Svenskt översättarlexikon

Richard Hejll föddes i Landskrona den 16 oktober 1889 som son till bankkamrern Cornelius Hejll och Lydia Rosenberg. Han tog studenten i Lund 1908 och fortsatte studera vid stadens universitet. Hejll läste filosofi för Hans Larsson, religionshistoria för Edvard Lehmann och botanik för Bengt Lidforss. Det kan ha varit genom Lehmann, som 1913 utgav en monografi om Søren Kierkegaard, som Hejll kom att intressera sig för den danske existensfilosofen; från Lidforss övertog han en socialistisk utvecklingsoptimism, som snart förbyttes i sin motsats.

Hejll avlade fil.kand.-examen 1913 och påbörjade licentiatstudier. Han hade gift sig med Anna Nilsson och fick med henne två söner; år 1914 fick han sina första artiklar publicerade i Dagens Nyheter och övergav universitetsstudierna för en ekonomiskt knapp tillvaro som frilansskribent och snart nog också översättare.

DN-artiklarna om den litterära naturalismen utökade Hejll till sin första bok, Människan och verkligheten, med underrubriken ”Ovetenskapliga studier över den moderna vidskepelsen och över diktkonstens uppgift och betydelse”. Den vidskepelse som åsyftas är tanken om världens förnuftsreglerade utveckling till det bättre, mot vilken Hejll ställer en djup kulturpessimism. Litteraturens uppgift anser han vara att avslöja samhällets ihåliga optimism; Strindberg och andra naturalister hyllas som sanningssägare. Hejlls förakt för den utbredda ”lögnidealismen” utesluter inte att han omfattar ett etiskt och religiöst ideal. Han vill följa Kierkegaard på ”den enskildes väg” och med Nietzsches ord bli en ”fri ande” med suverän utblick från idéernas sfär över den förljugna världen, styrd av ”massornas tyranni”.

Hejlls stil i denna och följande böcker är energisk och välbehärskad men resonemangen ordrika och fyllda av omtagningar. Tonläget är konstant spänt, generaliseringarna legio och de våldsamma utfallen mot samtidens litteratur, politik och bildning föga underbyggda. Han hade svårigheter att få sin första bok publicerad men uppmuntrades av Vilhelm Ekelund, som i sin jylländska exil smickrades av den yngre Hejlls uppmärksamhet.

Det blev Björck & Börjesson i Stockholm som gav ut Människan och verkligheten. Till förlagets serie Berömda filosofer kom Hejll att översätta flera viktiga titlar, men det var i Bonniers serie Moderna tänkare hans första arbete publicerades, Valda stycken ur Sören Kierkegaards tankevärld (1916). Hejll var angelägen om att också hans översättningar skulle vara en del av kampen mot tidens förflackning; det egna Kierkegaardurvalet följdes av Jean-Jacques Rousseaus Om samhällsfördraget (1919) med ett 15-sidigt förord som rymmer få biografiska uppgifter utan i stället är en personlig utläggning av bokens idéinnehåll. Sådana förord kom Hejll att foga till i stort sett alla sina filosofiska översättningar; dessa förord utgör ett polemiskt essäistiskt författarskap av en hetta och – visserligen sluggerartad – stridbarhet som mycket sällan syns bland svenska översättare.

Det verkar troligt att Hejll själv föreslog många av de verk han översatte, så tätt knutna är namn som Kierkegaard, Pascal och Nietzsche till hans tankevärld. Även när den översatta texten hörde till en annan tradition anstränger sig Hejll att inkorporera den: naturforskaren Francis Bacon, grundare av den moderna vetenskapsteorin, utnämns i förordet till Essäer (1924) till en tänkare som (i likhet med översättaren) söker en personlig sanning.

I arbetet med texterna är Hejll yrkesmässigt samvetsgrann. Han anger noga vilka utgåvor han följt, han sätter ofta ut originaltermer inom parentes, och till Kants Kritik av rena förnuftet (1922) har han upprättat en lista med återgivningar av ett antal nyckelord. I de avslutande anmärkningarna skriver Hejll: ”Översättaren har bemödat sig om att åstadkomma en så ordagrann översättning som möjligt, och har därför med flit undvikit alla förskönande och förbättrande omskrivningar, ävensom uppdelande av de långa och invecklade satsbildningar, som äro så utmärkande för Kant.”

