Svensk bibelöversättning
Bibeln är knappast en bok, snarare en hel litteratur. Dess två ”testamenten” (nedan betecknade GT och NT) berättar om ett skeende som omspänner ett runt årtusende, gestaltat i halva Medelhavsvärlden. Bibelordet har sedan tolkats och utlagts under två millennier över hela den bebodda jorden, inom väsensskilda kultursammanhang, på otaliga sätt och på tusentals språk. Dess överdådigt rika textvärld rymmer originalmönstret för en ständigt pågående bearbetning av centrala mänskliga motiv i vår kultur: i språk och tanke, i dikt och konst. Bibeln på svenska är därmed, i högre grad än någon annan enskild text eller textsamling, ett nationalspråkligt nedslag i en tradition av global omfattning, mer än dubbelt så gammal som vårt eget skriftspråk.
Från högmedeltid till nutid har Bibelns böcker skrivits på svenska, och alltid skrivits på nytt igen. Ingen annan texttyp eller genre i vår litteratur kan uppvisa samma kontinuitet – inom en intakt ram i struktur och innehåll – som Bibeln. Inga andra skribenter på svenska kan jämföras med reformationens bibelöversättare som grundläggare av en fast norm för vårt språks utformning.
Medeltidens bibel
Med kristendomens och latinets etablering i Norden i äldre medeltid följde snart behovet av folkspråklig utläggning av bibeltexten. Grunden var Versio Vulgata, den romerska kyrkans officiella latinska version, återgående på S:t Hieronymus översättning från 300-talet. Överföringen till skrivet folkspråk skedde på flera sätt. Någon sammanhängande återgivning av hela Bibeln förekom så vitt vi vet inte. Vanlig var däremot återgivning av enstaka men hela bibelböcker, dokumenterad främst i översättning av GT:s historiska texter. Vidare har man iakttagit återgivning i mera begränsad omfattning av enstaka kapitel eller avsnitt, hämtade ur Moseböckerna och avsedda för liturgiskt bruk, så kallade lektier – möjligen utgjorde dessa det svenskspråkiga inslaget i en i övrigt latinsk mässa. Mycket omfattande är vidare återgivningen av enstaka, fastställda nytestamentliga bibelbokskapitel, utskurna ur evangelierna och avsedda för bruk i den folkspråkliga predikan, så kallade perikoper. Viktigt är slutligen det rika beståndet av direkta eller indirekta citat. Sådana hämtades ur samtliga Bibelns böcker och utgör ett framträdande inslag i den fornsvenska litteraturen, kanske allra mest påtagligt i Birgittas uppenbarelser. Det var rimligtvis främst i kraft av dessa lektier, perikoper och citat, i från latinet översatt svensk språkform, som Bibelns begreppsvärld genomsyrade också olärda människors verklighetsuppfattning – sannolikt minst lika påtagligt före som efter reformationen.
Ett av de äldsta kända dokumenten i den svenska medeltidens översättningshistoria är Pentateukparafrasen, en berömd återgivning av de fem Moseböckerna. Detta arbete, sannolikt tillkommet i tidigare 1300-tal, tillhör det äldsta, ”parafraserande” skedet i den svenska översättningens utveckling: det viktiga då var inte att återge bibeltexten ”troget” utan att berätta dess innehåll på folkspråket så livfullt och medryckande som möjligt, vilket den okände upphovsmannen gör, skickligt och effektivt. Den senare medeltidens svenska bibelåtergivning inordnar sig ganska väl efter en modernare, formellt textefterbildande översättningsnorm, som utvecklades främst vid Birgittas kloster i Vadstena. Viktigast är ordensbröderna Nicolaus Ragvaldis och Jöns Buddes översättningar under 1400-talet av andra historiska (delvis apokryfiska) böcker ur GT samt av Johannes uppenbarelse (Apokalypsen, NT:s sista bok). Dessa översättningar föregriper reformatorernas verk.
Reformationsbibeln
De bibelöversättande reformatorernas första bedrift var utgåvan av Nya testamentet 1526, ett verk som språkhistorikerna tillmätt sådan symbolisk dignitet att dess tillkomst av hävd fått markera gränsen mellan den ”fornsvenska” och den ”nysvenska” perioden. Det var dock med ”helbibeln” av 1541, också känd som Gustav Vasas bibel, som den verkliga grunden lades för den mäktiga bibelspråkliga traditionen. Denna skulle behålla sitt fasta grepp över svenskarnas tankemönster och språk i nästan fyra sekel. Förhållandet har paralleller i flertalet lutherska länder.
