Algot Ruhe, 1867–1944
Algot Henrik Leonard Ruhe föddes den 3 november 1867 i Lund och dog den 24 september 1944 i Djursholm, Danderyd. Hans föräldrar var Johan Ruhe, lektor i klassiska språk, och Thora, född Björkbom. När Ruhe bara var tio år gammal avled fadern i difteri. Den försämrade ekonomiska situationen, som på sikt kom att förvaltas illa, blev det avgörande skälet till att Ruhe efter studietiden i Lund valde att söka sig till Köpenhamn för att där avlägga tandläkarexamen 1891.
Den akademiska lundamiljön och tiden i Köpenhamn fick en avgörande betydelse för den intellektuellt rörlige unge Ruhe. Tidigt fick han möjlighet att utveckla sina intressen för filosofiska, litterära, samhälleliga och existentiella frågor och i kretsen kring Bengt Lidforss forma sin politiska radikalism. Detsamma gällde hågen till Europa som snart skulle resultera i en sällan skådad aptit på de stora kulturspråkens litteratur med flera långa utlandsvistelser som följd.
Efter ett avgörande besök i Paris under den stora världsutställningen 1889 blev det Frankrike som kom att stå Ruhe närmast och när han efter några års tandläkarpraktik i både Köpenhamn och Hamburg fick möjlighet att praktisera på en klinik i Lyon, flyttade han med stor entusiasm dit tillsammans med den nyblivna hustrun Sophie Lucy Arndrup. I Lyon stiftade Ruhe flera viktiga bekantskaper, skrev litteraturkritik i både franska och svenska tidskrifter och hade snart intagit den kulturförmedlande funktion som skulle utmärka honom för resten av livet. När makarna efter något år flyttade till Stockholm hade Ruhe stärkt sitt litterära självförtroende avsevärt och romandebuten med Svaga herrar 1902 kom därför att markera en skiljeväg. Hädanefter skulle Ruhe leva som fri skriftställare.
Under sitt liv gav Ruhe ut ett tiotal romaner, novellsamlingar, pjäser, broschyrer, monografier, tankeböcker och en lång rad pamfletter, artiklar och politiska traktat, där den originella Socialism och livsglädje (1910) intar en särställning med sin fruktbara kombination av socialt intresse och filosofisk beläsenhet. Han var en tid nära bekant med August Strindberg. Hans politiska övertygelse och didaktiska ambitioner gjorde honom till en uppskattad föreläsare och en infallsrik röst i debatten, inte minst under första världskriget. Efter kriget redigerade han veckotidningen Cyrano och tog aktivt del i en rad föreningar och sällskap, bland annat var han några år ordförande för Sveriges Författareförening. Men det är som översättare han har blivit hågkommen.
Mellan 1907 och 1938 översatte Ruhe ett stort antal viktiga och för samtida svenskt intellektuellt liv väsentliga arbeten. Dit hör bland annat en rad verk av den franske filosofen Henri Bergson och den tyske utrikesministern och samhällsfilosofen Walter Rathenau. Han introducerade även tongivande filosofisk-psykologiska verk som Ludvig Feilbergs Nutids själavård och William James Pragmatism, och översatte klassiker som Brillat-Savarins Smakens fysiologi, J.P. Eckermanns Samtal med Goethe, Octave Mirbeaus En kammarsnärtas upplevelser och Edmond och Jules Goncourts Bröderna Goncourts dagbok. Nämnas bör också den pseudonym, Ingeborg Witt, som Ruhe använde för Madonnan i sovvagnen av Maurice Dekobra, en översättning gjord från franska via engelska.
I ett brev till Knut Kjellberg, Sällskapet Iduns dåvarande ordförande, formulerade Ruhe ett smått ironiskt svar på varför han började översätta: ”Uttråkad av förläggarnas gny över mina opopulära noveller, förbryllad över storstrejken, nedstämd av pressens hätskhet mot min religionsagitation, tog jag mig för att översätta min filosof, Bergson”. Så illa var det förstås inte. Ruhes första översättning tillkom vid en tidpunkt då både han själv och kritiken var ense om att han var en lovande skönlitterär författare. Snarare antyder uttalandet ett personligt intresse och en vilja att förmedla särskilt angeläget tankegods. Under huvuddelen av sin bana tycks Ruhe själv ha valt ut de verk han översatte, dessutom försåg han flera av dem med introducerande förord.
