Roland Adlerberth, 1923–1993
Roland Carlos Adlerberth föddes den 21 september 1923 i Varberg och studerade vid Göteborgs universitet där han 1947 blev fil.kand. Från 1949 till 1956 arbetade han som biblioteksassistent vid Dicksonska folkbiblioteket i Göteborg, sedan vid stadsbiblioteket i Köping till 1958. Därefter ägnade han sig livet ut åt eget skrivande och framförallt åt översättande, bosatt i Lerum där han arbetade i ett stort rum fyllt av bokhyllor. Roland Adlerberth var en av landets första stora science fiction-entusiaster och var viktig både som introduktör av genren och för dess fortsatta spridning i Sverige.
Inbiten SF-läsare var Adlerberth alltsedan pojkåren. Han läste Jules Verne och andra tidiga titlar, veckotidningen Jules Verne-magasinet och snart också SF på andra språk. Dessutom hade han hittat en svensk favorit: Sture Lönnerstrand, som i Levande Livet från 1943 till 1945 publicerade cirka 75 noveller i genren. Adlerberth skrev ett uppskattande brev till Lönnerstrand, och sommaren 1950 träffades de på ett pensionat i Marstrand där de diskuterade ändlöst och beslöt att bilda Sveriges första SF-förening, Futura.
Futura växte långsamt och grundarna försökte intressera svenska förlag. Enligt vad som hävdats var Roland Adlerberth titelrådgivare när Eklunds förlag 1953 startade den första svenska SF-bokserien. År 1953 fick man också kontakt med bröderna Kurt och Karl Gustaf Kindberg i Jönköping, som var intresserade av att starta en svensk SF-tidskrift. När den i mars 1954 började utkomma med titeln Häpna! (i huvudsak månatlig till nedläggningen 1966) ingick fyra av Futuras medlemmar i redaktionen. Roland Adlerberth stod för bokrecensionerna och presenterade dussintals svenska och utländska titlar i så gott som varje nummer av tidskriften. Därefter var han recensent i Jules Verne-magasinet från 1972 till 1983. Parallellt var Adlerberth sedan 1950-talet kritiker i såväl Göteborgs-Posten som andra tidningar, lektör åt Bibliotekstjänst och redaktör för dess lilla tidskrift Läste Ni åren 1955–1957.
I sina recensioner utvecklade han ett humoristiskt, nydanande och målande språk: en antologi kunde erbjuda ”sju sorterade framtider”, en enklare underhållningsförfattare kunde ”monstra på värre”. Om en lyckad humoresk skrev han: ”Är det sant att ett gott skratt förlänger käften, så kan man otvivelaktigt linda munnen åtskilliga varv kring öronen”. Som SF-expert förekom han många gånger i radio, och hos Bibliotekstjänst utgav han två orienteringshäften om genren i serien Vandringar med böcker, det första redan 1952. Men han skrev också om annat. Adlerberth medverkade i kulturtidskrifter som Paravan och Bonniers Litterära Magasin, och i Vandringar med böcker utgav han även orienteringar om romaner med motiv från andra världskriget, sjöromaner och andra kategorier. I Människan i blickpunkten. Memoarer och biografier (1965) presenterade han sina favoriter.
Ändå blev översättandet Adlerberths huvudsakliga sysselsättning. Enligt honom själv var det snarast av en slump han började översätta – först noveller till tidskriften Häpna!, sedan enstaka romaner när han behövde dryga ut inkomsterna i takt med att familjen växte. Den först utgivna blev Bernard Shaws Min kära Dorothea (1957). Mycket snart upptäckte förlagen i Adlerberth en snabb och mångkunnig översättare. En bok 1957 blev två året därpå, nio 1959 och tolv 1961. Under sina drygt trettio år som yrkesöversättare stod Roland Adlerberth för mycket nära fyrahundra titlar.
I några fall fick han arbeta med favoritförfattare. Han översatte flera romaner av Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, Robert A. Heinlein och Jules Verne. Men han beklagade ibland att han inte fått möjlighet att ägna sig i högre utsträckning åt SF. Samtidigt var han en stor deckarläsare och belönades 1977 med Svenska Deckarakademins översättarpris för sitt arbete med inte minst klassiker som Eric Ambler, John Dickson Carr, Leslie Charteris och Ellery Queen. Efter den uppmärksammade fejden mellan J.R.R. Tolkien och dennes svenske översättare Åke Ohlmarks, fick Adlerberth även i uppdrag att översätta Tolkiens Silmarillion (1979). Senare kom han också att ta sig an Stephen King. Men Roland Adlerberth var på inget sätt specialiserad på kategorilitteratur: han översatte också populärvetenskap och fackböcker (bland dem stora verk som Darwins Om arternas uppkomst), barnböcker, där han bland annat var Michael Endes översättare, historia, biografier och ett betydande antal verk av hyllade författare som Maya Angelou, Joseph Conrad och Henry Miller. Av Nobelpristagaren V.S. Naipaul översatte han inte mindre än sex romaner.
Roland Adlerberth ägnade sig inte åt att kommentera de författare han arbetade med, han skrev sällan efterord eller förord. Möjligen var hans stil ibland en smula för ledig, och det hände att hans egen läsvänliga och smidiga prosa gjorde intrång på originalförfattarnas stil. På det viset förändrade han tonen inte minst i några av de nämnda favoritförfattarnas verk. Det hände också att det brast i noggrannheten i brådskan, både stilistiskt och i faktakontrollen; exempelvis hans version av Stephen Kings Det (1987) är i långa stycken mycket levande, för att stundtals kännas obearbetad. Översättningen innehåller dessutom flera missförstånd, däribland det beryktade "Stormästare Flash" för hiphopartisten Grandmaster Flash.
Sådana omständigheter lär inte hindra att hundratals böcker har fått en njutbar svensk form tack vare Roland Adlerberths stora flit och aldrig sinande kärlek till läsandet och skrivandet. Han gick bort den 31 juli 1993 i Lerum.