Thekla Knös, 1815–1880
Thekla Knös, författare, poet och översättare, var dotter till Gustaf Knös, präst och professor i österländska språk, och Alida Knös, född Olbers. Knös föddes den 17 juni 1815 och gick bort den 10 mars 1880. Hennes litterära ideal formades i Uppsalas romantiska salonger, där hon umgicks med P.D.A. Atterbom, Erik Gustaf Geijer och Malla Silfverstolpe, men utvecklades i riktning mot en större realism. Efter faderns död levde hon med modern under mycket knappa villkor. Alla ekonomiska tillskott till deras anspråkslösa salongsmiljö var välkomna. Thekla Knös behärskade engelska, tyska och franska, samt i någon mån italienska. Vid sidan om det egna författarskapet blev översättningarna hennes främsta inkomstkälla, ibland kompletterad med språklektioner, några av de få försörjningsmöjligheter som vid mitten av 1800-talet stod till buds för kvinnor ur övre medelklassen.
Poesin var hennes huvudsakliga uttrycksform och det var för diktcykeln ”Ragnar Lodbrok” hon, som enda kvinna i Sveriges historia, vann Svenska Akademiens stora pris år 1851 – och samtidigt det mindre priset för sina ”Smärre skaldestycken”, vilket var en sensation. År 1868 fick hon åter pris i Svenska Akademien för sonettcykeln ”Pagen”. Flera av hennes verk tonsattes; det nuförtiden mest spelade är ”Drömmarne” av A.F. Lindblad. Knös debuterade på prosa med Elfvornas qvällar (1851), en nyckelroman i Almqvists anda, som behandlar salongskulturen i Uppsala, men det var som översättare hon först kom i kontakt med förlagsvärlden.
Charles Dickens Syrsan vid spiseln (1847), utgiven på C.A. Bagges förlag och tryckt hos L.J. Hjerta, blev Thekla Knös första översättningsuppdrag. Bland hennes efterlämnade papper finns en entusiastisk skildring av firandet av den färdiga boken – ljusgrön med älvfigurer på pärmarna. (För översättningshonoraret köpte hon teutensilier.) Bagges förlag försåg henne därefter med en rad volymer att översätta. I början av 1850-talet översatte hon även tidningsföljetonger för Svenska Tidningen, för att efter 1852 arbeta med andra förlag: C.A. Leffler, C. Wasmuth, P.A. Norstedt och söner, Albert Bonniers förlag, med flera. Thekla Knös översatte många kvinnliga författare. De var på modet i mitten av 1800-talet och kvinnliga översättare uppfattades som kongeniala (och billiga). Många översättningsprojekt tillkom genom hennes rika litterära kontaktnät. Vännerna uppmuntrade i första hand hennes eget författarskap, men engagerade henne även för andra uppdrag. De bistod henne också med direkta kontakter med förlag och redaktioner i Stockholm. Vilhelm Fredrik Palmblad förmedlade hennes följetongsöversättningar till Svenska Tidningen och Curry Treffenberg skötte många förlagskontakter. Någon gång tog hon egna initiativ och föreslog översättningar, antingen för egen del eller för någon behövande bekant. Källorna är emellertid inte tillräckligt rika för att med säkerhet dokumentera dessa uppslag.
Thekla Knös översatte sammanlagt uppemot 3 500 trycksidor, mycket poesi, men även prosa och dramatik, samt ett operalibretto. Mest känd är troligen psalmen ”Det är en ros utsprungen”. Översättningarna var oftast anonyma och det är i första hand genom brev och dagboksmaterial översättarens identitet kan fastslås. Katalogkort på diverse bibliotek kan också ge en fingervisning. Först efter priset i Svenska Akademien, och sedan hon fått sina dikter utgivna i två band Dikter af T.K. (1–2, 1852–1853), blir hennes namn som översättare fullt utskrivet eller återges i olika varianter som T.K., Th. Knös eller Thekla K***. Anonymiteten var dock snarare regel än undantagför översättare vid denna tid.
Genom vänskapen med Fredrika Bremer blev Knös pionjär vad gäller översättning av amerikansk poesi. I andra volymen av hennes dikter (1853) publicerades översättningar av Ralph Waldo Emerson, William Cullen Bryant och Henry Wadsworth Longfellow. (Emerson och Bryant introducerades därmed.) Året därpå översatte hon även Nathaniel Hawthorne. Den poesi hon översatte valde hon troligen delvis själv, och hennes egen poesi blev också översatt till tyska. Inom dramatik och opera är det fråga om beställningsarbeten. Hon översatte Molières Misantropen som Menniskohataren (1853), samt Flotows Storfurstinnan (1855). Operan uruppfördes på Kungliga teatern 1852. Till omfånget dominerade dock prosaöversättningarna. De var huvudsakligen beställningsarbeten och bestod av samtidens populära författare, där Dickens och Thackeray är de nu mest kända. Under några år kring mitten av seklet översatte hon mer än 2 300 sidor tryckt text, huvudsakligen från engelska, där nästan tusen sidor utkom under år 1853. Det är knappast att förundra sig över att hon fick ont i handen och ordinerades skrivförbud. Detta handikapp i kombination med en längre depression i samband med moderns död 1855 minskade hennes produktivitet, och det är först i mitten av 1860-talet som hon åter publicerar sig, bland annat med uppemot åttahundra sidor översättningar.
Thekla Knös hade som princip att i sina översättningar bevara egennamn och miljöer från originalen, snarare än att överflytta skeendet till ett svenskt sammanhang. Hon motiverade det med respekten för författaren, men också med intresset för andra kulturer. Det gällde även barn- och ungdomslitteratur. Av motsatt uppfattning var hennes väninna, författaren Betty Ehrenborg Posse, vilket framgår av en diskussion om Knös översättning av två ungdomsböcker av Jane Alice Sargant. Posse menade dessutom att man borde avhålla sig från judiskt klingande namn, till vilka hon räknade Davidsson, i översättningar till svenska.
Thekla Knös gjorde för poesin vad Fredrika Bremer gjort för prosan, hävdade en sammanställning av kvinnliga svenska författare inför världsutställningen i Wien år 1873. Hon förde in vardagslivet i diktens värld och skildrade det borgerliga hemlivet. Som poet var hennes rykte gott till och med Karl Warburgs litteraturhistoria, men från Henrik Schück och framåt har hon alltmer fallit i glömska. Fredrik Böök och John Landquist har dock lyft fram hennes egenart. Bland Knös insatser som översättare har främst de amerikanska dikterna uppmärksammats.