor,
Dessa gamla, goda sånger,
Hvilka i min barndomsdagar
Ljödo förr så många gånger,
Då min fader yxskaft täljde
Vid den långa bänkens ända,
Eller då min hulda moder
Förde under sång sin slända,
Och i långa vinterkvällen
Brasan brann på spiselhällen. 

Detta är ett tydligt exempel på hur översättaren Hertzberg verkade som popularisator i borgerligt-liberal anda: han skapar så att säga en mysig familjeversion av det finska eposet. Å andra sidan fångar han elegant de lyriska inslagen och ger dem en självklarhet som kan föra tankarna till Runeberg och Topelius. Reinhold von Willebrand jämförde hans Kalevala med de två tidigare svenska översättningarna av Matthias Alexander Castrén och ovannämnde Collan, och ansåg att Hertzbergs text bättre kunde ”framkalla känslan av solidaritet med diktarens åskådning, uttryck och sätt att tänka”. Bearbetningen kan kanske ses mot bakgrund av sin tid, med dess förutsättningar och språkförsonliga nationalistiska tendenser.

Vid sidan av folkpoesi översatte Hertzberg gärna skönlitteratur och dramatik med samhällskritisk udd, däribland Minna Canth, Juhani Aho och Henrik Ibsen. Han översatte vidare Estlands nationalepos Kalevipoeg och annan europeisk folkpoesi − italiensk, spansk, grekisk och samisk, då troligen via något förmedlande språk. Översättningarna ingick i tidskrifter och i hans egna diktböcker, och år 1881 samlade han en del av dem i Folkvisor från skilda länder.