Det var framförallt med Bergson som Ruhe gjorde sin största insats. Bergson var inledningsvis tveksam till företaget att låta någon översätta hans ”subtila framställning”, men med hjälp av bland annat John Landquist övervann Ruhe Bergsons tvivel. I ett brev till John af Klercker erkände Ruhe att ”franska är ett och Bergsons språk ett annat” och redan i förordet till sin första Bergsonöversättning, Skrattet (1910), myntade han den länge livaktiga vändningen ”tänkesättet Bergson”.
Bergsons begreppsapparat fick Ruhe att lägga ner stor möda på att uppfinna ett hundratal nya ord och termer på svenska, vilket Margaretha Dubois tar upp i sin avhandling. Vissa begrepp framstår som lika konstruerade på svenska som på franska, som exempelvis ”det mekaniska vidhäftat det levande” för du mécanique plaqué sur du vivant, medan andra, som ”livssprånget” för élan vital eller ”nuflödet” för la durée, fått en säregen kraft, även om begreppens filosofiska träffsäkerhet på svenska kan diskuteras.
Nathan Söderblom var en av dem som reagerade med förtjusning efter utgivningen av Den skapande utvecklingen (1911). Han lyckönskade Ruhe för att ha ”fullbordat det svåra värfvet. Översättningen är vacker och fängslande. Jag har njutit av en hel del lyckliga och uttrycksfulla ordbildningar. Mer tveksam är jag öfver ordet ’Nuflöde’. […] Bergson kan skatta sig lycklig, äfvensom det svenska publicum”. Arbetet med Bergsons verk och de återkommande utlandsvistelserna skulle till slut uppta en så stor del av Ruhes liv att hans andra hustru, Hedvig Johanna Vikström, valde att ta ut skilsmässa.
Men de långa Parisvistelserna bar frukt i ett annat hänseende. Redan 1913 upptäckte Ruhe Marcel Prousts författarskap, som han visserligen inte skulle översätta, men väl introducera i Sverige med essän ”En ny fransk författare”, i Samfundet de Nios årsbok Vår tid 1917. När Ruhes önskan att komma i kontakt med Proust till slut infriades 1922, gjorde han ett sådant intryck att han fick ingå i Prousts stora romanverk beskriven som ”en berömd norsk filosof som talade franska utmärkt men mycket långsamt”. Ett par år senare skildrade Ruhe själv sitt eget möte med Proust i romanen Under kärlekens vingspets.
Ruhes sista större översättning blev Bröderna Goncourts dagbok (1927), utgiven i två volymer. Själv ansåg han arbetet så krävande att han denna gång begärde ett högre arvode än vanligt. Trots det blev översättningen hårt kritiserad. ”Ett mästerverk i undermålig översättning” löd rubriken för Olof Rabenius anmälan i Stockholms-Tidningen (7/11 1927), vilket angav tonen. Torsten Fogelqvist ägnade översättningen en hel sida i Dagens Nyheter (10/11 1927) och kallade det skandal att ”ett av de mest monumentala verk som franskt språk och fransk stil har skapat” på detta sätt ”förvanskas och besudlas, då det råkar i svenska händer”.
Kritiken var inte helt obefogad, skriver Dubois, ”ty, översättningen lider av så många och uppenbara fel som han normalt inte begick att man måste fråga sig om han ställts under tidspress”. Ändå, menar Dubois, måste det framhållas hur väl han överförde verkets atmosfär.
Några fler verk av det slaget blev det inte för Ruhe. Under de sista åren tycks han snarast ha översatt för brödfödan med lättare underhållningsromaner och populärpsykologi som huvudsaklig sysselsättning.