Wilhelm Billes ungdomsbibliotek

Roman av G. Henty i översättning av Ellen Bergström (1893).

Wilhelm Bille (1851−1923) var ursprungligen bokhandlare men grundade efterhand ett bokförlag. När han under 1890-talet målmedvetet satsade på läroböcker för den svenska skolan växte förlaget. I hans övriga utgivning är det främst Wilhelm Billes ungdomsbibliotek som kommit att få en viss nimbus.

Serien började utkomma 1890 och fortsatte fram till 1912, sammantaget 31 nummer. Förläggaren motiverade i en presentationstext utgivningen med att han ville tillmötesgå ”ungdomens obetvingliga smak för skildringar av bragder och äfventyr”. Ett dominerande inslag utgjorde äventyrsberättelser som glorifierade pionjäranda, framförallt kolonisationen av Nordmerika. Endast en titel var ett inhemskt original − agitatorn Kata Dalströms Vår fornnordiska gudasaga (1894). Den enhetliga utformningen i stort format med en attraktiv, jugendinfluerad typografi och en färgbild på omslaget gör att volymerna länge har varit attraktiva objekt på antikvariatsmarknaden.

Redaktör för serien var från nummer 4 skalden, skolmannen och senare ledamoten i Svenska Akademien Karl Alfred Melin (1849−1919). Redaktören fann ibland anledning att förse volymen med ett litet förord; exempelvis motiverar han Louise Arosenius nyöversättning av Robert M. Birds Jibbenainosay (1912) med att de tidigare översättningarna byggde på en ”illa gjord, starkt sammandragen tysk bearbetning”. Skolmannen Melin stack inte under stol med att det här rör sig om ”romantiserade skildringar ur Amerikas historia” med tillhörande ”schablonmässigt ädla eller lika schablonmässigt grymma och bovaktiga indianer”, vilket antyder att också Melin upplevde något som var ett återkommande problem för de pedagogiskt inriktade utgivarna av litteratur för unga vid denna tid: svårigheten att hålla liv i de tänkta läsarnas intresse utan att slå över i alltför billig, pedagogiskt otillfredsställande underhållningslitteratur.

Skriftseriens och redaktörens pedagogiska inriktning framgick av att flera av översättarna hade anknytning till skolvärlden.  Redan nummer 1 − August Niemans berättelse om boerhjälten Pieter Maritz − översattes av Richard Bergström (1828−1893), lärare, folklorist och senare bibliotekarie vid Kungliga biblioteket. För de tre följande volymerna stod Bergströms hustru Ellen (1856−1893). Båda makarna Bergström avled 1893 och översättare för serien blev nu rektorn för Kungsholmens realskola Paul Hallström (1850-1910), som svarade för ett tiotal verk i Billes ungdomsbibliotek. Bland övriga översättare återfanns lärarinnan Hanna Östberg (1858−?) och jägmästaren Herman Nordenadler, som var gift med översättaren och barnboksförfattaren Ebba Nordenadler. Exklusiv översättare för Billes serie var Anna Frunck (1860-1930; född von Johnstone) som var gift med litteraturhistorikern Gudmund Frunck och översatte ett tiotal nummer för serien.

I urvalet stod tre författare för ungefär två tredjedelar av titlarna. G.A. Henty hade varit krigskorrespondent i bland annat Krimkriget, han var en stark anhängare av det brittiska imperiet och har av eftervärlden klandrats för sina rasistiska stereotyper. Hans otaliga äventyrsböcker var på sin tid omåttligt populära. Tysken Karl May skrev äventyrsberättelser i framförallt amerikanska miljöer, med hjältar som Old Shatterhand och Winnetou. Hans Björnjägarens son och Öknens ande, båda översatta 1892, har efteråt utkommit i sex olika översättningar till svenska. Hos Bille finns han också med som reseskildrare i fyra böcker som tar med läsaren till det ”vilda Kurdistan”. Amerikanen Edward S. Elllis fick sju berättelser översatta för Billes serie; framförallt hans skapelse Hjortfot har efteråt hållits vid liv genom bearbetade nyöversättningar ända in på 1960-talet.

Samtidigt som den första serien om 31 nummer avslutades inledde Wilhelm Billes ungdomsbibliotek en ”ny serie” som kom att omfatta sex nummer 1910­−1913. Denna saknade den tidigare enhetliga layouten. Här bidrog redaktören Melin med två egna äventyrsberättelser i svenska maritima miljöer: De svarte vikingarnas saga samt Tjuvbandet i Dägerö skärgård, båda 1911 – anmärkningsvärt nog samma år som Sigfrid Siwertz Mälarpirater.