Stina Hergin, 1911–2002
Stina Ericsson föddes den 1 mars 1911 och växte upp på gården Näs nära Vimmerby i Småland. Hon var yngre syster till barnboksförfattaren Astrid Lindgren. Men medan den senare tidigt försvann till Stockholm blev systern Stina kvar i Vimmerby ända fram till 1938. Hon förälskade sig i Hans Håkansson, en tidigare stenarbetare som nu arbetade som lokalredaktör på Östra Småland. Håkansson debuterade som romanförfattare 1930 och kallade sig från 1944 för Hans Hergin. När han var inkallad under kriget övertog hustrun hans tjänst på tidningen. Efter krigsslutet flyttade paret till Täby kyrkby norr om Stockholm där de kom att bo livet ut. Här utbildade sig Stina Hergin till sekreterare på Bar-Lock-institutet och läste samtidigt på egen hand mycket engelsk och tysk litteratur med sikte på att i framtiden kunna verka som översättare.
Stina Hergins första översättningsuppdrag var ett par historiska romaner av amerikanska författare. Efter att systern Astrid 1947 blivit anställd på Rabén & Sjögren kom hon att huvudsakligen inrikta sig på barn- och ungdomslitteratur. Möjligen skulle man kunna beskylla Astrid Lindgren för viss nepotism i sitt handhavande av förlagets affärer. Översättningsuppdragen gick nämligen inte bara till Stina Hergin utan också till den yngsta systern Ingegerd Lindström och till bästa väninnan från barndomen, Anne Marie Fries – förebild till Madicken – som utförde lektörsuppdrag åt förlaget.
Stina Hergin översatte huvudsakligen från engelska och tyska, men också från danska och norska. Hennes aktiva tid som översättare fortsatte till mitten av 1970-talet och kom att omfatta nästan 200 titlar, företrädesvis böcker för barn och ungdom. Flera handlade om tonårsflickor i amerikansk collegemiljö – en ny trend i tiden. Bland dessa verk återfinns Maureen Dalys Sjutton år (1951). Författaren var blott tjugoett år då originalet utgavs 1942 men hade ändå åstadkommit en jagroman med allvarliga litterära pretentioner – en av de första moderna ungdomsromanerna. Hergin kom också att översätta hela tio titlar av Mary Stolz, som förnyade flickboken genom att föra in den psykologiska realismen i sina skildringar av amerikanska medelklassmiljöer. Hennes berättelse Ready or not (1953), på svenska Nästan vuxen (1955), tonar ut i följande reflexion över det unga parets framtid – ett citat som nog speglar en mer mogen inställning till ungdomlig romantik:
Vi ska tillbringa resten av våra liv tillsammans och inte göra slarvsylta av alltsammans… [...] Kvar fanns leendena, de långa blickarna och pulsarnas tunga slag, och i allt detta deras kärleks andlösa påtaglighet.
När Hergin skulle översätta L.M. Montgomerys Anne på egen hand (1954) uttryckte förläggaren på Gleerups förlag, Ingrid Schaar, en önskan om att hela texten skulle översättas men att förkortningar därefter måste göras, framför allt av en del mer fristående episoder som inte var avgörande för det större händelseförloppet. Schaar bad översättaren att komma med förslag och tackade senare för de utmärkta strykningarna (Brev från Ingrid Schaar till Stina Hergin 20/5 och 2/9 1954.) När Hergin senare översatte de två första delarna i Montgomerys Emily-trilogi (Emily of New Moon och Emily Climbs) valde man att dela upp dessa på tre volymer: Emily, Emily och hennes vänner samt Emily på egna vägar (1955–1957). Förlaget hade funnit originalets två delar för tjocka men ansåg samtidigt att det vore synd att stryka ned dem till normalt flickboksformat. Lösningen blev alltså att dela sviten i tre delar. Korrespondensen med översättaren visar att hon är införstådd med processen. Strykningarna gjordes av förlaget:
Vi har som synes strukit en hel del, något som inte minst gått ut över den romantiske herr Priest, vars öknamn vi f ö ändrat till Puckel [...] Och Valla gård tycker jag låter för mejerisvenskt och har i stället provat med Vindnäs.
