Runar Schildt, 1888–1925
Ernst Runar Schildt föddes den 26 oktober 1888 i Helsingfors. Han var son till den finlandssvenske adelsmannen Arthur Abraham Christoffer Schildt och Ofelia Adelaïde, född Strömberg. Den unge begåvade gossen gick på det privata läroverket Brobergska skolan i Helsingfors. Schildt tog studentexamen 1906, varefter han snabbt fortsatte med studierna inom sina tre stora intresseområden historia, estetik och litteratur på Helsingfors universitet där han tog kandidatexamen år 1910. Under tiden 1908–1916 var han anställd som amanuens på universitetsbiblioteket. Åren 1913−1915 hann han också med att arbeta vid Svenska Teatern i Helsingfors som regissör och debutera som författare med novellsamlingen Den segrande Eros och andra berättelser. Därefter verkade han som rådgivare och förlagsredaktör på sin ett år yngre kusin Holger Schildts nygrundade förlag med samma namn i Borgå. Det föll sig naturligt att Schildts förlag utgav hans böcker, men de utgavs även av andra betydande förlag både i hemlandet och i Sverige. År 1914 gifte Schildt sig med Emilia Mathilda Heikel och paret bosatte sig i Borgå, där således arbetet fanns. Paret fick tre barn. Schildt hade försökt grunda en egen bokhandel i hemstaden, men planerna gick om intet och en mindre konkurs följde. Detta nederlag var för svårt för honom att bära och djupt nedstämd, en månad före sin trettiosjunde födelsedag, begick Schildt självmord den 29 september 1925.
Schildt är framförallt känd som en stilsäker novellist, vars berättelser inte sällan beskrevs som friska, okonstlade och väl förtrogna porträtt av sin tids Helsingfors med dess bohemiskt moderna miljö. Han kom att bli en skicklig samtidsskildrare som inte skyggade för att skriva om samhällsaktuella problem eller om de motsättningar som fanns inom de olika samhällsklasserna. Finland hade sedan länge sökt efter nationell identitet, där språkfrågan hade blivit central, och även om den finskspråkiga litteraturen var dominerande, blomstrade samtidigt den svenskspråkiga litteraturen med Schildt som en av dess huvudrollsinnehavare. För den säkraste karakteristiken av Schildt svarade Sten Selander i Dagens Nyheter (30/9 1925), som menade att Schildt skrev en ”fullkomligt fläckfri prosa, genomskinligt klar och lika spänstig och fri från överflödiga sirater som en stålklinga”. Schildt utgav åtta novellsamlingar och skrev tre pjäser.
Schildts översättningsverksamhet sammanfaller med hans arbete som förlagsredaktör hos sin kusin under åren 1919−1926. Sammanlagt rör det sig om ett tiotal titlar från norska, finska, danska, franska och tyska. De två sistnämnda språken hade han studerat på läroverket och kanske lyckades han bäst med sina översättningar från tyska.
Den första översättningen är den käcka flickboken Peik och Då Peik skulle göra sin lycka (1918) av Barbra Ring, en författare som Schildt dessförinnan hade lärt känna personligen. Schildt svarade även för Rings roman En man (1924) som med sina staplade huvudsatser ger ett egendomligt och kanske uttröttande intryck:
Hon satt och såg ut och tänkte. Han såg på henne. En sund, vacker, lycklig kvinna. En mor. Det blev något högtidligt över henne genom det. Det som hade övermannat honom den aftonen och alltmer för länge sedan vara dött.
Schildts översättningar tycks inte sällan tangera hans egen litterära tematik eller livskänsla och det förefaller som att han börjar översätta i samband med att hans egen diktarkälla börjar sina. Schildt tycks försöka upprätthålla skrivandet genom översättandet, i synnerhet mot slutet av livet. Översättningarna blir då också en försörjningskälla, eftersom arbetet på förlaget hade upphört.
Impressionistiskt influerad författare som han själv var, uppsökte han gelikar från kontinenten. Han översatte dansken Christian Houmarks Vägar som skiljas (1919), som med sin starkt dialogiska berättarform förmedlar stundens direkthet; läsaren tror sig nästan sitta med en dramatext framför sig. År 1920 utkom hans översättning av Eduard von Keyserlings Vågor, en dekadent, trött och uppgiven skildring av den bortdöende adelsklassen i Kurland som Keyserling härstammade från och som tiden var på väg att springa ifrån. Den impressionistiska stilen påminner om Schildts sista berättelse ”Häxskogen” och naturscenerierna bär många likheter med dem i Vågor. Bland Schildts översättningar ingår också ett drama, Den ensliga vägen av Arthur Schnitzler. Som före detta teaterman var Schildt väl inläst på denne för samtiden viktige dramatiker; översättningen tillkom också vid samma tid som Schildt själv i rask följd skriver sina tre dramer.
I sin monografi ser Gunnar Castrén olika motiv till de sena översättningarna. Maila Talvios Kärlek tar sig Schildt an för att i första hand lära sig finska, och den postumt utkomna från tyska översatta Djävulens skugga av Frank Thieß lär ha varit ett rent försörjningsjobb. Däremot verkar Schildt med stor njutning ha översatt den franske författaren Pierre Milles Monarken, som med sin språkliga elegans i mångt och mycket påminner om Schildts egen:
Monarken bar en konfektionskostym med omväxlande gula och violetta rutor, en präktig och egenartad färgkombination som i naturen endast kan efterhärmas av vissa fåglars fjäderskrud, ehuruväl med långt mindre elegans. Hans skor voro likaledes gula och han hade just låtit blanka dem på en gata i Nimes, i närheten av det ställe där kejsar Hadriani bildstod reste sig i brons; de glänste så, att han genom en liten lutning på kroppen hade kunnat spegla sin hatt i dem, sin mjuka italienska hatt som till färgen påminde om nygräddat bröd.
Det är tydligt att Schildt lät sin egen litterära verksamhet berikas av de översättningar av kongeniala författarskap som han tog sig an. Resultatet blev översättningar som ofta är lika stilsäkra som hans noveller.