Bibelöversättarnas insats på 1500-talet var anonym och utfördes sannolikt som lagarbeten, även om den svenska reformationens båda portalfigurer, Laurentius Andræe och Olaus Petri, är centrala i sammanhanget. Ett inhemskt medeltidsarv, latinska och tyska förlagor, samtidens turbulenta svenska – på dessa tre, något ostadiga grundpelare byggde reformatorerna sitt översättningsverk. Det birgittinska arvet bestod dels i en från lågtyska influenser relativt rensad svenska, dels och sannolikt främst i en principiellt modern översättningsnorm, formellt strikt källtextefterbildande. Beroendet av Erasmus av Rotterdams humanistlatin var starkast i den nytestamentliga pionjäröversättningen, av Luthers högtyska i Vasabibeln. Särskilt det senare erbjöd något av en fast punkt i utformningen av det enhetliga och stilistiskt värdiga svenska bibelspråk som reformatorerna metodiskt och framgångsrikt eftersträvade.
Den viktigaste inspirationskällan var Martin Luther själv. Hans radikala och självständiga syn på bibelöversättningens mål och medel blev vägledande: texten skall återges med verklig trohet mot budskapet, i anda och innehåll, dock samtidigt inte efter bokstaven utan på ett språk som vanligt olärt folk kan ta till sig. Denna dubbla strävan efter texttrohet och begriplighet – avgörande för framtidens svenska översättningskultur – förmäldes på ett självklart sätt med den nya moderna enhetsstatens behov av ett effektivt fungerande nationalspråk. Bibelsvenskan blev ett bjudande mönster för språkets kultivering under de tre första nysvenska seklen: i sin stavning principiellt arkaiserande, i sin ordböjning och syntax genomtänkt balanserad mellan medeltida tradition och samtida bruk, i sitt ordförråd genuint svensk. Sådana kvaliteter i språket, i förening med kyrkobibelns auktoritet och centrala ställning, dess rikstäckande användning och månghundraåriga livslängd, gör Vasabibeln till det utan jämförelse viktigaste enskilda textdokumentet i svensk språkhistoria.
I statskyrkans famn: en bibel i tiden
Gustav Vasas bibel framträdde i två nya, officiellt reviderade upplagor, betecknade Gustav II Adolfs bibel 1618 resp. Karl XII:s bibel 1703. Dessa revisioner avsåg, utöver det redaktionella arrangemanget (bland annat infördes versnumrering), väsentligen bara ortografin och några frekventa detaljer i ordböjningen. Reformatorernas text, ålderdomlig redan på 1500-talet, användes därmed nästan oförändrad genom århundradena, och dess språk torde – om aldrig så vördnadsbjudande – omsider ha blivit för gemene man svårbegripligt.
SOU 1999:100, Bibeln - texterna
Gustav III tillsatte en bibelkommission 1773, med det högst komplexa direktivet att ersätta den gamla bibelöversättningen med en ny. Efter 144 år var uppdraget slutfört, med publiceringen av Gustav V:s bibel 1917. Denna hade då under loppet av ”den långa bibelkommissionens” verksamhet föregåtts av ett tiotal provöversättningar av NT, vilka fick betydande spridning: 1883 och 1908 års versioner brukar betecknas normalupplagor. 1917 års kyrkobibel fick utstå mycket spe för sin ”pratiga” mångordighet och för sin strävan efter ett stilistiskt enhetligt, enligt kritikerna ”urvattnat” normalspråk – det ofta förlöjligade idealet var ”den bildade populärföreläsaren”. Denna bibelversion åldrades också påfallande raskt, och Kungl. Maj:t utfärdade redan under senare 1900-tal ånyo direktiv för en nutidsanpassad bibelöversättning. I denna anda utkom en ny översättning av NT 1981 och GT:s apokryfiska böcker som ”tillägg” 1986. Hela den nya översättningen utan fotnoter presenterades för Sveriges regering 1999 (SOU 1999:100); den fullständiga texten med fotnoter utkom året därpå (SOU 2000:100), under beteckningen Bibel 2000. – GT:s notoriskt omstridda ”apokryfer”, som reformatorerna tog med men som utmönstrades 1917, återkom alltså 2000.
