Ragnar Ekelund, 1892–1960

Foto: Uppslagsverket Finland

Den finlandssvenske apotekarsonen Karl Selim Ragnar Ekelund föddes den 18 december 1892 i Kangasniemi, Södra Savolax. Fadern hette Georg Alfred Ekelund och modern Elin Elvira, född Lindholm. Vid elva månaders ålder fick Ragnar en bror, som döptes till Hilding. Brödraparets barndom förefaller ha varit lycklig, fylld med allehanda lekar och idrottsaktiviteter i den lilla hemorten. Eftersom åldersskillnaden mellan dem var så knapp började de skolan samtidigt på det svenskspråkiga läroverket Borgå lyceum och var klasskamrater under sju år 1904–1911. De stod mycket nära varandra. År 1911 tog de studentexamen.

Efter gymnasietiden flyttade Ragnar Ekelund till Helsingfors för att studera konsthistoria och nordisk språkvetenskap vid universitetet. Han avbröt studierna i förtid utan att avlägga någon examen och studerade istället på Finska konstföreningens ritskola fram till 1914. Ekelund ingick 1918 äktenskap med konstnären Inkeri Siegberg och paret fick 1926 sonen Arvid, sedermera framgångsrik arkitekt. De skiljde sig och 1937 gifte Ekelund om sig med litteraturforskaren och pedagogen Karin Allardt, som han hade lärt känna på 1920-talet när hon arbetade som korrekturläsare på Schildts förlag.

Utlandsresor var en självklar del av Ekelunds konststudier: 1912 gjorde han en bildningsresa till Sankt Petersburg och två år senare till Danmark. Första världskrigets fasor påverkade honom avsevärt, vilket hans tidiga diktning med stundtals mörka undertoner bär vittnesmål om. På grund av politiska aktiviteter satt Ekelund fängslad några månader 1916, eftersom han ansågs ryssfientlig. Under 1920-talet vistades han i två omgångar i Frankrike, där han insöp inspiration från de franska målarna – särskilt fångade Paul Cézannes kompositionsteknik hans uppmärksamhet. Ekelund fortsatte att göra resor för sin konstnärliga verksamhet och företog turer till Tyskland och Spanien och runt Östersjön, med vistelser i Estland och Sverige. I sitt måleri var han upptagen av geometriska former.

Som poet debuterade Ekelund med den något mollstämda diktsamlingen Sånger i sol och skymning (1914), som fick ett svalt mottagande. Året därpå publicerades Gatans dikter parallellt med en konstutställning, där Ekelunds tavlor på samma tema ställdes ut. I januari 1918 blev han inkallad för att strida i finska inbördeskriget. Efter krigsslutet började en ny intensiv skaparperiod av måleri och diktning och påföljande år förärades Ekelund Statens litterära pris på 2 000 mk för diktsamlingarna Disticha (1918) och Visioner (1918).

Ekelund översatte endast från finska, totalt över tjugo titlar. Översättardebuten skedde 1916 med Larin-Kyöstis sagospel Askepilt och prinsessan. Ekelund var samtida med Frans Eemil Sillanpää, vars verk och novellsamlingar han översatte. Hans förmedlingar av Sillanpää till svenska bör anses som hans allra viktigaste insats som översättare.

Ekelund tilltalades av Sillanpääs medkänsla för den enskilda människan; redan under skolåren hade Ekelund kommit i kontakt med människor från ett mindre bemedlat samhällsskikt, i synnerhet de så kallade frielever som varje år tilläts studera vid läroverket i Borgå. Tidigt växte sålunda intresset för de finska realisterna. År 1923 utkom Sillanpääs novellsamling Änglarnas skyddslingar, på såväl finlandssvenskt som svenskt förlag. Ekelund lyckades återge skildringarna av folkets ofta kärva vardagsliv till levande svenska, en gärning som läsekretsen uppskattade.

Kort efter utgivningen på originalspråket 1931 översatte Ekelund Sillanpääs Silja. Berättelsen om ett gammalt släktträds sista gröna skott. I Resonerande bokkatalogen (nr 9, 1931) beskrevs verket av kritikern Joel Rundt som Sillanpääs bästa och Rundt framhöll att ”Ragnar Ekelund har lyckats utmärkt i det svåra värvet att översätta boken”. Verket var vid sidan av novellsviten Färden till Kvarnbäcken och andra historier i Ekelunds översättning mycket betydelsefull för författarens Nobelpris 1939. Därvid beskrev Sten Selander i Svenska Dagbladet (11/11 1939) Sillanpääs stil som en ”andakt inför livet och […] hjärtats rena godhet” och en förening av ”lugnt humoristisk klokhet och besjälad poesi”. Ekelund hade en särskild fallenhet för att överföra Sillanpääs skira och besjälade stämningsbilder, vilket märks exempelvis i novellen ”Julfantasi” ur Färden till Kvarnbäcken:

På grund av den absoluta stillheten kan man icke blott höra hur det brakar i knuten på den gamla rian och hur ljudet förtonar och tystnar igen; man tycker sig också förnimma de avlägsna stjärnornas lugna andning, och man behöver inte vara rädd för att den plötsligt skall stanna av – så framt inte ens eget hjärta stannar så plötsligt att man dignar ner på sin välbekanta väg. Men även då kan en återglans av stjärnornas ljus om en stund glimma till i ens tårar, som hejdats på sin färd, frusna till is. Liksom stjärnornas mångskiftande ljus glimmande återspeglas av snökristallerna – tills de nöts och smälter ner om våren – och skimret flyttar sig över till dallrande vattenytor. Så går tiden, så växlar ödena – både de större och de smärre.

Vid sidan av Sillanpääs författarskap översatte Ekelund bland annat V.A. Koskenniemis diktsamling Den unge Anssi (1919), Maria Jotunis realistiska Vardagsliv (1920), Mika Waltaris Sista akten (1938) och Nej, vi kommer aldrig att dö (1940). Under krigsåren utgav Ekelund tillsammans med Joel Rundt antologin Dikterna om Finlands kamp (1940). Bland Ekelunds översättningar finns därutöver författare som Arvid Järnefelt, Pentti Haanpää, Aino Kallas och Oiva Paloheimo.

Ekelunds poesi, artiklar och recensioner publicerades regelbundet i tidskriften Nya Argus 1920–1928, och han verkade som konstkritiker för Hufvudstadsbladet 1943−1950. Ekelund var aktiv i Statens litteraturnämnd och Finlands svenska författareförening, där han innehade ordförandeposten 1945–1953. Dessutom åtnjöt han stort förtroende som vice ordförande i Konstnärsgillet i Finland och likaledes som medlem i olika konstföreningar. För sina förtjänster inom litteratur och konst tilldelades han Pro Finlandia-medaljen 1951.

Ragnar Ekelund gick ur tiden den 8 juni 1960 i Helsingfors, där han hade verkat under största delen av sitt liv.