Svenskt översättarlexikon

Arnold Ljungdal var bibliotekarie vid Stockholms stadsbibliotek och mellan 1940 och 1948 vice ordförande i Sveriges Författareförening. Under en lång följd av år var han dessutom verksam som poet, romanförfattare, dramatiker, kritiker, samhällsdebattör, introduktör och översättare. Hans boköversättningar är utspridda över fyrtio år och ytterst sparsamma: en ekonomisk-politisk broschyr, en roman och två diktsamlingar. I gengäld vittnar de på varsitt sätt om upphovsmannens vilja att ge spridning åt en världs- och livssyn med kraft att övervinna det moderna samhällets splittring och sönderfall.

Ljungdal föddes den 2 augusti 1901 i dalsländska Mellerud och växte upp i en frireligiös miljö. År 1912 flyttade familjen till Göteborg, där elvaåringen kom i kontakt med bibliotekens värld. Föräldrarna skilde sig, fadern lämnade hemmet och den kvarvarande familjen proletariserades. Efter några år flyttade pojken över till fadern, en ”gulaschbaron” som under det pågående världskriget gjorde förtjänster på varuknappheten och de dåliga tiderna. Ljungdals sociala känsla väcktes genom kontrasten mellan moderns proletära tillvaro och faderns uppkomlingsmiljö.

Sommaren 1919 drunknade den yngre brodern. Den nu artonårige Ljungdal genomgick en kris med starka inslag av skuld, men molnen skingrades plötsligt en oktoberdag då han ”kastades rakt ut i solen”: han upplevde att ”en makt bröt sig väg genom materien”, ”ett slags moteld som livet självt hade anlagt mot entropins och den fysiska förbränningens ändamålslösa ödeläggelse”, allt enligt självbiografin Oavslutat porträtt (1957). Denna upplevelse skulle bli präglande för honom, men den religiositet som han fortsättningsvis kom att omfatta hade inget med kristendom att göra. Den var i stället en tro på ”värdets bestånd”, enligt essän ”Marxism och religion” i essäsamlingen Kulturen i fara (1927), en föreställning om en andlig princip i tillvaron och något gudomligt inom människan.

Vid tiden för hans andliga uppvaknande var ryska revolutionen bara två år gammal, och det var kanske inte så underligt att Ljungdal redan från början såg kommunismen som det politiska uttrycket för det krav på sammanhang och mening som han hade funnit att själva livet ställde. Ett par år senare grundade han som student i Lund tillsammans med språkforskaren Hannes Sköld den lokala sektionen av den antimilitaristiska och socialistiska organisationen Clarté. Det var också från Lund initiativet utgick till tidskriften med samma namn. Ljungdal kom att fungera som en av dess redaktörer under de två första åren, 1924–1925.

Som översättare debuterade Ljungdal i det allra första numret av Clarté. Han stod här för den första svenska översättningen av Feuerbachteserna, de elva korta sentenser som Karl Marx skrev ner 1845 utan tanke på publicering. Drygt fyrtio år senare trycktes de som appendix i Friedrich Engels bok Ludwig Feuerbach und der Ausgang der klassischen deutschen Philosophie, då i redigerat skick, och först 1924 publicerades det ursprungliga manuskriptet på tyska. Ljungdals översättning från samma år byggde dock på den redigerade versionen. Teserna visar en utpräglat icke-deterministisk sida av Marx tänkande, och inte minst den tredje bör ha tilltalat Ljungdals unga sinne:

Den materialistiska läran, att människorna äro produkter av omständigheter och uppfostran, förändrade människor alltså produkter av andra omständigheter och förändrad uppfostran, glömmer, att omständigheterna förändras först av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras.

Tre år senare, 1927, översatte Ljungdal Marx lilla broschyr Lönarbete och kapital, ursprungligen en rad ledarartiklar publicerade i den tyska dagstidningen Neue Rheinische Zeitung under 1849, senare sammanförda och utgivna i broschyrform. Ett antal år efter Marx död reviderade Engels texten så att framställningen bättre skulle motsvara den mogne Marx ståndpunkt. Det var denna version Ljungdal översatte, och på så vis var det genom honom många svenska läsare först stiftade bekantskap med begreppet ”arbetskraft” i dess speciella marxistiska betydelse. Så sent som 1967, i den sista debattskriften Georg Lukács och marxismens estetik, beklagade Ljungdal att Marx broschyr inte hade blivit så läst och studerad som önskvärt vore, dock utan att nämna sin egen översättningsinsats.

Vid tiden för broschyrens utgivning hade lyrikern Ljungdal börjat omorientera sig. Efter de första årens kampdiktning enligt konventionella mönster sökte han sig alltmer mot ett modernistiskt formspråk. Men som poet, kritiker och översättare ogillade han radikala formexperiment som inte bars upp av en politiskt revolutionär tendens – en ny forms berättigande var att den förmedlade ett nytt innehåll. En åskådlig illustration av denna inställning är hans introduktion av en ung generation amerikanska poeter i Stockholms-Tidningen den 24 april 1927: ”[Den amerikanska dikten] är utmanande fräck, larmande – ofta socialistisk och pacifistisk”, samtidigt också formmässigt nydanande: ”Rimlösa, sönderhackade rader – långa uppräkningar av de mest vardagliga ord – plötsliga omkastningar i associationskedjan: sådan är den yttre gestalt, under vilken denna dikt framträder.” Artikeln beledsagades av sex dikttolkningar.