(Brev från Ingrid Schaar till Stina Hergin 9/3 och 8/8 1955.)
Redaktören har även ersatt ”alltför högtravande och romantiska uttryck med mer vardagliga”. Det framgår att förlaget önskade vända sig till något yngre läsare än dem som Montgomery ursprungligen vänt sig till. Laura Leden har i en avhandling visat på några principer för dessa förkortningar av ursprungstexten. Vad som fått stryka på foten är även här beskrivningar som inte direkt bidrar till handlingen. Det förekommer också ett stort antal purifikationer – utrensningar eller överslätningar av scener som beskriver negativa beteenden hos vuxna personer, skrämmande element, dåligt uppträdande hos barn, kritik mot kyrkan eller företeelser som har med sexualitet att skaffa. Vanligt vid denna tid var för övrigt att vägleda bokförmedlare genom att åldersdefiniera böcker. Sålunda har de tre delarna fått följande beteckningar: F1014, F1115 och F11–, där F givetvis står för flickor och siffrorna för lämpliga åldrar.
Till de bestående titlar som Stina Hergin överfört till svenska hör Philippa Pearces Mysteriet vid midnatt (1960, orig. Tomʼs Midnight Garden) och Hans Peter Richters Aldrig mer (1963, orig. Damals war es Friedrich). Den förstnämnda är en mindre klassiker som gestaltar en stämning av drömsk mystik och med förflyttningar i tid som är vanliga teman inom den fantastiska berättelsen. Den andra är en sociologiprofessors ambition att i skönlitterär form skildra vänskapen mellan två pojkar, den ene av judisk börd, genom att berätta om judeförföljelsen i tredje riket. Den svenska titeln syftar sannolikt på appellen ”Aldrig mera krig” som fredsrörelsen anförde redan vid tiden för det första världskriget.
Överhuvudtaget får Stina Hergin under denna tid många intressanta och kvalificerade översättingsuppdrag. Bland dessa kan nämnas E.B. Whites Knatten (1952, orig. Stuart Little), en märklig fabel om pojken som föds till mus i en eljest vanlig familj, Eve Garnetts Barnen i Återvändsgränd (1953), som handlar om barn i Londons slum, och Eloise Jarvis McGraw som med sin berättelse Mockasinspåret (1954) förnyar indianäventyret genom att berätta om en nybyggarpojke som växer upp hos kråkindianer. Hergin tog sig även an mer lättviktigt litterärt gods, som böckerna om yrhättan Susy av Grethe Stevns (pseudonym för den färöisk-danske författaren Eilif Mortensen) och de sista delarna i Enid Blytons Fem-serie. Den senare uppgiften tog hon i arv från den yngsta systern, Ingegerd Lindström, som mellan 1954 och 1960 hade översatt hela 17 böcker i serien.
När Liber önskade ge ut Emily och hennes vänner på nytt 1984 bad man om tillåtelse att ”varsamt modernisera texten” och Stina Hergin tyckte i förstone att det vore bra om detta utfördes av en ”ojävig person”, med tillägget: ”inga ’toppen’ eller ’kul’ eller andra anakronismer.” (Brev till förlaget 25/2 1984.) Men ett par veckor senare förklarar hon sig vara ”en smula skeptisk beträffande värdet av en modernisering”, eftersom lockelsen att läsa denna bok ”ligger både i den ålderdomliga miljön och det rikare språk, som dåtidens författare vågade använda, medan nutidens anser att de bör hålla sig tätt intill talspråket, med resultat, som för de flesta blir grått och fattigt och därmed tråkigt.” (14/3 1984)
Som författare debuterade Stina Hergin vid 91 års ålder med en liten tunn bok – Det var en gång en gård (2001) – i vilken hon drar sig till minnes originella personligheter och händelser i sin barndomsmiljö, ett slags post scriptum till Astrid Lindgrens Bullerby-böcker. Hon avled den 27 december 2002 i Täby.