Svenskt översättarlexikon

I svensk litteraturhistoria är A.U. Bååth känd som en av 1880-talets och det moderna genombrottets mindre poeter. Han skrev knagglig men sympatisk vers och blev uppskattad i liberala och kulturradikala kretsar som socialt engagerad folklivsskildrare med starka band till den nordiska folkhögskolan. Hans samhällskritik var dock tillräckligt moderat för att uppskattas även av Svenska Akademiens konservative sekreterare, Carl David af Wirsén, som regelbundet försåg honom med författarstipendier. I dag är Bååth bortglömd som poet men förtjänar att i stället ihågkommas som forskare, folkbildare och översättare av fornnordisk medeltidsdiktning.

Han föddes i Malmö 13 juli 1853 som son till prästen Lorentz Bååth och dennes hustru Alfhilda, född Lundblad. Efter studentexamen studerade han nordiska språk i Lund och Köpenhamn. I studentkretsar gjorde han sig tidigt känd som högtidstalare men även som uppskattad skämtare. Hans intresse för den isländska sagalitteraturen resulterade 1885 i en för sin tid ovanlig doktorsavhandling, Studier öfver kompositionen i några isländska ättsagor. Han argumenterade där för tesen att längre släktsagor, häribland Njals saga, är sammansatta av korta muntliga berättelser som på 1200-talet sammanfogats till episoder i mer omfattande kompositioner. Tesen vann ingen större anklang i dåtidens forskarklimat, men numera erkänns Bååths avhandling som ett pionjärverk, där strukturalistisk sagaforskning förebådas.

Vid Köpenhamns universitet fick han tidvis forskarstipendier. I Lund lyckades han dock aldrig få forskartjänst och tvingades därför skuldsätta sig svårt. På 1870-talet försörjde han sig som lärare på den skånska folkhögskolan Hvilan och så småningom även som översättare av isländska sagor. Efter disputationen flyttade han till Göteborg, där han tack vare S.A. Hedlunds undervisningsfond och Viktor Rydbergs beskydd fått möjlighet att föreläsa om fornnordiska ämnen för stadens borgare men så småningom även för Göteborgs arbetarinstitut. År 1891 blev han intendent vid Göteborgs museum samt docent i fornnordisk litteratur vid den nystartade Göteborgs högskola. Han fick nu bättre ekonomi, gifte sig vid mogen ålder 1895 och blev känd som jovialisk och sällskaplig kulturpersonlighet, populär i Göteborgs liberala grosshandlarsocietet.

Bååth behöll dock hjärtliga kontakter med den liberala delen av arbetarrörelsen och särskilt med den grundtvigska folkhögskolan, där den fornnordiska kulturen vid denna tid var nästan heligförklarad. Till saken hör att hans älskade syster Cecilia och svågern Teodor Holmberg från mitten av 1870-talet var inflytelserika ledargestalter inom folkhögskolan i egenskap av rektorspar på Tärna folkhögskola, där Albert Ulrik gärna vistades på somrarna.

Det var under en av dessa sommarvistelser som han påbörjade sina översättningar av de stora isländska släktsagorna, som dittills stått i skuggan av de mer romantiska fornaldarsagorna och därför varit föga kända i Sverige. Det verk han först gav sig i kast med var Njals saga, ofta betraktad som det främsta konstnärliga mästerverket inom sagalitteraturen. Hans tolkning kännetecknas av stor noggrannhet och kärleksfull vördnad mot originalet, men den är också i hög grad präglad av dåtidens numera föråldrade syn på sagalitteraturen som ett urhedniskt och nordgermanskt kulturarv. Sålunda utesluter Bååth ett par kristet färgade avsnitt i sagan, trots att han i sin doktorsavhandling särskilt framhållit dess briljanta komposition, eftersom han enligt tidens sed uppfattar sagans värld som grundläggande förkristen och genomsyrad av urgammal ödestro. Av samma skäl använder han ett arkaiserande och högtidligt språk, som ofta inte alls överensstämmer med den vardagliga tonen i berättelsens replikskiften.