När 1920-tal blev 1930-tal kunde det inte längre bli fråga om att flytta fram positionerna, vare sig konstnärligt eller politiskt, och nästa översättning blev något helt annat. Den unge författaren Walter Schönstedt flydde Tyskland efter Hitlers maktövertagande. I fransk exil utgav han 1934 romanen Skjuten vid flyktförsök, som skildrar hur en SA-man blir politiskt desillusionerad, ser igenom nationalsocialismens program och vänder sig bort från partiet. Den svenska översättningen, som utkom redan samma år, bar Ljungdals och Clarté-kamraten Leif Björks signatur. Karin Boye – som fram till detta år var gift med Björk – skrev erkännsamt om den svenska utgåvan i Social-Demokraten den 26 januari 1935:

Man är författaren tacksam för att ett ämne, som kunde inspirerat till orgier i sensation, har behandlats med så sträng känsla för det som är viktigare än sensation: de stora sociala sammanhangen, det allmänna i det enskilda, klassernas maktbalans bakom orden, lärorna, doktrinerna.

Någon gång häromkring påbörjade Ljungdal arbetet med den egna bok som i vänsterpolitiska och samhällsteoretiska kretsar har förblivit hans mest kända, Marxismens världsbild. När den omsider kom ut ett par år efter krigsslutet var den ett i Sverige tidigt och för många säkert förbryllande inlägg i en begynnande ”västmarxistisk” diskussion, teoretiskt sett ett försök att förena en av Engels förmedlad dialektik av hegelskt ursprung med ett erkännande av det skapande momentet i historien, av det oförutsägbara som förutsätter människans fria vilja. Men samtidigt var dess författare inte opåverkad av den ortodoxa marxism-leninism som redan vid den här tiden, särskilt i Sovjetunionen, hade pressat in och fixerat det marxska idégodset i ett slutet system.

Det skulle kunna sägas att Ljungdal underskattade avståndet mellan Marx och Engels, eller mellan Marx, marxismen och sin egen åskådning, men å andra sidan får Marxismens världsbild ses som kulmen på hans personliga försök att utarbeta en genomgripande världsförklaring ur spridda källor snarare än en utläggning av en redan färdig lära. Såtillvida framstår boken som ett ganska originellt bidrag till den marxistiska litteraturen, även internationellt sett. Det omdömet gäller särskilt de sista kapitlens diskussion av konstens och litteraturens roll i kampen för en bättre värld, där författaren inte hade bruk av vare sig överbyggnads- eller ideologibegreppet.

Sin höga uppskattning av Engels och idén om den allomfattande dialektiken hade Ljungdal på sätt och vis ådagalagt redan som redaktör för Hugo Silléns och Carl Johanssons år 1944 utgivna översättning av det omfångsrika verket Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen (Anti-Dühring). Det är svårt att i efterhand bedöma storleken av Ljungdals redaktionella insats, men det lätta handlaget med språket tyder på att den var betydande.

I början av 1950-talet följde så vad som måste betecknas som det stora kraftprovet i Ljungdals översättarliv. Hans tolkning av Rainer Maria Rilkes Duinoelegier (1951) sammanföll i tiden med hans egen nytändning som lyriker genom diktsamlingen Katedral (1950). Rilke hade inte något av det sociala patos eller politiska engagemang som Ljungdal gärna sökte efter i den moderna dikten, och inte heller i formellt avseende var han någon typisk modernist av det slag som hans svenske uttolkare annars kände sig befryndad med. Förmodligen var det i stället det avklarnade uttrycket och den genomförda livsåskådningen som träffade en nerv hos den estetiskt sensible och religiöst fritänkande Ljungdal. Hans tolkning av elegierna är nog ännu oöverträffad, kanske inte i sin stränga trohet mot originalet men väl i sin rytmiska musikalitet.

Den svenska utgåvan av Duinoelegierna uppskattades av kritiken och innebar för Ljungdal ett senkommet erkännande även som översättare. Författaren och översättaren Johannes Edfelt fann (i Dagens Nyheter den 28 maj 1951) hans tolkning omsorgsfull och ”i versifikatoriskt avseende talangfull”. Författaren Ebba Lindqvist betonade (i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 4 juli 1951) det inlevelsefulla och den genuint uppfattade helhetssynen av Rilkes stora diktskapelse. Den senare verksamme Lars Gustafsson höll för sin del Ljungdals svenska tolkning av elegierna som den enda användbara (se hans understreckare ”Uttolkarens egenhändigt konstruerade labyrint”, i Svenska Dagbladet den 14 juli 1998).

Det sista större översättningsarbetet, ett brett urval av Bertolt Brechts dikter, utkom 1964. Antimilitaristen, kommunisten och dramatikern Brecht var också en poetisk förnyare. Det är inte svårt att dra paralleller mellan hans liv och verk, så som de framträder i Ljungdals introduktion till volymen, och översättarens: den unge Brecht var hård och oförsonlig, rädd för varje form av känslosamhet och behärskad av en nihilism som riskerade att leda till ”total lyrisk bottenfrysning” – men det sociala och politiska engagemanget räddade honom. Jämsides med detta gick en radikal förenkling av den poetiska stilen. Testamentet ”Till dem som ska komma efter oss”, skriven i mitten av 1930-talet under marschen mot ännu ett världskrig, kunde lika gärna vara Ljungdals eget:

Ändå vet vi ju:

också hatet mot orätten

förvrider ansiktsdragen.

Också förbittring över ondskan

gör rösten gäll.

Ack vi som ville bereda väg för godheten

visste själva inte vad godhet är.

Ni dock som fötts i en tid

när människan blivit människan till stöd

tänk på oss med

misskund.

Arnold Ljungdal avled i Stockholm den 13 juli 1968, mitt under det protestår som fick honom att hoppas på en politisk vitalisering i Europa och världen.