De filosofer som ligger Hejll närmast är dock inte i första hand begreppstänkare. Senare generationer översättare har varit mindre självsvåldiga i sin hantering av exempelvis Kierkegaard än Hejll var. Stefan Borg, som reviderade Fruktan och bävan för en nyutgåva 1995 och därefter på egen hand översatt stora delar av Kierkegaards verk, har i ett privat mejl beskrivit såväl styrkor som svagheter i Hejlls arbete:

Jag kunde nog inte ha önskat mig en bättre ingång till att bli Kierkegaardöversättare! Han öppnade upp texten stilistiskt för mig på ett sätt som var befriande. Hejll har svenska språket omedelbart tillhands med kraft och märg i uttrycket. Men just där har jag också sett det nödvändigt att tona ned livfullheten som finns hos Hejll till förmån för en mera trogen och återhållen stil. Kierkegaard skapar få nya nyckelord, istället bygger han in sin egen förståelse i redan existerande danska ord genom att repetitivt återvända till vissa favoriserade nyckelbegrepp från många olika håll för att utvidga dem på det sätt som han vill. Eftersom SK:s hela verk utgör en slags helhet med olika utsagor följda av kommentarer gäller det som översättare att ha gehör redan från början för vilka dessa nyckelbegrepp kan vara, för att kunna ge dem en enhetlig översättning.

Borg sätter här fingret på ett energiskt men också otåligt drag hos Hejll som hindrar denne från att bli en riktigt god översättare av texter där återkommande begrepp spelar viktiga roller. Han fortsätter med att relatera ett exempel:

Försiktighet är alltså anbefalld vid översättningen av SK, och Hejll var nu en gång inte försiktig, utan en stridbar herre, som gärna ville formulera sig träffande, ibland kanske mer träffande än SK själv. I Fruktan och bävan har Jonna Hjertström Lappalainen pekat på att ordet ”Spids”, som i ODS [Ordbog over det Danske Sprog] anges i sex av SK använda betydelser och därför är av nyckelkaraktär hos honom, av Hejll översatts ”spets”, ”topp” och ”gaffel” – det finns säkert fler än dessa tre –, vilket får till följd att en svensk läsare inte kan associera mellan ställena där ordet förekommer, och därför heller inte tillägna sig SK:s utvidgade förståelse av ordet.

Hejll gjorde sin första insats som skönlitterär översättare i början av 1920-talet med två delar av Tusen och natt i Richard Burtons version. År 1925 översatte han Fieldings Tom Jones och fick senare till Bonniers klassikerbibliotek också översätta Laurence Sternes En sentimental resa genom Frankrike och Italien och Oliver Goldsmiths  Lantprästen från Wakefield. Den senare utkom 1934 och blev Hejlls sista översättning. En bidragande orsak till att han inte längre fick några uppdrag var rimligen att han hösten 1933 publicerat artikelserien ”Varför jag blivit nationalsocialist” i tidningen Den svenske nationalsocialisten.

Antisemistiska uttryck hade funnits i Hejlls egna böcker från början, men i och med att han öppet tog ställning för nazismen brutaliserades tonfallen. I artiklar och böcker som Att vara svensk (1941) framstår Richard Hejll som en högröstad förespråkare för en ”revolutionär nationalism”. Också efter krigsslutet propagerade Hejll i den egna tidskriften Den enskilde, som han utgav fram till sin död 1963, för nationalsocialistiska idéer och kallar Hitler ”en av mänsklighetens största söner”. Att elitisten Hejll, med Kierkegaards fras ”Subjektiviteten er Sandheden” som motto, anslöt sig till en massrörelse är en skenbar paradox. Vad som lockade honom var idéberusningen och föraktet för rådande värden.

Richard Hejll avled den 25 december 1963.