Så till exempel när Njals son, den fräne kämpen Skarpheden, upptäcker att mordiska fiender har omringat släktgården och nu är i full färd med att sätta eld på huset för att bränna Njals familj inne. Bååth låter honom i det läget säga till mordbrännarna: ”Eld tänden I upp, svenner – skall här nu kokas?” En mer naturlig översättning, som passar till originalets muntliga stil och talarens kynne, vore: ”Ni tänder upp eld, pojkar – ska ni laga mat?”

Tidstypiskt är också Bååths sätt att förhålla sig till det isländska originalets rättframma sätt att behandla sexuella ämnen. Sålunda censurerar han av anständighetsskäl väsentliga delar av den episod som handlar om hur drottning Gunhild förhäxar sin älskare Hruts manslem så att denne inte förmår genomföra samlag med sin hustru Unn – ett misslyckande som leder till skilsmässa och ödesdigra släktkonflikter. Unns detaljerade beskrivning inför sin far av makens misslyckande i sängen utesluts helt av Bååth, som antyder sakförhållandet i så dunkla ordalag att läsaren lämnas helt i sticket. Längre fram omnämns i översättningen Hruts olycka på så vis att han ”platt ej dugt till man” åt sin hustru, fast det i originalet tydligt står att han har ekki sorðit hana, det vill säga ”inte knullat henne”. En stor del av poängen i historien går därmed förlorad.

Långt bättre lyckas Bååth återge sagans poetiska avsnitt, häribland den skräckfyllt sublima Darradssången, som sjungs under slaget vid Clontarf på Irland av mordiska valkyrior, som samtidigt väver en väv av krigares blodiga tarmar. Helt föredömlig och förträfflig är också hans återgivning av den berömda scen i sagan där Gunnars häst snubblar på väg till skeppet som skall föra honom i landsflykt, varvid han faller av, ser tillbaka på sin gård Lidarende och utbrister: ”Fager är liden och aldrig har den synts mig så fager förr – åkrarne hvitgule och tunen slagna. Hem vill jag åter rida.” Utan tvivel är det just denna scen i Bååths översättning som inspirerat Verner von Heidenstam till den vackra dikten om Gunnars kärlek till hembygden: ”För mig finns ingen väg från hemmets dörr” (ur Dikter, 1895)

I sin nästa stora sagaöversättning, Egil Skalle-Grimssons Saga (1883), har Bååth tonat ner sitt arkaiserande högtidsspråk en smula, vilket blir till fördel för texten och dess lätt ironiska men ändå respektfulla berättelse om det forntida Islands främste men våldsammaste skald. Översättaren har här särskilt bemödat sig om att återge Egils verstekniskt komplicerade dikter i en för läsarna enklare Edda-stil utan krångliga kenningar. Den mest berömda dikten, ”Sonförlusten”, har dock översatts till modern vers med rimmade radslut, vilket knappast förbättrat poesin men möjligen gjort den tillgängligare i översättningens tillkomsttid.

Efterhand som Bååth blev mer rutinerad som översättare av fornisländska texter – han översatte många sagor och även dikter – tycks hans attityd till dem ha blivit mindre vördnadsfull och mer avslappad, vilket nog i huvudsak var en fördel. Härom vittnar bland annat samlingen Nordmannaskämt som han gav ut 1895 och som består av utvalda komiska avsnitt ur ett stort antal isländska sagor, lätt redigerade och tillrättalagda för samtida läsare.

Hans översättningar och populariseringar av fornnordiska och medeltida texter fortsatte genom hela författarskapet och kom efterhand att omfatta även fornnordisk skaldedikt, tolkningar av latinska vagantsånger samt ”Wagners sagor”, det vill säga återberättelser av Richard Wagners operor med redogörelse för hur dessa förhåller sig till Eddans myter och andra medeltida källor. Vid slutet av sitt liv 1912 framstod Albert Ulrik Bååth som vårt lands främste förmedlare av ett folkligt medeltida kulturarv till en bred allmänhet. Dock är det hans översättningar av de stora isländska släktsagorna som i efterhand kom att framstå som hans främsta insats. De var tongivande i offentligheten ända fram till 1930-talet, då Hjalmar Alvings modernare och mer texttrogna sagaöversättningar började utkomma.