Vera von Kræmer, 1878–1940
Vera von Kræmer var under större delen av sitt liv bosatt i Stockholm, men hon föddes i Visby den 22 februari 1878, i modern Anna Jäderins första äktenskap med löjtnanten Gustaf von Kræmer. Modern gifte 1884 om sig med socialdemokraten, redaktören och sedermera statsministern Hjalmar Branting. Vera von Kræmer och hennes yngre bror Henry följde med till den nya familjen, som snart utökades med två yngre syskon. I sina memoarer Brantings på Norrtullsgatan (1939) har von Kræmer berättat om uppväxten i en av stadens mest omtalade familjer. Vid sidan av styvfadern var modern, nu Anna Branting, snart ett känt författarnamn.
Skolgången i Stockholm försiggick vid Whitlockska och Wallinska skolorna, men von Kræmer avbröt studierna redan i andra ring. Med oavslutade studier i bagaget inledde hon sin verksamhet som översättare – i första hand för att försörja sig. Det första uppdraget förmedlades av styvfadern, som såg till att hon fick översätta den blivande Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz internationella succé Från Neros dagar. Quo Vadis, publicerad som följetong i Social-Demokraten under första halvåret 1897 och året därpå på Albert Bonniers förlag. När följetongen inleddes hade hon ännu inte fyllt 19 år. ”Mitt yrke skulle bli att skriva. Det formade sig småningom till journalistik, men nu blev det översättning”, skriver hon långt senare i sina memoarer.
År 1899 gifte sig Vera von Kræmer med Boo Hjärne, ingenjör och musikskribent på Svenska Dagbladet. Maken introducerade henne på tidningen, där hon, liksom andra språkkunniga kvinnliga skribenter vid denna tid, fick börja med kåserier och korta översättningar – det som kallades C-notiser och som gick ut på att leta i utländska tidningar efter mer eller mindre sensationella nyheter att översätta. Till sina med åren otaliga kåserier och reporteruppdrag använde hon signaturer som Maudlin, Jane Eyre, Cecilia med nålen, Det osynliga vittnet med flera – åtminstone 18 skilda signaturer har kunnat tillskrivas henne. Vera von Kræmer översatte även utländsk litteratur för tidningen, exempelvis ”De dansande figurerna” som ingår i Den återuppståndne Sherlock Holmes och publicerades som följetong under strecket i december 1903.
Äktenskapet med Hjärne upplöstes efter några år och 1905 flyttade von Kræmer istället samman med redaktören Hugo Lindblad och började vid samma tid en anställning som journalist på Social-Demokraten. Hon skulle senare (1924) gifta sig med Lindblad i samband med adoptionen av dottern Greta-Lisa. Vera von Kræmer verkade snart också som redaktör för månadstidskriften Mitt Hem, senare Vi och Vårt. Hon översatte vid denna tid ett smärre antal lättsamma romaner, reseskildringar samt den österrikiska socialisten och feministen Adelheid Popps En arbeterskas ungdom, utgiven av Framåt i Göteborg 1909.
När Vi och Vårt lades ner 1912 reste von Kræmer med hjälp av styvfaderns kontakter till Japan, en resa som finns skildrad i tre böcker. På samma resa arbetade hon med en översättning av Sigrid Undsets Den lyckliga åldern (1913). Efter hemkomsten fortsatte hon sitt journalistiska arbete, nu vid Stockholms-Tidningen, och var samtidigt redaktör för tidskriften Rösträtt för kvinnor. Åren 1918-1928 var hon anställd på Svenska Biografteatern (senare Svensk Filmindustri) men fortsatte att medverka i såväl dagspress som veckopress: för Stockholms-Tidningen skrev hon både artiklar och litteraturanmälningar och för Social-Demokraten fungerade hon tidvis som följetongsredaktör, vilket innebar att hon valde och ibland översatte följetonger för tidningen. För veckotidningarna Husmodern och Idun skrev hon kåserier i många år. Idun publicerade hennes roman De nya döttrarna som följetong 1929, samma år den utkom i bokform. Hon skrev också böcker om handarbete, reseskildringar, några tänkeböcker och barnböcker.
Under 1920-talet blev von Kræmer allt aktivare som översättare. Efter att ha arbetat sig igenom fyra band av Nexøs Pelle Erövraren (1921–1922) tog hon sig an en lång rad engelskspråkiga författare av skiftande slag: en reseberättelse av Charlie Chaplin och detektivromaner men också verk av uppburna samtidsförfattare som Hugh Walpole och May Sinclair (pseud. för Mary Amelia St. Clair). Återkommande författarnamn var den norska sångerskan Edith Øberg, den populäre australiensiske äventyrsförfattaren J.M. Walsh och den brittiska författaren av kärleksromaner Netta Muskett, av vilken hon översatte ett tiotal romaner med titlar som På villovägar till den rätte (1937). Flera av romanerna återutgavs under 1940-talet.
År 1935 utkom von Kræmers översättning av amerikanen Donald A. Lowries hyllningsbok Masaryk – statsbyggaren, om den tjeckoslovakiske presidenten Tomáš Masaryk. Möjligen gav det Geber anledning att låta henne översätta Karel Čapeks Dasjenka. En hundvalps levnad (1936), sannolikt från tyska, när den ordinarie översättaren från tjeckiska, Erik Frisk, av oklara skäl inte kunde.
Med tanke på att Vera von Kræmer debuterade vid så ung ålder är det föga förvånande att det med tiden går att märka en tydlig förbättring av hennes stilistiska förmågor. Hon skulle med åren bli ett respekterat skribentnamn. I en hyllningsartikel i Idun till hennes 50-årsdag 1928 presenteras von Kræmer i ett hemma hos-reportage som en yrkeskvinna: journalist, skriftställare och översättare. I anslutning till hennes 60-årsdag omtalas hon i Social-Demokraten (21/2 1938) som ”en av våra flitigaste författarinnor och journalister” som ”besitter mångsidighet, kunnighet och intelligens i sitt skriftställeri”. I den artikeln konstateras också att hennes ”stora språkkunskaper ha tagits i anspråk av flera förlag” och att hon som översättare överflyttat flera utländska verk ”till god och sober svenska”.
Hon dog den 22 oktober 1940.