Bibel 2000 fullföljer den språkliga samtidsanpassningen, radikalt och konsekvent. Brottet med svensk bibelspråkstradition kan kännas nästan demonstrativt och har – som alltid när invanda mönster utmanas – väckt anstöt hos många: skapelseaktens magnifika ”’Varde ljus’; och det vart ljus” ersätts med det förment plattare ”’Ljus, bli till!’ Och ljuset blev till”; ”den Helige Ande” kallas prosaiskt och allmänt ”den heliga anden” (om inte, exegetiskt möjligen korrekt men också dunkelt, ”en gudsvind”); ”den barmhärtige samariten” blir torrt och sakligt klassificerad som”samarier”, och så vidare. Sådant, av irriterade kritiker uppfattat och beskrivet som ”klåfingrighet”, är dock egentligen fullt logiskt. Bibeln kan i dagens Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, inte längre påräkna någon språkstyrande funktion eller ens någon särskilt central ställning i det allmänna medvetandet. ”Böckernas bok” är numera reducerad till en klassiker i kulturarvet, stor där men knappast i ”kulturen”. Bibelspråket följer med strömmen, anpassat efter tidens skiften – som det för övrigt gjorde också under medeltiden, innan det planmässigt togs i bruk av en makthungrig statskyrka, lierad med en enväldig kung. Ett stilistiskt mindre laddat bibelspråk, mera neutralt och samtidsanpassat, avlyft sin officiella sanktion och lösgjort från det tyngande ekot av århundradens tradition, innebär såtillvida en senkommen återgång till ett historiskt normalare, mera ursprungligt läge. Sådant behöver inte irritera, det är också en lättnad.
Teologernas bibel
Åtskilliga ändringar av hävdvunna och traditionsfixerade ord och vändningar i den svenska bibeltexten betingas mindre av strävan efter stilanpassning, mera av omsorg om en exegetiskt korrekt tolkning av den grekiska och hebreiska grundtexten. Från den senare utgångspunkten har bibelöversättning i luthersk anda alltid legat öppen för kritik – som i Sverige dock länge var föga framgångsrik. De försiktiga revisionerna av kyrkobibeln 1618 och 1703 omgavs båda av stundtals hätska debatter mellan å ena sidan dem som ville återföra texten till närmast möjlig formell överensstämmelse med Guds ord i dess ”ursprungliga”, därmed ”sanna”, lydelse och sålunda tenderade att sätta den omedelbara begripligheten i andra hand, och å andra sidan mäktiga biskopar, som ville hålla fast vid den i förkunnelsen bekvämare, mer ”folkliga” textutformningen. Då biskoparna dessutom alltid åtnjöt traditionens och vanans starka stöd, brukade de få som de ville, åtminstone så länge som reformatorernas text (mot slutet alltså i Karl XII-bibelns version) var kyrkans officiella. Först med 1917 års bibel, och än mer med Bibel 2000, får den moderna vetenskapliga bibelkritiken ett starkt genomslag i översättningsarbetet. Också denna omsorg om vetenskaplig exegetisk förankring råkar lätt i konflikt med traditionen, stundom också med begripligheten; ett belysande exempel är den ovannämnda ”gudsvinden” för ”anden”.
Det grundläggande lutherska kravet på språkformens allmänna tillgänglighet och jordnära verklighetsförankring behåller samtidigt också i vår tid – och kanske i synnerhet då – ett fast grepp om nästan all svensk bibelöversättning, inom som utom statskyrkan.
Avvikarnas bibel
Utom statskyrkans ram har under 1900-talet ett flertal enskilda översättare och andra aktörer på förkunnarfältet, drivna av högst olikartade, mer eller mindre personliga strävanden, framträtt med egna tolkningar av enstaka eller flera bibelböcker och ibland av hela Bibeln. – En isolerad ansats i extremt ”bokstavstrogen” riktning är fribaptisten Helge Åkesons version 1911 av NT i en slaviskt textnära återgivning av den grekiska grundtexten. Extrem på annat sätt var pastor Eric Grönlunds översättning av Markusevangeliet: '”Vi vann!'” sa Markus (1962). Denna så kallade raggarbibel blev utskrattad i medierna och togs förmodligen allra minst på allvar i sin ungdomliga målgrupp. Stor frikyrklig spridning fick däremot David Hedegårds Nya Testamentet på vår tids språk (1964–1965). Bibelkommissionens NT-version 1981 utmanades samma år av biskop Bo Giertz med ytterligare en NT-översättning, buren av personliga stilsträvanden, dock i väsentligen samma anda som Hedegårds och kommissionens. En tydlig udd mot ett förment dominerande bibelkritiskt förhållningssätt i Bibel 2000 har däremot Svenska Folkbibeln, utkommen 1998. Denna alternativa nusvenska helbibel (GT är reviderat efter 1917 års text, NT nyöversatt) bärs upp av en bekännelsetrogen luthersk fromhet. Nya världens bibelöversättning är Jehovas vittnens egen version av Bibeln på svenska, återgående på en engelsk förlaga och utgiven 1992. En särling i svensk bibelöversättning är också Viveka Heyman, vars djupt personliga tolkningar av ett flertal böcker i GT utkom under 1900-talets fyra sista decennier.